Fulla professorer och inte fullt så fulla

”Kors vad det vimlar av professorer i dag! Är det kunskapslyft?
– Nej, devalvering.”

Sedan ett tiotal år tillbaka kan en lektor under vissa omständigheter ansöka om att bli befordrad till professor. Många har gjort det, och antalet professorer har exploderat. Redan tidigare har det funnits ett antal professorer som inte har fått sin titel genom konkurrens med andra kvalificerade sökande. Det handlar om adjungerade professorer, som har sin huvudsakliga tillhörighet inom någon myndighet eller organisation eller, oftast, industrin. Det handlar också om gästprofessorer, ibland helt utan vetenskaplig utbildning. En del av dem har resten av livet gått omkring och kallat sig professorer, andra har fått smak på utbildning och blivit doktorander.

Ytterligare några personer har fått titeln ”professor” som dekoration eller hedersbetygelse. Till den kategorin hör bland annat konstnärer, skådespelare, sångare och cirkusartister. I England blir sådana människor adlade och får heta ”Sir Paul” (McCartney) eller ”Sir Alec” (Guinness). Varför inte återinföra adelskapet i Sverige i stället för att mixtra med akademiska titlar? Det vore ett system som också kunde ersätta hedersdoktoraten. Varför inte göra folk till grevar och baroner i stället för till professorer och doktorer? På så sätt skulle en sammanblandning med akademins främsta uppdrag, att ta fram ny kunskap och förmedla den, kunna undvikas.

Här ska jag emellertid begränsa mig till befordringsreformen med dess verkningar och biverkningar, mest det senare. Avsikten med reformen var att anpassa högskolan och dess titlar till praxis i en del andra länder. I USA kan varenda människa som har undervisat på college kalla sig professor. Jag minns hur jag förundrades över Angela Davis, som i slutet av 1960-talet figurerade i alla medier. Hon var 25 år, svart, kvinna, vacker, vänsterradikal och dessutom så genial att hon var ”filosofiprofessor”. Hon hade ingen likhet med de filosofiprofessorer jag hade stött på (vid det laget fanns det bara några få sådana i hela Sverige). Senare förstod jag att Angela Davis undervisade i filosofi och därför kallades ”professor”, som ju också betyder ”lärare”. (Hon kan förstås ha varit genial ändå.)

För att markera att det finns en skillnad mellan olika ”professorer” har man i USA infört beteckningen ”full professor” för ”riktiga” professorer. När befordringsreformen i Sverige var ny, ville åtminstone ett universitet göra en liknande distinktion och kalla de etablerade professorerna för ”lärostolsprofessorer”. Detta rönte kritik från diverse håll, inte minst fackligt. Reformen var ju tänkt att vara en jämlikhetsreform; därför borde man inte återinföra några statusgränser. Ett lite lustigt problem uppstod emellertid vid översättningen av en engelskspråkig roman, där uttrycket ”full professor” användes i den svenska texten. En recensent med viss koppling till högskolan påpekade att detta enbart kunde betyda att professorn var berusad – vilket inte antyddes i originalet.

Om man hör en professor presentera en annan person som befordrad professor, vet man att det inte är någon komplimang utan en markering av den befordrades lägre status. Det har ofta klagats på att den befordrade bara har fått en ny titel, inget eget revir och obetydligt högre lön än tidigare. Några befordrade professorer är dock nöjda med sin situation. En hörde jag som sa att det var skönt att slippa det ansvar som en professor av den gammaldags sorten har men ändå kunna åtnjuta förmånen av en titel som väcker respekt. Frågan är bara hur länge titeln väcker respekt, när den börjar bli ungefär lika exklusiv som titeln ”miljonär” bör ha varit i inflationens Tyskland på 1920-talet. Auktoritetstron är dock stor, och i tidningarna kryllar det av formuleringar som ”Professor varnar” eller bara ”Professor:” följt av ett uttalande som har gjorts trovärdigt genom att det inte är vem som helst, utan en professor, som har framfört det.

I en kunskapsnation – som Sverige gärna vill kalla sig – finns det flera avigsidor med befordringsreformen, hur politiskt tilltalande den än är i många kretsar:

Ibland har universiteten dragit in en professur och inte utlyst den, när en ordinarie professor har avgått, med hänvisning till att det redan finns en professor på institutionen. Så skedde härom året med professuren i latin i Lund, där den befordrade professorn till yttermera visso bara arbetade halvtid vid universitetet. Och samma sak har hänt på många andra ställen, åtminstone inom humaniora. Om en professur inte utlyses, finns det inget för en utomstående att söka. Detta, liksom internrekrytering generellt, riskerar att leda till intellektuell inavel.

Befordringsreformen minskar också på andra sätt rörligheten mellan lärosätena. En person som har varit trogen samma universitet sedan första A-kursen och så småningom blivit befordrad till professor finner sällan anledning att söka en professur vid ett annat universitet. Detta är inte bra för forskningens kreativitet och troligen inte heller för undervisningen som riskerar att fastna i gamla hjulspår.

Även för den som i likhet med mig ogillar att dela in människor efter rang, kan det vara bra att veta vad en titel betyder. Titlar som ”doktor” och ”professor” borde vara kvalitetsetiketter som talar om vad vederbörande kan. Med den titelinflation som högskolan har drabbats av kan en utomstående ännu mindre än tidigare veta vad en person med viss titel går för i fråga om kvalifikationer. Som konsumentupplysning är det inte bra. Men något hopp om snar förändring har jag inte.