Humaniora och skilsmässor i jämställda äktenskap

Humaniorans plats i utbildningen, forskningspolitiken och i forskningsfinansieringen är en fråga som med all rätt diskuterats en del på sista tiden, och som verkligen skulle förtjäna att diskuteras mer. Eller skulle den kanske inte det? Kanske skulle humanioran i än högre grad än att diskuteras, förtjänas att tas för given. Och då inte enbart i form av språkundervisning (utförd av lärare som får allt sämre villkor under sin utbildningstid).

En annan arena där vi ser påfallande lite av humaniora är på dagstidningarnas vetenskapssidor och i vetenskapsprogram på radion. Det förekommer, det gör det, men det tycks ofta försvinna i mängden och dyka upp så ofta att det inte blir naturligt att vända sig till dessa media om det främst är humaniora man är intresserad av.

Jag läser varje morgon Dagens Nyheter, en dagstidning som jag tycker utmärker sig för en god och ganska bred vetenskaplig bevakning – inom de naturvetenskapliga områdena. Häromdagen hade jag dock nöjet att få läsa en mer humanistiskt inriktad artikel, även om den nog snarare var av samhällsvetenskaplig art än humanistisk, vid närmare eftertanke.

En norsk studie visar att i de äktenskap där parterna delar någorlunda lika på hemmets arbetsuppgifter, är också parterna mer nöjda än i de äktenskap där arbetsdelningen är ojämn (vanligen till kvinnans nackdel).

Intressant nog, bidrar inte den nöjdhet som parterna upplever vid jämn arbetsfördelning till att äktenskapet håller. Tvärtom är sannolikheten för skilsmässa i de äktenskap där kvinnan står för huvuddelen av hemarbetet som lägst, medan den är högst i de äktenskap där mannen står för huvuddelen av hemarbetet. Äktenskapen med jämn arbetsfördelning i hemmet placerar sig mellan de båda andra varianterna, när det gäller sannolikheten för skilsmässa.

Forskarna menar att såväl synen på skilsmässa som synen på hemarbetet och vem som bör utföra det har ändrats, och att en del av orsaken till skilsmässorna i de äktenskap där parterna delar lika på hemarbetet kan spåras där.

Men de tolkar också resultaten lite vidare än så. En tolkning som de föreslår är att det helt enkelt är lättare att organisera hemarbetet om en av parterna är huvudansvarig för det. Det minskar risken för otydigheter i arbetsfördelningen och fördelningen av ansvarsområden, tänker man sig. Medan man också tänker sig att en jämn arbetsfördelning kan skapa oklarheter och kanske förväntningar på att den andra sköter en viss uppgift, men så visar det sig att den inte har blivit utförd.

Vad betyder då detta, frågar jag mig. Tolkningen som forskaren levererar antyder ju att vi människor helt enkelt ropar på en stark ledare i hemmiljö, så att arbetet blir handfast fördelat utan tjafs. Eller gör den det? Varför är det i så fall främst då hemarbetet står under kvinnans befäl som äktenskapen tenderar att hålla, medan de äktenskap där mannen har huvudansvaret för hemarbetet oftast av alla slutar i skilsmässa?

Vad gäller starka ledare har ju världen totalt sett betydligt större erfarenhet av män än av kvinnor, om vi anser att det verkar ha varit till världens fördel eller nackdel (dvs om världen mest liknar ett fungerande eller ett upplöst äktenskap) ska vi kanske överlåta åt var och en att bedöma.

Ja, den som vill läsa vidare om de här spännande frågorna – det vill säga om äktenskap, inte om världens starka ledare – kan med fördel ladda ner forskningsrapporten här.