Premium

Indoeuropeiskt vatten

Publicerad

Många av de gamla nedärvda orden som är gemensamma i vår indoeuropeiska språkfamilj ser mycket vackra ut om man tittar på dem bredvid varandra – sådana ord som bevarats mycket väl när de bit för bit förändrats från den ”proto-indoeuropeiska” från vilken hela vår språkgrupp stammar (något jag skriver om i min bok ”Ett träd med vida grenar – de indoeuropeiska språkens historia, 2008). Detta handlar alltså inte om låneord, utan om ord som lagenligt fortplantat sig ned genom seklerna från den punkt i historien då den indoeuropeiska språkfamiljen ännu inte splittrats upp – förslagsvis för kanske 5000-6000 år sedan. Att rekonstruera detta ”urspråk” är den jämförande indoeuropeiska språkvetenskapens uppgift, och den har kommit ganska långt efter cirka tvåhundra års arbete – vi vet idag mycket om det hypotetiska språk från vilket de flesta europeiska språks stammar.

Ett sådant vackert gammalt ord är det vi har bevarat som ”vatten” (på fornnordiska *vatn*). Tyskans och engelskans *Wasser* och *water* är tydligt besläktade, men där ser vi att det också finns en variant som slutar på -r. Går vi längre ut i språkfamiljen hittar vi följande exempel:

gotiska: *wato*
sanskrit: *udan*
grekiska: *hydôr*
hettitiska: *wâtar*, med genitiv *wetenas*
umbriska: *utur*
preussiska: *wundan*
tochariska: *war*
polska: *woda*
litauiska: *vanduo*
ryska: *voda* – från detta ord avleds för övrigt *vodka*, ”litet vatten”

Vi ser även i de övriga språken att varianterna med -n och -r båda är representerade. Nyckeln till denna fördelning finner vi i hettitiskan, det allra äldsta bevarade indoeuropeiska språket, som talades i dagens Turkiet under andra årtusendet f.Kr. I det hettitiska ordet ser vi att växlingen mellan -r och -n har att göra med böjningsform: i grundformen slutade ordstammen på -r, men i böjda former, som genitiv (ägandeform), växlade den till -n, något som på fackspråk kallas att stammen är ”heteroklitisk”. Övriga språk ogillade denna dubbelhet och försökte skapa rättning i ledet – våra hjärnor vill ofta ”rätta” ojämnheter i språksystemen. Alltså valde de en av stammarna, den på -r eller den på -n. Fast olika: svenskan valde till exempel ”vatteN” och engelskan *wateR*.

På proto-indoeuropeiska hette grundformen något i stil med *wodr* (en rekonstruerad form). Av samma rot bildades för övrigt ordet *udro*-, som är sanskrit *udra *och vårt ”utter” – dvs. ”han som bor i vattnet”!

Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor