Människans komplexa natur

För att skapa ett gott samhälle behöver vi bland annat veta något om människans natur. I det sista avsnittet före jul av SVT:s ”Vetenskapens värld” behandlades detta ämne i en film som Lasse Berg hade gjort. Med en smittande entusiasm åkte han runt i världen och såg enbart godhet hos människan – efter att tidigare ha sett enbart ondska. Är den ena uppfattningen mer sann än den andra?

Det är knappast någon nyhet att människor och andra djur kan samarbeta och på så sätt driva utvecklingen framåt. År 1902 gav den ryske fursten och kommunistiske anarkisten Pjotr Kropotkin ut boken Inbördes hjälp, där han beskriver hur samarbete har gynnat organismer av olika arter. Kropotkin vände sig mot sin tids vulgärdarwinism (obs. vulgär-) som hävdade ”den starkares överlevnad”.

Tyvärr bidrog Lasse Berg till att stärka fördomarna mot evolutionsteorin genom att upprepade gånger tala om ”darwinismens hänsynslöshet”. Man kunde få intrycket att Darwins tankar var endimensionella i hävdandet av ett allas krig mot alla. Men evolutionsteorin, även i sin ursprungliga form, är mer flexibel än så.

En gammal känd tankefigur, som dammades av i ”Vetenskapens värld”, var ”den ädle vilden” som, oförstörd av civilisationen, är mycket bättre än vi. En grupp människor i Namibia, som levde enligt uråldrig sed, framställdes som lyckliga naturbarn. Själv känner jag en viss skepsis när människor från den moderna västvärlden kommer till ett ”naturfolk”, bor där ett tag och påstår att det är ett suveränt levnadssätt. Observatörerna kan ju åka därifrån när som helst – och gör det också – medan eventuellt missnöjda medlemmar i gruppen måste stanna kvar. Om någon av dem till exempel har intellektuella behov, finns det inte stora möjligheter att tillgodose dem i den miljö som de fötts in i. Men kanske är ”naturmänniskornas” behov och önskningar av enklare slag än våra? I all sin välvilja kan betraktandet av andra folkslag som lyckligare än vi bli till en översittarattityd, som inte tar hänsyn till avvikande medlemmar i gruppen.

Under större delen av 1900-talet romantiserade västerländska socialantropologer människor i andra kulturer. Till exempel förnekade de envist att kannibalism kan förekomma, trots belägg för motsatsen. Sådana önskedrömmar har inte varit bra för den vetenskapliga förståelsen av människan. Och de har inte heller varit bra för socialantropologins rykte.

Ska man skaffa sig kunskaper om hur människor är, eller kan bli, måste man ta av sig skygglapparna och våga se både goda och onda drag i den mänskliga naturen. Samarbete, till exempel, kan leda till både gott och ont, men för olika grupper och olika individer.

Evolutionsbiologen Edward O. Wilson, som var baptist under uppväxten, har sagt att han tror att religioner har utvecklats på grund av att de kan gynna en grupp framför andra: ”Religionen kan organisera ett samhälle och ge medlemmarna en uppfattning om att de är speciella. Därmed får de skäl att bekämpa andra samhällen.” (Religionsvetaren Karen Armstrong kallar sådant för en ”skrämmande utvaldhetsteologi”, och inte heller Wilson tycker att det är moraliskt bra; han försöker bara förklara hur det troligen är.)

Här har vi kanske den springande punkten när vi letar efter människans natur: hon samarbetar inom sin egen grupp – var nu gränsen dras för den – men är aggressiv utåt, för att skydda sig själv och de sina. Det vill säga, behovet av grupptillhörighet kan leda till både gott och ont, beroende på vilka som räknas in bland dem som man bryr sig om att ta moralisk hänsyn till.

Omsorgscirkeln har utvidgats genom historien, och jag vill påstå att det beror på civilisation och förnuftsresonemang. Jesus gjorde en innovation när han presenterade samarierna som sin egen och lärjungarnas ”nästa”, och Platon gjorde en innovation när han hävdade att alla greker, inte bara atenarna, borde åtnjuta hänsyn. Detta kan verka skrattretande på moderna människor, men vi har fortfarande långt kvar till en universell moralisk hänsyn.

Många tecken tyder på att vi, och även en del andra djurarter, har en medfödd förmåga till moral. Men vad denna moral ska innehålla måste vi komma fram till genom resonemang och civilisation. Annars är det risk att vi stannar i ett samhälle sådant som maffians, där nepotism och gruppegoism är det enda som gäller, och där det är en välgärning att döda utomstående.

Vi mår bra om vi tror att vi gör gott, men vad detta ”goda” är tycks kunna variera. Neurobiologer har konstaterat att goda gärningar ger en ”kick” i hjärnans belöningssystem. Men det finns också vittnesbörd om kickar i belöningssystemet hos dem som har gjort andra illa. För några år sedan vittnade ett par pojkar i en rättegång om hur de blev ”höga” när de hörde hur det krasade i skallen på den skolkamrat som de slog ihjäl. Om detta är sällsynta abnormiteter eller om många skulle kunna känna så, vet vi faktiskt inte.

”Vetenskapens värld” tog inte alls upp den forskning som har visat att helt välartade människor ganska lätt kan förmås att behandla andra på ett vedervärdigt sätt. Jag tänker främst på Stanley Milgrams lydnadsexperiment och Philip Zimbardos fängelseexperiment. Båda visar att människor kan bete sig mycket olika beroende på omständigheterna, bland annat beroende på vilka förväntningar de känner. Dessa forskare har, anser jag, vederlagt Theodor Adornos och andras uppfattning om ”den auktoritära personligheten”, en idé som lanserades efter andra världskriget för att förklara hur människor kunde bete sig som nazisterna gjorde i koncentrationslägren. Den auktoritära personligheten skulle enligt Adorno & co. finnas hos en liten minoritet som i alla lägen är beredd att ”lyda order”. Men i Milgrams experiment – som har upprepats och varierats på olika sätt – lydde ca två tredjedelar order till det bittra slutet. Och Zimbardos experiment visade om möjligt ännu värre resultat.

Många har försökt forma samhällen utifrån hur de vill att människan ska vara. Karl Marx hävdade att människans sanna natur är ”helheten av sociala relationer”, och i ett framtida kommunistiskt samhälle skulle alla bli fria att odla sin egen begåvning i vilken riktning som helst. Tyvärr blev det inte riktigt så i verkligheten. Om vi ska undvika tidigare misstag, behöver vi få en balanserad bild av hur människor (och andra djur) verkligen är. Vi kan vara både goda och onda beroende på vad vi tror att situationen kräver. Därför gäller det att skapa sociala strukturer som belönar det goda.

Att, som gjordes i ”Vetenskapens värld”, ta upp enbart människans godhet kan möjligen ses som sympatiskt, men det ger tyvärr en ensidig och därmed missvisande bild av människans natur.