Människovärde

När vi talar om människovärde är det bara den hittills överlevande människoarten, den som vi själva tillhör, som vi tar med i beräkningen. De tidigare, nu utdöda, ca tjugo människoarterna behöver vi inte bry oss om. Huruvida de var guds avbilder eller av andra skäl hade ett särskilt värde kan vi lämna därhän.

Den som klassificerar utövar makt. Vi Homo sapiens-människor utövar ständigt makt genom att klassificera andra som lägre stående och sätta oss själva på piedestal.

Jag har alltid haft svårt för begreppet människovärde, och det är jag inte ensam om. Tvärtemot vad man kan tro när man hör ordet användas i tid och otid av präster och politiker, så finns det många som inte tror på människovärdet. En medicindoktorand på en av mina kurser i forskningsetik dristade sig till att säga att han för sin del aldrig hade träffat någon som verkligen tyckte att alla människor har samma värde. Och filosofer, som har till uppgift att tänka kritiskt, brukar vara särskilt obekväma med begreppet. Lars Bergström skriver i en essä med titeln Människovärde:

Att alla människor skulle ha ett värde som andra varelser saknar är ungefär lika underligt som att människor med en viss blodgrupp skulle vara bättre än andra människor… Jag lutar alltså åt att vi inte har något människovärde, när allt kommer omkring.

En annan filosof, Ingmar Persson, har skrivit flera artiklar i ämnet och deltog för några år sedan i ett Storforum i TV, där han hävdade att det inte finns något människovärde. Döm om hans och tittarnas förvåning när plötsligt alla vek ner sig och medgav att människovärdet nog inte existerar (det var som att se luften pysa ut ur en ballong). Men, tillade man, vi måste låtsas att det existerar och handla som om det existerade.

Det finns två huvudproblem i talet om människovärde. Dels är det avgränsningen: Varför har just människor, Homo sapiens, ett värde som andra inte har? Dels är det frågan huruvida alla individer av arten Homo sapiens har exakt samma värde.

Dogmen om alla människors lika värde får inte ifrågasättas, sägs det ofta från upphöjt håll. Men förbud att ifrågasätta är farliga. De har tillämpats genom historien av diktatorer som inte vill få sin maktställning rubbad. I Sovjetunionen var det förbjudet att ifrågasätta den marxist-leninistiska världsbilden, och i flera länder är det fortfarande förbjudet att ifrågasätta Guds existens. Länge var det förbjudet i Europa att påstå att jorden rör sig kring solen. Att förbjuda ifrågasättandet av människovärdet är säkert välment, men det hindrar inte att det är farligt. Det kan inte vara bra att hindra folk från att tänka själva och i stället tvinga dem att rabbla inlärda fraser.

Det bär mig – och säkert de flesta andra – emot att säga att en person som arrangerar våldtäkter och mord på barn, filmar övergreppen och säljer filmerna, har samma människovärde som det våldtagna och mördade barnet. Men så är det, enligt den gängse dogmen. Det handlar om vad man är, nämligen människa, inte om vad man gör. Det återstår att ge goda skäl för att detta är en rimlig hållning.

Skäms inte för att du är människa, skriver Tomas Tranströmer i en dikt. Yvs inte över det heller, säger jag. Man kan inte rimligen skämmas för något man inte rår för. Att jag har fötts som Homo sapiens är något jag inte har valt eller kan rå för. Jag kan varken skämmas eller vara stolt över det, lika lite som jag kan skämmas eller vara stolt över att vara född som svensk. Man kan möjligen vara stolt över något man har presterat, och man kan (och bör) skämmas över dumheter man har gjort. Men man kan inte vara stolt över något som man inte har gjort sig förtjänt av.

Det som skrämmer mig mest med den anti-meritokratiska proklamationen av ett värde som beror på vem man är, inte på vad man gör, är att det är samma sorts klassificering av värdefulla varelser som de mäktiga i alla tider har tillämpat. De europeiska kolonialisterna ansåg att en vit man, även om han var moraliskt usel, var mer värd än en svart, brun eller gul person som gjorde något bra. Det spelade ingen roll vad en svart i Belgiska Kongo gjorde. Han var dömd på grund av det han var, nämligen svart. Att man nu, åtminstone med läpparnas bekännelse, har utvidgat kretsen av värdefulla varelser till att omfatta alla människor är förstås ett litet framsteg, men det är fortfarande samma essentialistiska tanke bakom detta som bakom den institutionaliserade rasismen.

Det finns förstås något sympatiskt i att förläna människor ett lika stort värde oberoende av ursprung, yrke eller utseende. Historiskt har detta haft betydelse för människors självkänsla. I Henrik Menanders sång Arbetets söner står det: Människovärdet vi fordra tillbaka. Kämpa för rättvisa frihet och bröd.

Man kan lätt förstå att det tändes ett hopp för utsläpade kroppsarbetare, när de hörde och sjöng med i denna sång, ett hopp om bättre levnadsvillkor. Men det tragiska är att begreppet människovärde numera lever helt separerat från den ekonomiska debatten. Ökade klyftor, ett mer utmejslat klassamhälle och propaganda för att vissa yrken bör ha högre status än andra, denna acceptans av värdehierarkier existerar jämsides med retoriken om det lika människovärdet. Om vi en gång för alla har proklamerat ett lika stort värde för alla som tillhör arten Homo sapiens, behöver vi kanske inte bry oss om de arbetslösa och utförsäkrade? De har ju samma människovärde som multimiljardärerna, så de kan väl inte klaga!

Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, sa aposteln Paulus, som alls inte ville se något slut på slaveriet. Slavarna kunde vara tacksamma för att Jesus hade dött för dem. Vad mer kunde de begära? Talet om ett lika stort människovärde kan bli ett kamouflage för exploateringen av vissa människor.

Vad kan tänkas följa av att alla människor har samma värde? Att alla ska ha lika lön? Att alla som vill ska få bo i Sverige? Många politiker har sagt att de, till skillnad från sina motståndare (läs Sverigedemokraterna) tror på alla människors lika värde och därför vill ha en generös flyktingpolitik. Men så generös att den tillåter precis alla att bosätta sig i Sverige är det ännu knappast någon som har föreslagit. Så vilken nytta gör då talet om alla människors lika värde i det sammanhanget? Det blir bara tom retorik.

Det är svårt att trassla sig ur den härva som uppstår av talet om alla människors lika värde. Kanske vore det bättre att tala om alla människors lika rättigheter eller alla människors likhet inför lagen. Men varför skulle alla ha samma rättigheter? (Se där ett annat stort problem att diskutera!) Om vi måste blanda in ordet värde, vore det nog bättre att tala om ett intrinsikalt – till skillnad från instrumentellt – värde. Men att ett intrinsikalt värde skulle tillfalla enbart medlemmar av arten Homo sapiens har jag aldrig sett något bra argument för.

Rimligen har alla upplevande varelser, oavsett om de består av kol eller kisel, ett intrinsikalt värde: de finns till för sin egen skull, och det spelar roll för dem hur de blir behandlade. De bör därför inte behandlas sämre än vi själva. Vilket inte betyder att alla bör behandlas exakt likadant. Till exempel vill jag ha 20 grader varmt för att trivas, men det vill inte isbjörnen.

Om talet om alla människors lika värde bara används som en till intet förpliktigande fras, ett mantra, kommer inga framsteg på det moraliska området att ske. Det duger inte att svänga sig med så grovt tillyxade begrepp. En mer sofistikerad analys är nödvändig!