Den 9 november 1909 fattade Kungl. Vetenskapsakademien beslut om att dela ut nobelpriset i fysik till ”Guglielmo Marconi och Karl Ferdinand Braun”. Prismotiveringen lyder ”såsom ett erkännande av deras förtjänster om den trådlösa telegrafins utveckling”. Den 9 november 2009 avhölls på Kungl. Vetenskapsakademien ett internationellt radiosymposium ”celebrating the centenary of the Nobel Prize in Physics 1909”. Förutom ett föredrag om själva nobelproceduren av föreståndaren för KVA:s Centrum för Vetenskapshistoria, Karl Grandin, avhandlades naturligtvis också de två pristagarnas liv och leverne. För mig som gammal radioamatör, som känt till namnet Marconi i alla år, var det speciellt intressant att höra Werner Wiesbeck, från universitetet i Karlsruhe, avsluta symposiet med berättelsen om Ferdinand Braun. Denne levde ett kringflackande liv som började i Fulda och slutade i New York. Mellan dessa stationer hann han upprätthålla ett stort antal tjänster inom (dåvarande) Tysklands gränser. Wiesbeck ansåg att Braun borde ha kunnat få tre nobelpris: Först och främst för att ha uppfunnet den resonansmetod med vilken man kan välja ut och stämma av radiosändarens/mottagarens antenner. Utan den metoden skulle Marconi aldrig ha fått sina trådlösa meddelanden över Atlanten. Men Braun var också den som upptäckte och utforskade den likriktande punktkontakt som ligger till grund för de kristallmottagare som radioamatörer på min tid ofta började med (och kanske fortfarande känner till). Slutligen ansåg Wiesbeck att Braun kunde ha fått pris för det det tjock-TV-rör som en del av oss fortfarande har kvar och som i Tyskland benämns ”Braunsche Rohr”. Efter att ha hört om alla dessa insatser kan man ju fundera över varför KVA valde bort bokstavsordningen när pristagarna presenterades. En genomgång av nobelprisen i fysik och kemi visar att det var första, men inte sista, gången som bokstavsordningen bröts. Ett annat välkänt år är t.ex. 1956, då William Shockley, John Bardeen och Walter Brattain belönades med fysikpriset för transistoreffekten. Jag råkar känna till att man här diskuterade om Shockley ensam skulle få priset och min gissning är att det är förklaringen till att hans namn står först. Hade man 1909 valt ut Marconi ensam hade man nog begått ett stort fel! För enligt Wiesbeck var Marconi ingen forskare utan en skicklig entreprenör som pusslade ihop helhetslösningar av kända komponenter och Braun en skicklig forskare som trivdes bäst i sitt laboratorium. Skall resultatet bli riktigt bra behövs nog båda! Det tyckte i all fall Wiesbeck, som avslutade sin framställning med att plädera för att fler borde dela på uppgifterna: ”En forskare blir aldrig en bra entreprenör och en entreprenör behöver ha en forskare som matar på med nya resultat!”
