Annons

Med Gud på sin sida

Författare: 

Publicerad

2013-12-04

Fortfarande finns det många som anser att moral måste bygga på religion och att det är Gud som har bestämt vad som är gott och ont. Detta tillbakavisades som absurt redan av Sokrates, enligt Platons dialog Evtyfron, men likafullt lever idén vidare.

Jag vill inte förneka att det finns människor som, inspirerade av sin religiösa tro, gör mycket gott. Emellertid finns det också en del som inspireras till riktigt onda handlingar. Med Gud på sin sida kan man nämligen tillåta sig att göra vad som helst.

De blodbesudlade korsfararna som i början av förra årtusendet härjade, plundrade och mördade, gjorde det därför att påven hade sagt att Gud vill det. De fick inte dåligt samvete över sina handlingar utan var stolta och glada. Religionsvetaren och baptistpastorn Charles Kimball berättar i sin bok När religionen blir ond att ett besinningslöst blodbad utbröt när det som kallades Salomos tempel i Jerusalem hade erövrats i juli 1099. En av korsfararna, Raimund av Saint Gilles citeras:

- I tempelbyggnaden och pelargångarna red män med blod upp till knäna och remtygen. Ja, det var verkligen ett rättvist och sagolikt utslag av Guds vilja att denna plats, som så länge vanärats av de otrognas hädelser, nu fylldes av deras blod.

Går man till Gamla testamentet, möts man av många berättelser om våld som Gud har anbefallt. Josuas bok är riktigt bloddrypande, inte bara när den beskriver erövringen av Jeriko utan också när Herren befaller Josua att erövra det ena området efter det andra från de folk som redan bor där. Samma instruktioner från Herren återkommer gång på gång:

Jag ger dig Ajs (etcetera) kung, hans folk, hans stad och hans land i ditt våld. Josua får rådet att ligga i bakhåll, sticka städer i brand och viga alla invånare åt förintelse (ett kusligt uttryck). Kungen på respektive ställe hängdes efter avrättningen upp på en påle.

I dagens värld kan vi se att World Trade Center i New York ödelades av människor som ansåg sig ha Gud, i det här fallet Allah, på sin sida. Likaså invaderade George W. Bush Irak i tron att Gud, den judisk-kristne guden, hade sagt till honom att göra det. I flera länder i Nordafrika och Mellanöstern går i dessa dagar islamister ut i krig i tron att de har Gud/Allah på sin sida. Liknande mönster finns även på andra platser, till exempel  Sri Lanka och Burma, då med andra gudar i rollerna.

Men det är inte alltid som Gud manar till blodbad; ibland räddar han människor från deras fiender också. Den i övrigt förträffliga Malala Yosafzai har sagt att hon räddades från talibanernas mordförsök därför att hon hade Gud (Allah) på sin sida; Gud ville att flickor skulle få gå i skolan. Men talibanerna var nog lika säkra på att de hade Gud på sin sida när de försökte mörda Malala; enligt dem förbjuder Gud flickor att gå i skolan.

Det kan verka oskyldigt att tro att Gud har velat rädda en i en utsatt situation, men baksidan av detta är att Gud inte ville rädda andra som också behövde hjälp. Gud måste ha haft något emot dem som verkligen dog i olika attentat. Vid de tillfällena stod Gud alltså på mördarnas sida. Kanske var det något som offren hade gjort tidigare, som gjorde dem värda att vigas åt förintelse?

En variant av ett sådant synsätt finns i läran om karma inom bland annat hinduism och buddhism. Enligt den skördar de som far illa bara vad de sått i tidigare liv. Deras lidande blir alltså ett tecken på att rättvisa har skipats. En modern variant i västvärlden är framgångsteologin, som säger att den som tror och uppför sig på rätt sätt blir belönad av Gud; den som råkar illa ut har gjort något som förargar Gud.

Jesus tog avstånd från sådana här åsikter. Sjukdom är inte ett straff för begångna synder, sa han. Jesus var en upplysningsman för sin tid, men tyvärr kunde han inte hindra att många som påstår sig följa i hans fotspår bortser från hans mest progressiva ställningstaganden. Man behöver bara tänka på Inkvisitionen och häxprocesserna, som långt fram i tiden administrerades av kyrkan, både den katolska och olika protestantiska kyrkor.

Vi blir nog aldrig av med religionen, eftersom religiositeten tycks vara en produkt av evolutionen. Men varken religion eller evolution bör göras till moraliska rättesnören. Xenofobi är också en evolutionsprodukt som troligen var viktig för överlevnaden i mänsklighetens barndom. Något är inte nödvändigtvis bra bara för att evolutionen har frambringat det. Om vi vill ha ett samhälle värt namnet, måste vi ifrågasätta mycket av det som uppfattas som naturligt. Det som var bra för överlevnaden förr är det inte nödvändigtvis i dag.

Den troligen bästa garanten mot att olika grupper som tror sig ha Gud på sin sida förgör varandra är ett sekulärt samhälle. Detta behöver inte vara antireligiöst, men det är neutralt till olika religioner och gudar. Det låter alla tro vad de vill men inte handla hur de vill. Gränsen går när man börjar skada andra i tron att ens gud har befallt det.

Kommentera:

16

Dela artikeln:

Kommentarer

Bra text, men använd inte "Allah" som om det vore NAMNET på en gud! Allah är bara det arabiska ordet för "Gud" (även om icke-arabiska muslimer också säger "Allah" många gånger, men det är vanligt inom Islam att använda arabiska religiösa termer). Kristna araber ber också till Allah!

Tack för kommentaren, men det är svårt, det här! Även om många säger att det är samma gud man tillber inom de abrahamitiska religionerna, finns det ändå en vits med att markera när det handlar om den gud som nämns i Koranen och som antas vara upphov till de påståenden som finns i Koranen. När jag skriver Gud med stor bokstav, använder jag det som ett egennamn. Som typbeteckning skriver jag gud med liten bokstav. Jag vet egentligen att Allah kommer från ett gammalt ord som helt enkelt betyder gud, men om man inte skiljer mellan kristendomens och islams gud, blir det också lite konstigt, eftersom de tycks ha så olika åsikter i en del frågor.

Kanske, men vad anvander du i sa fall for term for den judiske guden?

Oftast Jahve eller Jehova. Refererar jag ur Gamla testamentet, judarnas bibel, säger jag oftast Herren, även om det låter lite knäppt när en icke troende säger så. 

Man kan jämföra med Tomten, som också uppträder i olika skepnader, ibland som skorstensklättrare, ibland som grötätare, etcetera.

Arabiskspråkiga judar (det finns faktiskt sådana ,liksom att det finns arabiskspråkiga kristna) använder "Allah" när man talar om sin gud på arabiska. Och i de judiska (liksom kristna) bibelöversättningarna till arabiska används "Allah" när bibeltextens original har det hebreiska ordet för gud eller gudsnamnet "Jahve". Så "Allah" är det ord arabisktalande, judar, kristna, muslimer, använder för sin gud. Om sedan de menar att de syftar på samma varelse är en helt annan fråga.

Sokrates och Platon levde förstås i en tankevärld där det fanns oräkneliga gudar och liknande väsen. Människan är nog - och var nog - sin egen måttstock. Familjeöverhuvudet styrde allsmäktigt inom sin krets och över honom stadsstatens höga företrädare. Över dessa möjligen prästerskapet.
Makt- och ekonomiskäl fanns nog i bakgrunden när korsfarare såväl som israeliter gick ut i krig.
WTC var en symbol för ett USA, som säkerligen upplevs som undertryckare av andra nationer och folk. De s k talibanerna vill i sin tur cementera nuvarande samhällsstruktur, där familjens, klanens, nationens (manliga) överhuvud har absolut kontroll. Malala Yosafzai gör uppror mot detta och där har motståndarna tacksamt kunnat ta valda delar av Koranen till hjälp för att skicka ut mördare efter henne.
Man kan gärna jämföra hennes situation med häxprocesserna. I det fallet offer för kristna företrädare för en manlig kyrka, där kvinnan lämpligen teg och höll till i köket.
Den religionsfrihet vi åtnjuter, bör på sikt få flertalet att inse religionens natur av moraliskt och filosofiskt rättesnöre. Och absolut inte som någon sorts världsförklaring, som säger att en gudom skapade världen på sex dagar eller andra föreställningar i den vägen.
Det sekulära civilsamhället bör upprätthållas genom en konsekvent utövad demokrati, där folkets vilja styr. Idag lever vi under tryck från både religiösa och kommersiella krafter mot våra valda företrädare. Att dessa i viss utsträckning faller undan för dem är tyvärr vanligt.

Med tanke på att ca 75 procent av all religiös förföljelse riktas mot kristna. Och att 105.000 människor dödas årligen för sin tro på "fel" gud, alltså den kristna guden. Kanske skulle det varit på sin plats med exempel som speglar samtiden vi lever i på ett mer rättvist sätt. Jag ansåg att det fanns en obalans i texten som framställde kristna som förövare.

Jag kan inga siffror på vilka som råkar mest illa ut, men jag har också reagerat mot att t.ex. kopterna i Egypten fick det mycket sämre under Muslimska brödraskapet. I min text nämnde jag också islamister och andra än kristna som gör sig skyldiga till våld. Att jag hade fler exempel på kristet våld beror väl på att jag känner den kristna historien bäst. Hur som helst är det illa att troende slår ihjäl varandra eller bränner ned varandras hus, bara för att de tror att deras gud uppmanar dem till det.

Redan Sokrates ställde frågan "Är något rätt därför att gudarna befallt det eller har gudarna befallt det därför att det är rätt?"
De flesta av oss har nog en uppfattning av att det finns något som är rätt och fel oberoende av eventuella gudar och jordiska makthavare. Vi tar avstånd från hemska befallningar i diverse "heliga skrifter".

Ja, de flesta av oss i Sverige och Västeuropa gör det, men inte alla. Och på många håll i världen ses det som självklart att något är rätt därför att gudarna har befallt det. Tyvärr!

Ja kanske vore det bra att hämta moralen från annat håll än från Gud. Kanske kan människor som Nelson Mandela, Martin Luther King och Jesus visa vägen?

Mycket bra skrivet Birgitta.Varför är inte alla människor som du och jag?Eller de flesta.Kanske om 1000år?

Och därmed uteslutande "De"? (Håller för övrigt med)

Många vill inte tro att det existerar en objektiv moral som är oberoende av vad vi människor tror, tycker eller tänker, men om man tror att det exemelvis är fel med mord så har man också förutsatt att objektiv moral existerar. Precis som med den objektiva sanningen så är den inget vi kan rösta om eller bestämma. Vi kan till exempel inte bestämma gemensamt att jorden är platt, för oavsett vad vi tror om jordens form så finns det ändå en objektiv sanning om dess form. På samma sätt är det med moralen. Detta pekar alltså på existensen av ett objektivt gott och ont och då blir nästa fråga vad detta goda och onda är.

Göran är inte värdenihilist, det som även kallas [emotivist](http://sv.wikipedia.org/wiki/Emotivism).

Problemet med det logiska tänkandets konflikt med värderingarna - frågan om vad som är rätt och fel, vackert och fult, liksom det logiska tänkandets konflikt med våra störande egenskaper kärlek, empati och samvete - löstes en gång med den filosofiska uppdelningen av vårt medvetande i två beståndsdelar.

Det logiska tänkandet kopplades till begreppet själ. Själen är den grubblande och kunskapssökande. Den utforskar Kosmos, den logiskt ordnade delen av världen.

Kosmos motsats var Kaos, ordet hade ursprungligen att göra med det som inte kan beräknas och förutses. Det logiska förnuftet kan inte hantera Kaos, men det gör då i stället vår ande. Den är den del av vårt medvetande, som sysslar med musik och de sköna konsterna. Vår ande fantiserar, förälskar sig och ägnar sig åt moral.
<http://christerbroden.wordpress.com>

Ämnet gudar är onekligen intressant. Särskilt guden Gud som uppnått högre status än någon annan. Men finns dom?

För att reda ut detta måste vi gå tillbaka till begynnelsen av människans historia och försöka förstå hur de betraktade tillvaron och vilka tankar det väckte?

Grunden för gudars existens var i mångt och mycket okunskap. Inte nödvändigtvis om vad man bör/måste göra för att överleva; alltså hitta mat, lämplig boplats o.s.v. för detta mest fundamentala lyckades de ju lösa -- annars skulle vi inte varit här idag -- utan om hur världen verkligen fungerar och hänger ihop. Och eftersom de inte hade en aning om detta, samtidigt som de insåg att det fanns starka krafter i omlopp som påverkade deras tillvaro -- t ex vulkanutbrott, torka, översvämningar -- så uppkom tanken på någon form av högre väsen (gud) som styr allting, och att man kanske måste leva på ett visst sätt för att inte råka illa ut, och där har vi grunden för alla gudar och religioner.

Det har bevisligen funnits väldigt många gudar genom åren där flertalet numera är avpolletterade även av dem som är religiösa, t ex regn-, flod- och trädgudar. För vem tror på de mer primitiva varianterna idag?

Även vi har bidragit i utvecklingen med Oden i spetsen, men också detta är avfärdat som fantasier och har därför förvandlats till en mytologi i mängden: Att det är väldigt välskrivet och omfattande hjälper följaktligen inte när grunden för deras existens är omöjlig.

De gudar som återstår idag är alltså en utveckling (evolution) av de förhistoriska som även de lider av samma brister: nämligen det enkla faktum att deras existens inte går att bevisa.
Att de som t ex tror på guden Gud förklarar detta faktum med motargumentet att det heller inte går att motbevisa Guds existens vet inte vad de pratar om, då det faktum att de inte själva kan presentera bevis i sig utgör ett tydligt motbevis. Så att ständigt sträva efter att placera Gud utanför och bortom vad vetenskapen hittills kunnat belägga stärker alltså inte deras sak då det snarare bevisar att de inte vet vad de talar om, och heller aldrig vetat, vilket gör detta till en gudsfantasi i mängden.

Så kombinationen av historiska kunskaper och gammal hederlig logik talar sitt tydliga språk: gudar är skapade av människan och inte tvärtom. För om det varit på annat sätt skulle detta vara väldigt lätt att bevisa.

Lägg till kommentar