Med Gud på sin sida

Fortfarande finns det många som anser att moral måste bygga på religion och att det är Gud som har bestämt vad som är gott och ont. Detta tillbakavisades som absurt redan av Sokrates, enligt Platons dialog Evtyfron, men likafullt lever idén vidare.

Jag vill inte förneka att det finns människor som, inspirerade av sin religiösa tro, gör mycket gott. Emellertid finns det också en del som inspireras till riktigt onda handlingar. Med Gud på sin sida kan man nämligen tillåta sig att göra vad som helst.

De blodbesudlade korsfararna som i början av förra årtusendet härjade, plundrade och mördade, gjorde det därför att påven hade sagt att Gud vill det. De fick inte dåligt samvete över sina handlingar utan var stolta och glada. Religionsvetaren och baptistpastorn Charles Kimball berättar i sin bok När religionen blir ond att ett besinningslöst blodbad utbröt när det som kallades Salomos tempel i Jerusalem hade erövrats i juli 1099. En av korsfararna, Raimund av Saint Gilles citeras:

– I tempelbyggnaden och pelargångarna red män med blod upp till knäna och remtygen. Ja, det var verkligen ett rättvist och sagolikt utslag av Guds vilja att denna plats, som så länge vanärats av de otrognas hädelser, nu fylldes av deras blod.

Går man till Gamla testamentet, möts man av många berättelser om våld som Gud har anbefallt. Josuas bok är riktigt bloddrypande, inte bara när den beskriver erövringen av Jeriko utan också när Herren befaller Josua att erövra det ena området efter det andra från de folk som redan bor där. Samma instruktioner från Herren återkommer gång på gång:

Jag ger dig Ajs (etcetera) kung, hans folk, hans stad och hans land i ditt våld. Josua får rådet att ligga i bakhåll, sticka städer i brand och viga alla invånare åt förintelse (ett kusligt uttryck). Kungen på respektive ställe hängdes efter avrättningen upp på en påle.

I dagens värld kan vi se att World Trade Center i New York ödelades av människor som ansåg sig ha Gud, i det här fallet Allah, på sin sida. Likaså invaderade George W. Bush Irak i tron att Gud, den judisk-kristne guden, hade sagt till honom att göra det. I flera länder i Nordafrika och Mellanöstern går i dessa dagar islamister ut i krig i tron att de har Gud/Allah på sin sida. Liknande mönster finns även på andra platser, till exempel  Sri Lanka och Burma, då med andra gudar i rollerna.

Men det är inte alltid som Gud manar till blodbad; ibland räddar han människor från deras fiender också. Den i övrigt förträffliga Malala Yosafzai har sagt att hon räddades från talibanernas mordförsök därför att hon hade Gud (Allah) på sin sida; Gud ville att flickor skulle få gå i skolan. Men talibanerna var nog lika säkra på att de hade Gud på sin sida när de försökte mörda Malala; enligt dem förbjuder Gud flickor att gå i skolan.

Det kan verka oskyldigt att tro att Gud har velat rädda en i en utsatt situation, men baksidan av detta är att Gud inte ville rädda andra som också behövde hjälp. Gud måste ha haft något emot dem som verkligen dog i olika attentat. Vid de tillfällena stod Gud alltså på mördarnas sida. Kanske var det något som offren hade gjort tidigare, som gjorde dem värda att vigas åt förintelse?

En variant av ett sådant synsätt finns i läran om karma inom bland annat hinduism och buddhism. Enligt den skördar de som far illa bara vad de sått i tidigare liv. Deras lidande blir alltså ett tecken på att rättvisa har skipats. En modern variant i västvärlden är framgångsteologin, som säger att den som tror och uppför sig på rätt sätt blir belönad av Gud; den som råkar illa ut har gjort något som förargar Gud.

Jesus tog avstånd från sådana här åsikter. Sjukdom är inte ett straff för begångna synder, sa han. Jesus var en upplysningsman för sin tid, men tyvärr kunde han inte hindra att många som påstår sig följa i hans fotspår bortser från hans mest progressiva ställningstaganden. Man behöver bara tänka på Inkvisitionen och häxprocesserna, som långt fram i tiden administrerades av kyrkan, både den katolska och olika protestantiska kyrkor.

Vi blir nog aldrig av med religionen, eftersom religiositeten tycks vara en produkt av evolutionen. Men varken religion eller evolution bör göras till moraliska rättesnören. Xenofobi är också en evolutionsprodukt som troligen var viktig för överlevnaden i mänsklighetens barndom. Något är inte nödvändigtvis bra bara för att evolutionen har frambringat det. Om vi vill ha ett samhälle värt namnet, måste vi ifrågasätta mycket av det som uppfattas som naturligt. Det som var bra för överlevnaden förr är det inte nödvändigtvis i dag.

Den troligen bästa garanten mot att olika grupper som tror sig ha Gud på sin sida förgör varandra är ett sekulärt samhälle. Detta behöver inte vara antireligiöst, men det är neutralt till olika religioner och gudar. Det låter alla tro vad de vill men inte handla hur de vill. Gränsen går när man börjar skada andra i tron att ens gud har befallt det.