Pakten som berör

Inom kort utkommer Roger Moorhouses The Devil’s Alliance på svenska. Rubriken syftar på den allians mellan det nazistiska Tyskland och det kommunistiska Sovjetunionen som efter signatärerna brukar gå under beteckningen Molotov–Ribbentrop-pakten och undertecknades den 23 augusti 1939. Icke-angreppspakten tillhör definitivt den moderna historiens gränssättande händelser. Den ställde till ett elände för brittiska och franska politiker som hade varit med i budgivningen om alliansförbindelser men nu, ställda inför fullbordat faktum, tvingades förändra sin fiendebild. Den gjorde livet svårt för europeiska vänstermänniskor som för att försvara partilinjen nu tvingades tona ned sin antinazism och i stället skuldbelägga ett imperialistiskt och aggressivt Storbritannien. ”Vanliga” nazister, vana vid att betrakta den ”judisk-bolsjevikiska” sovjetstaten som sin huvudfiende, hade det inte lättare. Den drev tillika på andra världskrigets utbrott: lite mer än en vecka efter undertecknandet gick Nazityskland västerifrån till angrepp på Polen och utlöste därmed världskriget, och drygt två veckor senare anföll den sovjetiska Röda armén samma utsatta och chanslösa polska stat från öster. Angreppen var en konsekvens av det hemliga tilläggsprotokoll till pakten som innebar att Tyskland och Sovjetunionen skulle lägga beslag på de mellanliggande territorierna, däribland Polen, som delades mellan de båda alliansstaterna och utsattes för två extremt hårdhänta ockupationer.

Ännu mer intressant är denna djävulens allians i vårt tolkande efterhandsperspektiv. Få historier har gett upphov till mer polariserade och upprörda reaktioner. Att dra någon gräns mellan vetenskapliga och andra reaktioner är lönlöst; historiker är minst lika fundamentalt oense om paktens orsaker och verkningar och dess moral- och skuldfrågor som alla andra. Det framgår av både en genomförd debatt i kvällstidningarna och en kommande debatt i Historisk tidskrift.

Det finns ändå en tolkningens grundstomme i form av två historiska berättelser. Dessa möts emellertid aldrig. Den ena betonar eviga motsättningar parade med kortsiktig improvisation. Den tyska nazismen och den sovjetiska kommunismen hade utvecklats till varandras värsta fiender men ingick ändå en pragmatisk överenskommelse för att både Tyskland och Sovjetunionen i krigshotets stund tjänade på detta. Hitler slapp ett tvåfrontskrig, medan Stalin, rädd att behöva konfrontera Hitler på egen hand, fick välbehövlig respit för att bygga upp sin försvarskraft. Pakten var en avvikelse och en parentes som upphörde tjugotvå månader senare när Nazityskland angrep sovjetstaten och återställde det fientliga normaltillståndet.

Den andra grundberättelsen handlar om likheter i samhällsutveckling och om en intressegemenskap mellan de båda länderna och deras maktstrukturer som existerade bortom det sena 30-talets opportunism. Båda signatärerna representerade brutala och våldsbenägna totalitära stater och samhällen, i vilka frihet, demokrati och mänskliga rättigheter var på undantag. Båda var revisionistiska stater som tog avstånd från freden efter första världskriget och såg Storbritannien och USA som sina huvudfiender. Icke-angreppspakten och dess polska konsekvenser utgjorde kulmen på en ekonomisk och militär samverkan som kan följas tillbaka till den tidiga mellankrigstiden. Moorhouse anknyter till denna tolkning när han beskriver hur tyskar och ryssar öppet fraterniserade med varandra när de förra under september 1939 lämnade över den polska staden Brest till de senare.

Man brukade säga att andra världskriget tog slut när båda signatärstaterna försvann ur historien, vilket ju skedde 1991. Det var dock en förhastad slutsats. Historien om Molotov–Ribbentrop-pakten och det efterföljande kriget är ännu höggradigt levande, och Moorhouses bok ger den historiska debatten nytt bränsle.