Pengar som livsmål?

Tillfrågad om vad han skulle göra med alla prispengarna svarade 2010 års nobelpristagare i fysik Andre Geim: ”Den enda nytta man har av pengar är att man slipper tänka på pengar.” Det var uppfriskande att höra, tycker jag som har precis samma inställning – men långt mindre pengar.

Det sägs att det som driver människan är girighet och rädsla. Detta skulle nog kunna sägas även om andra djur, för de egenskaperna har säkert varit till nytta under evolutionens gång. Men är det rimligt att vi stannar kvar på ett så primitivt stadium nu när vi skulle kunna skapa en bättre civilisation? Nej, jag anser att dessa egenskaper, eller snarare drifter, bör motarbetas. För det ger inget gott liv att aldrig vara nöjd, att alltid vara rädd för att andra har mer än man själv.

Jag häpnar och tycker synd om yrkesmänniskor som säger att det inte tjänar något till att göra ett bra arbete om det inte syns ”i lönekuvertet”. Är inte arbetets frukter värda något i sig? Väljer man ett yrke bara för pengarnas skull? Tragiskt!

Lönearbete har vi för att kunna leva, betala hyra och mat. Det är bra. Alla som kan ska försörja sig själva. Men den nya Arbetslinjen verkar innebära att vi ska leva för att arbeta och att några hundra kronor mer i den egna plånboken är det vi mest bör eftersträva. Dessutom ska maten vara så billig att vi har råd att kasta bort 25 procent av det vi köper. Hur har det kunnat bli så här?

”Om ni vill veta vad Gud tycker om pengar behöver ni bara titta på dem han har gett dem till”, sa den gifttungade Dorothy Parker. ”Den som har mest saker när han dör vinner”, är ett annat ironiskt slagord.

Det finns forskningsresultat som visar att samhällen som är ekonomiskt någorlunda jämlika har mindre kriminalitet och sociala konflikter. Ska vi av det dra slutsatsen att alla bör tjäna exakt lika mycket? Inte självklart. Rättviseteoretikern John Rawls hävdar att ojämlikhet kan accepteras i den mån den främjar de sämst ställda i samhället. Det tror jag är en bra idé. Ibland förfuskas den dock så att man försvarar fantasilöner och bonusar till verkställande direktörer och fackpampar med att det annars inte går att få tag på kompetent folk. Detta är helt enkelt inte sant, för man har inte prövat. Margaretha Krook, som avled härom året, hade som slutlön efter många år på Dramaten 25 000 kronor i månaden. Det borde de högsta tjänstemännen på Röda Korset och Rädda Barnen också kunna klara sig på. De gör ju ett meningsfullt arbete som de borde brinna för!

I arbetarrörelsens barndom ville man få bort lönearbetet eller, preliminärt, minimera det. På den tiden upptogs nästan all vaken tid av hårt kroppsarbete. Det var inte många som hade ett självständigt och meningsfullt arbete. I första maj-demonstrationerna i början av förra seklet ställde man krav på 48 timmars arbetsvecka. Det var nästan en utopi, men den förverkligades så småningom. Under ett antal decennier pressade man sedan ner arbetsveckan, först till 45 timmar – som det var när jag fick min första anställning – sedan till 40 timmar, men nu har det tagit stopp. Nästan ingen talar längre om förkortad arbetstid, trots att undersökningar visar att många hellre vill minska sin arbetstid än öka sin lön.

Ändå är det bara lönen som räknas. Den får bestämma vad arbetet är värt och vilken status den anställde har. Därför är det också viktigt att tjäna mer än kollegerna. Så länge man gör det har man självkänslan kvar. Den fritänkande ekonomen Gunnar Adler-Karlsson presenterade för många år sedan en liknelse: En stor samling människor har kommit för att titta på ett uppträdande, men det är svårt att se ordentligt. En person kommer då på att han kan ställa sig på tå för att se lite bättre. Det går bra en kort stund, men sedan kommer den ene efter den andre på att de också ska ställa sig på tå för att se bättre. Till slut står alla på tå. Nu står de mycket obekvämare än tidigare men ser ändå inte bättre än de gjorde från början. Ingen har vunnit något, men alla har förlorat. Det är synd om människorna!

Arbetslösheten är förskräcklig, särskilt för ungdomar som känner sig obehövda och överflödiga. Det kan ge en mening åt livet att ha ett arbete, och det ger frihet att slippa vara beroende av andra för sin försörjning. Men helst skulle jag önska att både ungdomar och andra kunde få ett så tillfredsställande arbete att pengarna inte blir det viktigaste. För faktum kvarstår: Den enda nytta man har av pengar är att man slipper tänka på pengar.