Populär ovetenskap

När jag är på resande fot dyker jag gärna in i någon bokhandel för att hitta ny, intressant läsning. För några veckor sedan stod jag framför ”fakta”-hyllan i en Pocket Shop butik. Det var särskilt en bok som fångade min uppmärksamhet: ”The Black Swan” av en Nassim Nicholas Taleb. Boken hyllades på omslaget av författarkollegor och recensenter, men det var främst bokens tema som verkade fräscht och lovande. Här skulle förklaras vilket stort inflytande som oväntade och, för oss individer, oförutsägbara händelser har på våra liv.Efter att ha läst ett trettiotal sidor insåg jag att boken hade blivit felplacerad. Innehållet hade inget med fakta att göra. Tvärtom flödade det av förutfattade meningar och fördomar. Taleb förklarar för läsaren att europeers uppfattning om amerikaner är att de är okulturella, ointellektuella och svaga i matematik. Taleb, själv amerikan, kontrar på sitt eget påstående: ”Well, it so happens that America is currently far, far more creative than these nations of museum goers and equation solvers.” Hans förakt för europeer ges strax mer utrymme; på nästa sida föreslår han ett tankeexperiment. Tusen slumpvis utvalda personer ställs bredvid varandra i en idrottsarena. ”You can even include Frenchmen (but please, not too many out of consideration for the others in the group), Mafia members, non-Mafia members, and vegetarians.” Att Penguin Books trycker sådan smörja och att Pocket Shop distribuerar den är illa. Men det största obehaget får jag av känslan att det här är bara början. Skall ”populära faktaböcker” kunna nå en bredare publik framöver så kanske förlagen väljer vägen att också påverka oss känslomässigt, helst provocera. Upplevelseindustrin konkurrerar nu så starkt att det blir allt svårare för rättframma populariseringar i bokform att förslå. Kommer bokförlagen att dra slutsatsen att det vinnande receptet i kampen mot läsarens alternativ att i stället se en DVD-film på datorn, eller att sms:a i ett par timmar, eller att ha en stund med iPod:en, är populär ovetenskap?