Prepositionen ”på”

Jag har länge haft på känn, att prepositionen ”på” blir allt vanligare och i fler och fler uttryck kommit att ersätta andra prepositioner. När jag var ung så gick man i gymnasiet, nu går man på gymnasiet. Några exempel från radio och TV under den här månaden som jag reagerade mot (eller på?) därför att jag skulle ha använt en annan preposition har varit ”…på molekylär skala” (Vetenskapslandet 2008-11-01), ”…hade en variation på genen” (Annika Östman i Vetenskapsradion 2008-11-06), ”…på Ovala Rummet” (intervju med stå-upp-komiker i P1-morgon 2008-11-06), ”…fick en bild på…” (Naturmorgon 2008-11-08). För att se om min känsla av den ökade på-användningen var riktig gjorde jag ett par statistiska undersökningar. Jag räknade olika prepositioner i en novell av Albert Engström (man kan hitta denna och mycken annan svensk litteratur på Projekt Runeberg med ett par nutida texter (från DN resp. en universitetsuppsats om damtidningar). Det bekräftade min förmodan, men var en föga vetenskaplig undersökning eftersom textmassorna var av rätt olika art. Därför gick jag också till Språkbankens listor över ordfrekvenser i tidningstext för olika år. De omfattar en kortare tidsperiod, men även här har ”på” ökat på bekostnad av andra prepositioner. Förekomsten av ”på” per miljon ord är för 1965 och 1997 14148 respektive 15345. För den gamla novellen av Engström är den 14379, och i genomsnitt för de moderna texter jag tittade på 15284.Den vanligaste prepositionen är i alla de nämnda fallen ”i”, men ”på” har med tiden gått om ”av” och hamnat på andra plats. Jag hittade också på nätet en uppsats av Peter Lundkvist. Enligt denna är på den mest använda prepositionen bland förskolebarn som lär sig svenska som ett andraspråk.