Senaste nytt från Sveriges historiker
Nu i dagarna gick den stora konferensen för svenska historiker av stapeln: det svenska historikermötet, som äger rum vart tredje år. Ungefär 500 forskare, forskarstudenter och historieförmedlare träffades i Göteborg. Jag skulle önska att de som skäller humanioran för flum hade varit där.
Den historiska forskningen idag har en enorm spännvidd. I Göteborg kunde man höra presentationer av omfattande statistiska undersökningar, diskussioner kring postmodern kunskapssyn, och redogörelser för historiska fenomen från Sovjetunionens skilsmässolagstiftning till diktarstriden mellan Kellgren och Thorild.
Det alla presentationer hade gemensamt var att talarna var pålästa. Ingen plockade sina tolkningar ur luften. Den ondskefulla, politiska konspiration som humanister enligt vissa opinionsbildare riktar mot ”verklighetens folk” lyste med sin frånvaro. Det samlade intrycket var istället att här sker forskning på basis av ambitiösa empiriska studier och mycket hög teoretisk medvetenhet.
Vetenskapsteoretikern Margareta Hallberg, dekan för Göteborgs universitets humanistiska fakultet, uttryckte detta väldigt fint i sitt välkomsttal. Hennes kontakter med historiska institutionen i Göteborg, sa hon, har fått henne att inse hur *sanningssökande* och *faktafokuserade* historiker är.
Jag skulle vilja tacka Hallberg för de orden. Vi är inga ”flummare”. Humanioran är en vetenskap, inte en politisk konspiration. Humanister och i synnerhet historiker bygger sina slutsatser på omfattande data. Att vår information kommer från arkiv och bibliotek och inte från laboratorier gör den inte mindre pålitlig, snarare tvärtom. Ett laborativt experiment kan manipuleras – det historiska källmaterialet däremot är som det är. Ska man manipulera den typen av data måste man börja med ren urkundsförfalskning. Och jag lovar, sånt ägnar vi oss inte heller åt.
(Sammanfattningar av den forskning som presenterades under historikermötet finns [här](http://hm2011.s3-website-eu-west-1.amazonaws.com/).)
