Söka forskningsbidrag – ska vi verkligen slösa tid på det?

I år 2013 delade Vetenskapsrådet ut 2.8 miljarder kronor till grundläggande forskning. Knappt var sjunde ansökan beviljades. Hela 4596 av 5338 inkomna ansökningar avslogs. Man kan ana att här har en hel del arbete nedlagts förgäves.

Låt oss räkna lite. Säg, optimistiskt, att arbetet med alla bilagor, koordinering med medsökande och insändning av ansökan kan stökas undan på en arbetsvecka. De forskare som fick avslag lade därmed ner totalt cirka 100 arbetsår! Ovanpå detta tillkommer bedömningarbetet, där högt kvalificerade forskare lägger ned ytterligare ett tiotal arbetsår. Lägg därtill att VR står för cirka en femtedel av den externa forskningsfinansieringen… En oerhörd tidsspillan!

Vi forskare kan inte heller välja någon annan väg – det är genom externfinansiering vi numera huvudsakligen får våra forskningsmedel. I början av förra seklet var universitetsforskningen nästan helt finansierad av fakultetsanslagen. Fördelarna var uppenbara: tryggheten möjliggjorde långsiktighet och gynnade kreativitet; man kunde oförfärat ta upp nya forskningsområden utan omedelbara krav på resultat.

Forskningsråden tillkom efter andra världskriget. Vid 1980-talets början stod externfinansieringen för drygt 30 % av den akademiska forskningens finansiering. Andelen är nu 50 % och ökande… Noterbart är också att det gäller att befinna sig i rätt forskningsområde; stora prioriteringssatsningar, exempelvis, görs främst inom områden med praktiska tillämpningar runt hörnet. Idag, när många forskare är så gott som helt beroende av externa anslag, har vi fått en akademisk otrygghet som inte endast handlar om att kunna fullfölja projekt utan också om att behålla anställningen.

Man kan invända: – ja, men ägnar man sig åt högkvalitativ forskning så är det ju ingen fara. Det är naturligtvis inte sant; när sex av sju forskningsansökningar får avslag måste till och med VR erkänna att det finns många bra projekt som de inte kan finansiera.

Kungliga Vetenskapsakademins Forskningsstrategiska utskott kritiserade systemet 2010 och lade fram några konstruktiva förbättringsförslag. Dessa har sannerligen klingat ohörda. Huvudtanken är att varje ansökan ska utföras i två steg. Det första steget utgörs av en kort, textbegränsad ansökan som innehåller vetenskapligt mål, metoder, budget samt den sökandes kvalifikationer. Skulle bedömargruppen se ansökan som kvalificerad kan i nästa steg ytterligare information som populärvetenskaplig beskrivning osv begäras.

Men räcker en sådan åtgärd? Knappast. Givetvis måste vi avskaffa det enorma tidsslöseriet med forskningsansökningar men djupare insikter, kreativitet, långsiktighet och forskningsro inom grundvetenskaperna kräver att fakultetsanslagen utgör huvuddelen av forskningsbudgetarna.