Vad är forskning ­bra för?

I Sverige kommuniceras många nya forskningsresultat med pressmeddelanden. De skrivs av informatörer på universitetens kommunikationsavdelningar och de gör ett jättebra jobb, men jag ifrågasätter om inte nyttoaspekten har fått för stor roll. Var försvann nyfikenheten som drivkraft för människor?

Jag brukar spana in väderprognosen varje dag. Kommer det att regna imorgon? Visst, vädret blir som det blir men nyfikenheten gör att jag ändå spanar in SMHIs hemsida – men vad är nyttan med det? När jag pratar med gymnasieklasser om ekologi är det alltid någon som frågar om vad nyttan med fästingar är. Mitt standardsvar är att ge en motfråga: vad är nyttan med människor?

När Ulf Danielsson pratar om big bang, strängteori och parallella universa är det aldrig någon som sträcker upp handen och frågar “vad är nyttan med detta för mig?”, men när forskargrupper undersöker den evolutionära kapprustningen mellan malariaparasiter och fåglar är frågan ofrånkomlig. Ja, i själva verket tar informatörerna sin utgångspunkt i nyttoperspektivet.

Världen finns inte till för oss, men visst, om vi lär oss förstå världen kan livet bli lättare för människor i framtiden.

Det människocentrerade nyttoperspektivet har dragits så långt att det blir fördummande, för vad är nyttan för mig som person att jag får veta att den globala medeltemperaturen ökar och kommer att fortsätta att göra så i den närmaste framtiden? Det ger mig inget här och nu. Får jag någon fördel av att veta att antalet arter på jorden minskar i en hastighet av massutdöendeproportioner? Den sibiriska tigern har aldrig gjort något för mig. Visst, det kan vara kunskap som kan rädda mänskligheten i framtiden, men det ger mig inte självserverande middagar eller förlänger min förväntade livslängd. Och hur ska jag använda kunskapen om att universum till största delen består av mörk energi? Utöver schysta one-liners på en Star Wars-fest?

Själv har jag alltid vänt mig till de stora frågorna; varför är vi här, hur kom vi hit och hur började det hela? Det ironiska är att stora vetenskapliga genombrott också verkar ha byggt på nyfikenhet snarare än ett nyttoperspektiv. Jag skulle önska att nyfikenheten återtog sin plats i populärvetenskapliga sammanhang. Jag tycker verkligheten är alldeles för spännande för att reduceras till ett redskap som ska behaga mig.

Vad tycker du?