Kosmos

Den kretsar runt en liten sval röd stjärna tre gånger längre ut än jorden är från solen.

Sedan hösten 2005 har Stockholmsastronomen Jesper Sollerman sitt viste i Köpenhamn.

Det funderar Paul Davies på.

Uttjänta satelliter och raketsteg, fragment från explosioner och kollisioner, kvarlämnade bultar, ringar och mycket annat susar fram i höga hastigheter långt ovanför oss.

Astronomer har länge levt i tron att de flesta stjärnor förekommer i par eller i grupp. Astronomen Charles Lada vid Harvard University i USA ställer nu den uppfattningen på ända.

Det är säkert riktigt att kinesiska astronomer för 900 år sedan insåg att månförmörkelser är en följd av att månen kommer in i jordens solskugga.

Kratrarna är spår av meteoritbombardemang, men rymdforskarna tror att även en process kallad termisk erosion har bidragit till att mångfaldiga och förstora håligheterna.

Förra året körde svenska lastbilar över två miljoner mil, vilket motsvarar 500 varv runt jorden.

I stället för att ligga steget efter ett datorvirus som sprids över världen går det att genskjuta det med en serie hopkopplade datorer.

Stjärnutbrottet 6 500 ljusår bort från oss skedde år 1054 och noterades av kinesiska och japanska astronomer, och med all sannolikhet även av Nordamerikas indianer.

Att en katt kan vara död och levande samtidigt ter sig som en omöjlighet i vår värld. Men kvantfysikaliskt är det inte alls omöjligt, fast då på atomnivå.

Det är nästan lättare att på långt håll studera vackra spiralgalaxer med stjärnbeströdda spiralarmar än att ta reda på hur det ser ut i vår hemgalax, Vintergatan.

Det är en fråga som förenar matlagare och fysiker. Nu har två franska forskare, Sébastien Neukirch och Basile Audoly vid Université Pierre et Marie Curie i Paris, löst problemet.

Författaren Paul Vaderlind är känd för Forskning & Framstegs läsare, bland annat med en artikel om sudoku i F&F 8/05.