Jesper Sollerman

Äran för att ha upptäckt universums expansion ges oftast amerikanen Edwin Hubble. Men även en svensk forskare, Knut Lundmark, gjorde avgörande insatser. Det är dags att reda ut vem som ska äras och för vad, skriver Jesper Sollerman, professor i astronomi vid Stockholms universitet.

Nyligen trodde astronomerna att stjärnor inte kunde bli större än 150 solmassor. Nya fynd visar att stjärnorna förmodligen kan bli dubbelt så stora – och dessa jättar spelar en avgörande roll för rymdens utveckling.

Vår grannplanet Mars undersöks numera minutiöst med både robotbilar och satelliter. Mer sällan vänds kameran mot Mars båda månar, Phobos och Deimos.

Gammablixten som upptäcktes den 19 mars i år var synlig i stjärnbilden Björnvaktaren under några få minuter.

I den avlägsna galaxen OJ287 i Kräftans stjärnbild finns ett av universums mest massiva svarta hål.

När en stjärna exploderar bildas en starkt lysande supernova som astronomerna oftast får syn på först flera dagar efter det att ljuset från explosionen nått jorden.

I infrarött ljus kan man nu studera stjärnbildningen i detalj. Stjärnan HH 46/47, som ligger 1 140 ljusår bort i stjärnbilden Vela på södra stjärnhimlen, är ett utmärkt exempel.

Trots att Merkurius ligger ganska nära jorden är pla­neten förhållandevis out­forskad.

Astronomer har lyckats se ljuset från en exoplanet, det vill säga en planet i ett annat solsystem.

Kosmisk strålning, det vill säga laddade partiklar från rymden, bombarderar ideligen vårt jordklot. Det har länge varit ett mysterium varifrån de mest energirika av dessa partiklar kommer.

Nu publiceras de första vetenskapliga resultaten från sonden Venus Express som cirklat över vår grannplanet i snart två år.