Stormaktstidens Lapptäcke

Det svenska väldet på 1600- och 1700-talen var ett konglomerat, knappast en nationalstat.

Först år 1809 fick dagens Sverige sina gränser. De är ofta ramen för hur vi tänker oss Sverige historiskt. Sverige, och även Finland, betraktas inte sällan som färdiga enheter långt innan de gränser som gäller i dag skapades på 1800-talet.

Begreppet Sverige var nämligen svårbestämt när en starkare och mer centraliserad statsapparat växte fram under 1600- och 1700-talen. Statens egen definition av landet kunde då formuleras och förmedlas på flera olika sätt: i konstitutionen och i lagrum, kartografiskt, heraldiskt samt via titlar.

Sverige som konglomeratstat

Under denna tid är det för tidigt att kalla Sverige för nationalstat. Som många andra europeiska stater var Sverige under stormaktstiden snarare en s k konglomeratstat. Det innebar att olika territorier var förenade med en och samma centralmakt fast på skiftande villkor, dvs att vissa områden hade avvikande lagar, rättssystem och privilegier. Man skulle också kunna säga att centralmaktens maktutövning skilde sig i olika delar av väldet. Exempelvis fanns i provinsen Estland en mäktig godsägararistokrati som hade mycket av den makt som kronan själv hade i det svenska kärnlandet. Den estniska adeln stod därmed effektivt i vägen för den direktkontakt mellan krona och bönder som i så hög grad präglade det svenska lokalsamhället.

Att se Sverige som ett lapptäcke av olika territorier med olika relationer till staten har under senare tid börjat få genomslag i den svenska historieskrivningen. Inte minst lundahistorikern Harald Gustafsson har tonat ner de enhetliga dragen i den svenska statsbildningens karaktär. För att förstå detta är begrepp som stat, rike och välde centrala. Med stat menas statsapparaten, medan väldet är statens hela territorium. Riket kan, men behöver inte, sammanfalla med väldet, som är ett vidare begrepp.

Förändringar i rummet

Det svenska väldet förändrade sina gränser påtagligt från 1500-talets andra hälft till 1800-talets början. Expansionen påbörjades i öster år 1561, då delar av det som senare kom att bli provinsen Estland kom under svensk överhöghet. Därefter fortsatte utvidgningen av väldet österut. Under början av 1600-talet införlivades bl a Ingermanland och Livland. I Skandinavien tillkom år 1645 Gotland, Härjedalen, Jämtland och Halland (på 30 år). Vid samma fred erhölls också Ösel. Expansionen fortsatte 1658, då Bohuslän, Skåne, Halland (permanent), Blekinge, Trondheims län och Bornholm (de två senaste till och med 1660) lades under svenskt styre. Dessförinnan hade flera områden i norra Tyskland avträtts till Sverige vid westfaliska freden 1648. Mellan åren 1658 och 1660 var väldet som störst. Därefter krympte det successivt.

Expansionen skedde konglomeratstatsmässigt oavsett om det gällde den östra sidan av Östersjön efter 1561, i Tyskland 1648 eller i Skandinavien. I Estland ingick den styrande eliten ett avtal om underkastelse under den svenska kronan mot att denna förband sig att bevara lagar och privilegier för de nya undersåtarna. I de tyska provinserna, liksom i Blekinge, Halland, Skåne och Bohuslän, garanterades olika statsrättsliga positioner genom fredsfördragen. I vissa fall, exempelvis då Gotland, Jämtland och Härjedalen kom under svensk överhöghet 1645, skedde förvärven villkorslöst, och den svenska samhällsordningen infördes relativt snabbt.

Sverige i 1634 års regeringsform

1634 års regeringsform innebar att endast undersåtar bosatta inom Sveriges och Finlands uråldriga gränser fick rätt att delta i riksdagen. Regeringsformen betydde emellertid inte att denna avgränsning också sammanföll med rikets. Tvärtom möter man i ett helt annat sammanhang en riksdefinition som är betydligt vidare. När den rättsliga indelningen omtalas sägs att det i riket finns fyra kungliga hovrätter: Svea och Göta hovrätt, samt hovrätterna för Finland och för Livland. Ytterligare en femte hovrätt namnges – den över de preussiska hamnarna som i stilleståndet i Altmark 1629 hade erhållits på sex år. Men denna rättsinstans associerades inte med rikets hovrätter, och det för svensk del kortlivade preussiska området markerade därför skillnaden mellan det svenska riket och det svenska väldet.

Inte bara riket utan också Sverige fick i regeringsformen en konstitutionell bestämning som var betydligt vidare än gamla definitioner. Sverige beskrevs, precis som i de gamla landslagarna, som ett kollektiv av tingsområden. Men till skillnad från dessa omfattade nu ett omformat och utvidgat Sverigebegrepp även områdena Kexholms län och Ingermanland.

Regeringsformen från 1634 visar skillnaden mellan riket och Sverige. Det förra inbegrep alla Östersjöprovinser, medan det senare utöver kärnlandet endast omfattade Ingermanland och Kexholms län. Det gemensamma och viktiga är att bägge begreppen associerades med rättsområden. Sverige motsvarade summan av alla tingsområden, medan riket associerades till en rättsorganisation på högre nivå, till hovrätterna.

Sverigebegreppet förändras

Sverigebegreppets nya innebörd hade också en motsvarighet i hur kungatitulaturen förändrades. Försök att erövra Kexholms län och Ingermanland gjordes redan under Johan IIIs regering. Dessa ambitioner formulerades också i titlar. År 1582 började kungen kalla sig storfurste till Karelen (del av Kexholms län), Solonski Pätin (del av Novgorod) och Ingermanland i Ryssland. När sedan Ingermanland och Kexholms län efter många år av krig avträddes till Sverige år 1617 saknades anknytningen till Ryssland i den nya titulaturen. Gustav II Adolf kallade sig hertig till Karelen och herre över Ingermanland. Johan IIIs tilltänkta ”svenska Ryssland” skulle nu omformas till landskap i ett utvidgat Sverige.

Den fortsatta expansionen förändrade bilden av väldet och dess sammansättning. Erövringarna i Skandinavien kom med tiden att betraktas som svenska riksdelar. Vad beträffar de tyska provinserna var inställningen den motsatta. De sågs som delar av väldet men inte av riket, eftersom de utgjorde tyska riksterritorier. De tyska besittningarna var delar av en annan riksstruktur, det tyska-romerska riket, samtidigt som de var knutna till den svenska staten. Detta var ett typiskt kännetecken för de heterogena dragen i stormaktstidens stater.

Under det karolinska enväldet utarbetades förslag till ny kungabalk som skulle utgöra grunden för enväldet. Men av denna framgick inte – till skillnad från de gamla landslagarnas kungabalk och 1634 års regeringsform – vad som avsågs med Sverige. Kommissionens ordförande, Nils Gyldenstolpe, ansåg dock att i Sverige ingick alla Östersjöprovinser. Om de tyska besittningarna sades ingenting.

Kartografiska bilder av riket

Även på kartor finns bilder av väldets sammansättning. I utländsk kartografi framträder dock en syn på herraväldet över tidigare danska landskap som inte har någon motsvarighet på svenska kartor. På en nederländsk karta från 1681 förekom Bohuslän under beteckningen ”svenska Norge” (Norvegia suecica) (bild 4). Detta uttryck visar landskapets statsrättsliga ställning och har sin grund i villkoren från freden 1660, då Bohuslän avträddes till Sverige. Freden innebar garantier för att det gamla norska samhällssystemet skulle bevaras under den nya överhögheten.

En svensk stat var alltså närvarande i och hade formell överhöghet över delar av ett annat rike – det norska. Därför var Bohuslän, precis som de tyska besittningarna, en del av det svenska väldet men inte av det svenska riket. Detta exempel visar vilken vikt som lades vid rent faktiska konstitutionella förhållanden, när Skandinaviens politiska geografi skulle visualiseras för bildade européer.

Det var dessutom inte bara utländska kartografer som beskrev relationen mellan den svenska centralmakten och norska landskap på detta sätt. När rådet 1658 diskuterade hur överhögheten över nyförvärvade norska landskap titulärt skulle anges, fördes uttrycket partium Norvegiae rex, dvs kung över delar av Norge, på tal.

Lag och rike

Förändringen av Sverigebilden hängde nära samman med synen på de nya provinsernas rättsliga ställning i väldet. Det räckte inte med att anpassa förvaltningsstrukturen efter svenskt mönster, något som skedde i de tyska provinserna under det karolinska enväldets tid så att dessa kunde betraktas som svenska riksdelar. Det som krävdes var framför allt att svensk lag och svenskt rättssystem infördes.

Detta ägde rum i Kexholms län och Ingermanland 1617, när det tidigare svenska Ryssland började omformas till landskap i ett utvidgat Sverige. Det var sådana ambitioner som började realiseras i Estland och Livland under det karolinska enväldets tid, och som gjorde att dessa provinser, men inte de tyska, inordnades i ett utvidgat Sverige. Därmed är det också logiskt att ”svenska Norge” försvann från kartorna efter det att Bohuslän, samtidigt med Skåne, inlemmats i det svenska rättsliga och politiska systemet 1683.

Ny svensk och estnisk forskning visar att den svenska centralregeringen under Karl XIs regering, i slutet av 1600-talet, ordnade undervisning för estniska och lettiska bondpojkar i deras egna språk. Detta var ett led i centralregeringens allmänna integrationssträvanden. De livegna bönderna var en resurs som kronan ville använda för sina egna syften och lösgöra ur den baltiska feodaladelns grepp. Fria och därtill skrivkunniga bönder kunde fylla de aldrig sinande behoven av människor till tjänster inom civil och militär administration.

Det stora nordiska kriget under Karl XIIs tid i början av 1700-talet innebar betydande omvälvningar. I dess spår följde förutom stora landavträdelser och förlorad stormaktsstatus också inrikespolitiska förändringar. Den ständerledda regering som avlöste det karolinska enväldet införde ett nytt statsskick grundat på 1719 års regeringsform. I den framträder en bild av riket som avviker från tidigare synsätt, trots att inga landavträdelser ännu formellt ägt rum. Riket associeras nu med länsorganisationen, och inga områden i Östersjöprovinserna eller Tyskland ingick, medan däremot alla förvärvade gamla danska och norska landskap bereddes plats.

Efter stora nordiska kriget

Dynamiken i riksbegreppet är därför påtaglig. Den förändrade definitionen av Sverige kan tolkas som att den nya regimen hade för avsikt att avbryta försöken att integrera Östersjöprovinserna, inte minst rättsligt.

Det är säkert ingen tillfällighet att riket i 1719 års regeringsform associerades med en förvaltningsorganisation – länen. Förmodligen förknippades riket i allmänhet fortfarande med ett homogent rättsområde, men konstitutionellt lades tyngden på annat håll. Det svarar väl mot de grundläggande förändringar i statens karaktär som ägde rum under 1600-talet, då en starkt centraliserad stat avlöste medeltidens mer löst sammanfogade statsbildning. Länsorganisationen, som hade skapats 1635, var ett försök av centralmakten att styra landet effektivare. Detta stod i kontrast till det synsätt som utmärkte de gamla landsskapslagarna och som också fanns i 1634 års regeringsform, där Sverige byggdes upp underifrån, som ett kollektiv av lagsagor. Denna utveckling kan också iakttas på kartor över riket, där länen framträdde som den viktigaste territoriella indelningen och landskapen sköts i bakgrunden.

Riket hade alltså en ny konstitutionell bestämning, men även i titulaturen fick det svenska herraväldet en ny utformning. Härskaren kallade sig från 1720 endast Sveriges, Götes och Vendes konung.

Mot enhetlighet

Förkortningen av titulaturen skulle kunna ses som en stor prestigeförlust för den svenska kronan. Men det behöver inte vara på det sättet. Genom att självmant retirera till ett herraväldesuttryck som man, oavsett utgången av kriget, kunde stå för, förhindrades en eventuell förnedring, om Sveriges fiender vid eventuella framtida territorieförluster tvingade fram en titulär stympning.

Titulaturens nya utformning kan ses som en del av statsbildningen. En enhetlig form av herravälde – det kungliga – passade bättre för en stat som med tiden blev allt mindre ett konglomerat och i allt högre grad en enhet. Den fortsatta integrationen av de från Danmark erövrade landskapen var viktig, men också att införa en ny och enhetlig lag, Sveriges rikes lag från 1734, i vilken titulaturen också var förkortad.

Även i heraldiken under 1700-talet uppvisar den svenska staten samma utveckling som i kungatitulaturen. De gamla svenska landskaps- och provinsvapnen från Gustav Vasas begravning 1560, som genom sin utformning synliggjort en rumslig hierarki av konglomeratstatskaraktär, försvann nu. På såväl kungasigill som riksbaner fick riksvapnet ensamt symbolisera kronan.

Sett i detta perspektiv är det inte konstigt att såväl Skåne som Finland försvann från kungatitulaturen. Uteslutningen av Finland, som sedan 1581 hade haft status av storfurstendöme, kan dessutom ha grundats på andra viktiga skäl. De viktigaste orsakerna till att Finland gjordes till storfurstendöme, dvs närmast gavs rang av stat, var att det fanns ett behov av att definiera en överhöghet i det omstridda området mellan det svenska väldet som ideligen flyttade fram sina positioner och ett Ryssland som saknade tydlig avgränsning. Storfurste var en titel som var gångbar i det kringliggande området och ett uttryck för herravälde som ryssarna kunde förstå.

Men Finland, som under 1500-talet var en tillgång, blev under och efter stora nordiska kriget en belastning. Storfurstetiteln kunde ge intrycket av att det fanns ett från Sverige separat område, som Ryssland – som till stor del bestod av just storfurstendömen – kunde göra anspråk på. Därför fanns det all anledning för den svenska regimen att ta bort Finland från titulaturen, särskilt som Ryssland ideligen naggade de östra riksdelarna i kanten under 1700-talet.

Vissa forskare menar att Sverige och Finland vartefter började uppfattas som två alltmer separata enheter; att man från svensk sida alltmer skilde ut det svenska från det finska vad gäller såväl språk som kultur och historia. Men denna delning går inte att utläsa av det sätt på vilket makten framställde sammansättningen av riket. Tvärtom försvann nu det Finland som tidigare givits status av storfurstendöme från kungatitulaturen. Den tvåbenta konstruktionen Sverige-Finland finns heller inte representerad i några statsrättsliga dokument, inte heller i kartografin. Det är inte som två rikshalvor det svenska riket här framställs, utan som fyra huvuddelar – Svearike, Götarike, Norrland och Finland (utan storfurstestatus). Denna fyrbenta modell dominerar för övrigt också på kartor.

Sverigebegreppens ändrade innehåll

I det svenska välde som under stormaktstiden alltmer bredde ut sig runt Östersjön kunde också riks- och Sverigebegreppen fyllas med nytt innehåll. I allmänhet kan man säga att den begreppsmässiga integrationen gick hand i hand med andra försök att införa svensk samhällsordning i de nya provinserna. Mer precist var begreppsförändringen knuten till centralregeringens ambitioner och förmåga att införa svensk lag och svenskt rättssystem. Det var därför riket Sverige med tiden kunde sägas omfatta såväl Östersjöprovinserna som gamla danska och norska landskap, men inte de tyska provinserna.

Att sprida och förmedla en bild av Sverige och riket till undersåtarna, såväl de gamla som de nya, var förmodligen i sig lika viktigt som att införa svensk rätts- och förvaltningsordning i de nya provinserna. Förändringen av dessa människors begreppsbild är en process som fortfarande återstår att kartlägga.

Gamla riken, nya stater

Gustafsson, Harald
2000

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor