Heliga Birgittas comeback

Hon måste ha varit snurrig. Och kanske dessutom epileptiker. Så har bilden av Birgitta Birgersdotter, den heliga Birgitta, sett ut i Sverige.

Stämplad som galenpanna blev hon redan vid reformationen. Och kring förra sekelskiftet fick detta synsätt vetenskaplig sanktion genom litteraturvetaren Henrik Schück.

– Det handlar om den typiskt svenska reduktionistiska vetenskapssyn som många ännu är fast i. En uppfattning som reducerar det alltför komplicerade, andliga, och inte låter människan vara så stor som hon är, säger latinkännaren Birger Bergh, professor emeritus vid Lunds universitet. Själv säger han sig visserligen vara ortodox ateist och tror inte ett dugg på att Birgittas uppenbarelser kom från Gud, men han tycker inte att det gör henne mindre värdefull.

Han är en av våra främsta Birgittakännare och har umgåtts med hennes skrifter i drygt 40 år. Han har bl a varit redaktör för fyra av böckerna i Vitterhetsakademiens textkritiska utgåva av hennes Revelationes, uppenbarelser, som blev komplett under 2002. I höstas kom hans biografi Heliga Birgitta ut, en i raden av Birgittaböcker som utges med anledning av 700-årsminnet av hennes födelse.

Men eftersom hon har blivit skyddshelgon för Europa håller bilden nu på att förändras. Birgitta kommer att firas med besked: en höjdpunkt i festligheterna blir det i Vadstena i juni.

En unik bild

Till de unika Birgittaföremål som visas under året hör en målning, en liten altartavla på 43 5 53 centimeter. Det är förmodligen den äldsta Birgittabild som finns bevarad, och den har lånats in från Vatikanen för utställningen Europabilden av Birgitta på Östergötlands länsmuseum i Linköping. Florentinaren Niccolò di Tommaso målade den senast 1376 – konstnären dog det året – och den visar en from Birgitta knäböjande vid Jesu födelsegrotta i Betlehem. Hon är klädd i sedvanlig blåsvart fotsid klänning och vitt dok, i bakgrunden skymtar hennes pilgrimsstav och reshatten (bild 4).

Denna äldsta bild är också representativ för hur man såg på Birgitta i hennes samtid. Hon var en person som räknades, som respekterades i de allra högsta kretsar och vars rykte var bekant i hela Europa.

– Hon var en förnäm dam, hon var den fromma änkan som inte gifte om sig, hon var ansedd och sades ha något särskilt, säger historikern Tore Nyberg. Han är lektor vid Syddansk universitet i Odense i Danmark och hör till Birgittaexpertisen i Norden. Han har forskat om Birgittaklostren och ser henne som den stora klostergrundaren. Det byggdes 25 birgittinska kloster i Europa fram till slutet av 1400-talet.

– Birgittas svenska rykte präglades av att hon blivit helgon 1391; det var människor stolta över. Det blev också en allmän sedvänja att vallfärda till Vadstena, ända fram till mitten av 1500-talet.

Den skrivande Birgitta

Pilgrimsresorna upphörde inte i och med reformationen 1527. Alldeles innan den lutherska läran började införas i landet såg man allmänt på Birgitta som det stora helgonet som man kunde be om hjälp när man var sjuk eller hade andra bekymmer.

– Man såg henne som en förebild för hennes mod, genom hennes djärva framträdanden i olika sammanhang. Hon var den profetiska personligheten som varnade påvar, furstar och andra när de inte levde enligt idealen, menar Tore Nyberg.

– Hon brukade ofta avbildas skrivande vid en pulpet under en ängels inflytande och med en bok i handen. Det låg viktig symbolik i detta, det handlade om religiös undervisning, och Birgitta har haft stor inverkan på nordisk och svensk kristendom. Viktigt är också Birgittas bidrag till Mariakulten, att hon själv framstod som den stora modern, med Marias drag. Det fanns också på sina håll, exempelvis under 1400-talet, ett maskulint motstånd mot att en kvinna tog sig ton och tog plats, säger Tore Nyberg.

Om den europeiska bilden av Birgitta säger Tore Nyberg så här:

– Hon var den stora profetissan som genomskådade människan på djupet med alla hennes bedrägerier och brister.

– På kontinenten har helgonglorian kanske spelat mindre roll – där är det hennes uppenbarelser som har varit det viktiga. Genom boktryckarkonsten fick de en enorm spridning. Och de lästes!

Första tryckta utgåvan av Revelationes S. Birgittae gavs ut i Lübeck år 1492 och byggde på två manuskript från Vadstena kloster. Den vetenskapliga, textkritiska utgåvan från Vitterhetsakademien är på latin och bygger på åratals studier av de äldsta bevarade handskrifter som kommer originalet närmast. Revelationes allra första redaktör var Birgittas biktfader i Rom, den spanska före detta biskopen Alfonso av Jaén. Att han skulle ha uppdraget hade Birgitta förresten också fått direktiv om uppifrån, i en vision. Första exemplaret av handskriften var färdigt 1377, men är numera förlorat.

Uppfattningarna skiftade

Från början var visionerna nedtecknade av Birgitta själv och översatta till latin av hennes två svenska biktfäder, som båda hette Petrus. En av de Birgittaböcker som publiceras under jubileumsåret är en nyöversättning till svenska av ett urval av uppenbarelserna, gjorda från den textkritiska utgåvan av teologiprofessor Alf Härdelin vid Uppsala universitet, medeltidskännare och Birgittaauktoritet. Vad säger han om bilden av Birgitta?

– För sin samtid var hon främst den stora profetiska reformatorn av sederna. Hon reformerade det kristna samhället.

– På medeltiden talade de inte om stat och kyrka, som vi, utan om ett kristet samhälle med sina olika poler: kungamakten som en, kyrkan som en annan. Hon var mycket kritisk mot sin samtid, som alla helgon, och klarsynt vad gällde att praktisera ideal och kristna dygder.

Men Alf Härdelin säger att det inte går att påstå att varje tid har haft någon entydig bild av henne. Snarare har det hela tiden funnits flera olika uppfattningar om Birgitta:

– Den svenska, nationalistiska Birgitta, till exempel. Den ekumeniska. Och den europeiska. Den andliga, mystiska. Den politiska maktmänniskan Birgitta. Ja, och så den galna Birgitta . . .

Martin Luther gav henne etiketten ”galen”, kallade henne ”die tolle Brigit”. Reformationseran hade över huvud taget inget till övers för helgon, som Alf Härdelin formulerar det: de ansågs egenrättfärdiga. Och sedan dess har synen på åttabarnsmodern Birgitta varit negativ här i Sverige. Man förlöjligade henne. Drottning Kristina ska ha sagt att hon hellre ville ”räknas bland de vettiga än bland de heliga”, hon som ändå själv drog till Rom. Birgitta glömdes mer eller mindre bort.

– Ända till en bit in på 1800-talet. Då började man göra Birgitta till en reformationens förlöpare, och hon kom till heders hos en del författare. Fast detta var nonsens: det finns inte ett spår av reformatoriska tankar hos Birgitta, säger Alf Härdelin.

Birgitta Birgersdotter kritiserade påven, biskopar och andra kyrkomän för att de inte levde som de lärde. Som Alf Härdelin säger var detta inte dogmkritik och kyrkokritik, utan kritik mot att herrarna själva inte praktiserade dogmen.

Den högmodiga Birgitta

Sedan kom August Strindberg. Hans egna kommentarer till dramat Folkungasagan, i en essä från 1903, talar för sig själva: ”En härsklysten, äresjuk kvinna som medvetet strävade efter helgonskapet och makten över ’det andra könet’…”, skrev han om pjäsens Birgitta. Och fortsatte: ”Av denna osympatiska kvinna gjorde jag efter urkunderna den oregerliga tossa som nu finnes i dramat, ehuru jag till hennes ära lät henne vakna till klarhet om sin fjollighet och sitt högmod.”

För Alf Härdelin är Birgitta en stor samhällstänkare: hon hade en vision av det kristna samhället och det västerländska idealet vid tiden. Och hennes klosterskapelse var ett sätt för henne att omsätta visionen i verklighet. Fast den allmänna svenska meningen har i sekler varit att det var något kvalmigt och dystert över hela medeltiden. Och att epokens mest inflytelserika svenska personlighet var en ragata.

– Till stor del har det med allmän antikatolicism att göra. Nu håller den på att försvinna på många håll, och man kan tala om medeltiden med stort allvar.

– Jag tror att det bl a beror på att vi har blivit en del av Europa igen. Och nu när Birgitta prisas överallt, och när vi har sett hur berömd hon är utomlands, då börjar vi bli stolta över henne igen.

I klostret i den lilla byn South Brent i Devon i södra England finns en Birgittaförsamling som hör till de äldsta i världen, med en obruten tradition sedan medeltiden. Och i York bor Bridget Morris, Birgittaforskare sedan ungefär 20 år och huvudredaktör för ett internationellt Birgittaprojekt: samtliga Revelationes ska för första gången översättas till engelska – från den nu kompletta textkritiska utgåvan.

Birgittaintresset växer

Bridget Morris har skrivit en engelsk Birgittabiografi, och hennes avhandling i nordiska språk handlade om Birgittauppenbarelser på fornsvenska. Hon berättar, på svenska, att alltihop för hennes del började i Uppsala, där hon läste en tid: hon blev övertalad att forska om det svenska helgonet. Sedan har hon bara inte kunnat låta bli att fortsätta.

– Nu är det roligt att intresset är så stort och att det bara tycks växa. När jag började var det ingen som höll på med Birgitta. De senaste åren har det kommit flera avhandlingar i USA om Birgitta. Hon kommer snart att ta plats bredvid Hildegard av Bingen! Birgitta var utan tvivel en av de allra främsta kvinnorna under medeltiden.

Vid University of Leeds finns en doktorand som ska börja skriva om Birgitta under Bridget Morris handledning. I Sverige verkar det som om vi är för blyga för att riktigt ta tag i vår medeltida celebritet, säger hon. Till den svenska bilden av Birgitta från det senaste seklet vill Bridget Morris lägga Verner von Heidenstams: han tolkade henne som ett nyromantiskt geni i sin roman Heliga Birgittas pilgrimsfärd, som utkom 1901.

– Och sedan skrev Emilia Fogelklou på 1910-talet om Birgitta som mor och tolkade uppenbarelserna i ett kvinnoperspektiv. Hon är en av de få som gjort det.

Henrik Schücks Birgittabild då, som vi dragits med i ungefär ett sekel – vad skrev han i sitt uppslagsverk om den svenska litteraturhistorien? ”Hade hon gift sig med en man, som uppnått mogen ålder, hade möjligen hennes vilja blivit kuvad och hennes böjelser bestämda av mannens smak.” Nu var hennes Ulf Gudmarsson en vek natur, menade Schück – så ”hennes vilja blev den bestämmande inom äktenskapet”, och makens död skulle sedan ha utlöst en slumrande nervsjukdom hos änkan. Hon hade ”möjligen kunnat botas, såvida hon iakttagit en tjänlig diet”. Visionerna var hallucinationer, en del av sjukan, enligt Schück.

Birger Bergh suckar.

– Schücks syn har varit bestämmande för den allmänna bilden av Birgitta, också bland moderna svenska intellektuella. Hon skulle kort sagt inte ha varit riktigt klok. Hon var i själva verket frisk som en nötkärna.

Rättade uppenbarelser

Birger Bergh tycker det är märkligt att beskriva en 1300-talsmänniska på det vis som Schück gjorde. Man måste försöka skildra henne på samtidens villkor, leva sig in i den tidens idévärld och i hennes egen. Det är vad han försökt göra i sin biografi, säger han.

– Hon var en enormt märkvärdig människa, enormt begåvad. Och hon var verkligt originell som stilist, hade infall som är geniala. Det finns ingen forskning som gör henne rättvisa.

Sedan säger han att det är nu vi kan börja studera Birgitta på allvar. Nu när det mångåriga och mödosamma textkritiska arbetet med Revelationes är avslutat.

– Först nu har vi ett instrument. Nu har vi skalat bort så många fel som det bara går – längre kommer man inte.

På ungefär 6 000 ställen avviker Vitterhetsakademiens utgåva från den första tryckta från 1492, som skilde sig från originalet pga alla avskrifter. De flesta avvikelserna är obetydliga. Men på hela 2 000 ställen i texten innebär de att innehållet råkat bli förvanskat. På ett ställe där det stod i tryck att Kristus sade till Birgitta att ”Du skall undvika själens rikedomar”, exempelvis, stod det i realiteten ”Du skall nämligen undvika rikedomar”, enligt den vetenskapliga versionen. Allt berodde på en felaktig förkortning. Kommer bilden av Birgitta att förändras i och med den här ”rättade” utgåvan?

– Bilden måste förändras. Men jag är inte beredd att säga hur. Nu har vi gjort vårt. Det återstår för litteraturvetarna och religionsvetarna att göra resten. Det kan hända att helhetsbilden knappast förändras, men man vet inte. Detta är nästa stora forskningsuppgift, säger Birger Bergh.

Vitterhetsakademiens stora Birgittaprojekt inleddes på 1950-talet. Då kom också uppenbarelserna ut på svenska i Tryggve Lundéns översättning – som ”betytt mycket för det nyväckta intresset för Birgitta”, som Birger Bergh säger. Det är de som de flesta intresserade svenskar har läst. Författaren Sven Stolpes två Birgittabiografier från 1970-talet kan också ha bidragit till att Birgitta fått komma fram ur gömmorna, tror han – men han tycker Stolpe arbetade för flyhänt och höll sig på ytan av helgonbilden.

Den allra äldsta kända Birgittabilden finns som sagt på en liten altartavla i Vatikanens ägo. I tre bevarade prakthandskrifter finns också några av de äldsta Birgittabilderna. En tillhör nationalbiblioteket i Warszawa (bild 5), en finns i New York, på Pierpont Morgan Library, och en på det sicilianska centralbiblioteket i Palermo. Alla tre förfärdigades troligen i en handskriftsverkstad i Neapel kring 1370-talets slut.

Birgittas handskrifter

Konstvetaren Jan Svanberg, professor emeritus vid Oslo och Stockholms universitet, har forskat om de äldsta Birgittabilderna i tio år och skrivit en bok om dem tillsammans med latinkännaren Hans Aili. Boken ges ut av Vitterhetsakademien i vår.

– Den bild som spreds med de här handskrifterna är bilden av en lärd kvinna, en författarinna, med pennan i högsta hugg och i färd med att ta emot ett budskap uppifrån, säger Jan Svanberg. Han bläddrar bland kopior i färg, pekar på detaljer och har en historia att berätta om var och en.

– Titta, hon sitter på golvet, har inte haft tid till annat. Troligen har bokmålaren sett henne när hon vistades i Neapel.

De tre illuminerade handskrifterna är lyxexemplar, specialbeställda för kungar och furstar vid tiden och kostade förmodligen ”som en Rolls Royce i dag”, som Jan Svanberg säger.

Under Birgittaåret inlånas de tre bokskatterna till Kungliga biblioteket i Stockholm och kan beskådas där i sommar. Där finns också två blad som kan ge en glimt av hur det såg ut när Birgitta själv har fört pennan – skriftfragment av hennes egen hand.