Se på Fan!

Det var ett kargt landskap av höga, uråldriga berg och de allra svartaste dalar, och det hade en egen vilja som aldrig sov. Det var som om nattlandskapet i all sin omfamnande kyla ville suga in mig i namnlös ondska och uppsluka både kropp och ande. Jag svävade över bergen som en fågel, men för varje vingslag var det som om jag drogs någon meter ner i mörkret, närmare det dolda helvete som väntade i natten. Landskapet var en portal till fasans kungarike, och ibland svävade jag över det när jag var liten och gått till sängs, när jag vistades i det skymningsland som dväljs mellan sömndrucken vakenhet och verklig vila.

Långt senare skulle jag åter möta denna vision av övermänsklig vidrighet, men då i litterär form hos författare som skräckens mästare, amerikanen Howard P Lovecraft. Och än i dag är det barndomens imaginära nattlandskap som jag instinktivt associerar till när jag önskar frammana en bild av övermänsklig ondska.

Satan har förlorat sin makt

Däremot associerar jag inte till Satan. Eller till Djävulen, Fan, Lucifer, Hin Håle, Den Onde, Hornper, Beelzebub, Legion eller något annat av den dystre potentatens många namn. Förvisso har jag lätt att associera till honom också, men då blir det sällan kusligt. Jag blir inte rädd.

Djävulen är för mig den där triste åklagartypen som dyker upp inför Gud med petiga invändningar mot människorna i Jobs bok. Eller den trötte ängeln i exil i britten Neil Gaimans seriesvit om drömmarnas herre, Sandman. Eller den misslyckade överdemonen i ryssen Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita, han som så gärna vill göra ont men till sin egen irritation mestadels gör gott. Eller den stolte rebellen hos John Milton. Eller den man of wealth and taste som Mick Jagger sjöng om på 1960-talet. En korsning av trickster, rättshaveristisk besserwisser, ambitiös politiker i kosmos och modemedveten herre med sinne för lyx. En kulturbärande Prometeus, en småelak Loke, en lika förslagen som hämndlysten Odysseus, irrande runt över jordens länder och hav i ickesjälvvald exil. En spännande karaktär. Men inte en inkarnation av ondskan.

Mänsklig ondska

Om vi lämnar de övermänskliga nattlandskapen och håller oss till påtagliga ting i vaket tillstånd är min bild av ondskans natur påfallande mänsklig. Här finns Reinhard Heydrich, Arthur ”Bomber” Harris, Pol Pot, Josef Stalin och andra. Makthavare och militärer med rymligt eller icke-existerande samvete, personer vars agerande utmärks av ett medvetet destruktivt beteende. Systematiskt arbetande mordänglar.

Jag har mycket svårt att tro att någon övermänsklig gestalt med horn på huvudet och bockfot skulle kunna vara värre än terrorbombningarnas och dödslägrens arkitekter. Men – och här inträder det stora, mörka tvivlet – vi kan ju faktiskt inte veta. Risken är att Djävulen trots allt existerar och verkligen är genuint superond. Eller som jag vill minnas att jag hört i en film: ”Den mest lyckade kupp som Djävulen någonsin gjorde var när han övertygande världen om att han inte existerar.” Det är, åtminstone hypotetiskt, fullt möjligt att Lucifer vandrar på stadens gator som en vanlig man, viskande ondskans budskap i villiga öron, sående split och tvedräkt mellan stater och folk.

Att jag kan formulera mig på det här viset beror på att jag är född i västerlandet under andra hälften av 1900-talet. Jag är en modern människa. För flertalet moderna människor har Satansgestalten mist den skräckfyllda fascination som den hade för bara något sekel sedan. Djävulen är en figur som vi skämtar om, använder i kraftuttryck eller till nöds blir smårädda för i skräckfilmer. Här och där har Satan förvisso lika stor makt över sinnet som fordomdags, särskilt i religiöst medvetna protestantiska miljöer på andra sidan Atlanten, men de flesta av oss har effektivt sekulariserat bort Djävulen ur våra hjärnor.

Skuggestalt i våra spår

Om denna process, och om hur Djävulen en gång gjorde entré hos våra förfäder, har den franske historikern Robert Muchembled skrivit i boken Djävulens historia. För Muchembled är Satan en strikt kulturbunden företeelse. Hans gestalt utgör en produkt av vår kollektiva föreställningsvärld och är nära länkad till de värderingar som är mest verksamma när samhället byggs. Vi skapar själva den demon vi har behov av.

Djävulen, skriver Muchembled, förkroppsligar den destruktiva andan i alla religiösa, politiska och sociala krafter som har försökt ena den gamla världen. Han har alltid varit den Andre med stort A, någon vi kan relatera till och ta bekvämt spjärn emot. Djävulen är en dunkel skugga som under tusen år har följt det mänskliga framsteget i spåren och bidragit till västerlandets dynamik, dess erövringar och kunskapsexpansion.

Robert Muchembled tar kronologiskt avstamp i 1000- och 1100-talen. Dessförinnan höll, menar han, Satan en låg profil. Teologer intresserade sig stundom för honom, men inom konsten bereddes han föga utrymme. De litterära skildringarna av Djävulen skiljer sig betydligt åt före 1100-talet, och det dröjer ända till senmedeltiden innan potentaten ifråga är kulturellt någorlunda färdigproducerad.

På 1500-talet, i reformationens och motreformationens tidevarv, tilltog djävulsskräcken på allvar. Den Onde trivdes utmärkt i de tidigmoderna staternas, religionskrigens och häxförföljelsernas värld. Inkvisitorer och häxjägare påtvingade vanliga bönder en lärd demonologi. Bonden blev medveten om individens skuld och hennes ansvar inför Gud. Folk fick lära sig att frukta Djävulens ränker, frukta för synd och frestelse.

Till saken hör att Robert Muchembled själv är framstående expert på 1500- och 1600-talens historia. Det är på denna kronologiska mark han känner sig forskningsmässigt hemma, varför den tidigmoderna epoken föga förvånande erhåller stort textutrymme. Det är heller ingen slump att Frankrike och Belgien dominerar framställningen: Muchembled väljer att exemplifiera med egna specialkunskaper. Han öser frikostigt ur sitt vetande om djävulsböcker, Faustlitteratur, skräckskådespel, s k tragiska historier med flera litterära verk vars existens jag villigt erkänner att jag inte hade en aning om innan jag öppnade boken. Men andra fält, såsom vår nordiska historia, hamnar per automatik i skymundan.

Förvandlad till inre demon

Enligt Muchembled hade Satan en storhetstid under dessa sekler för att sedan försvagas på 1700-talet. Upplysningsfilosoferna gick till storms mot allsköns vidskeplighet. Djävulen bytte skepnad, ömsade skinn. I början av 1800-talet förvandlades han till en ”inre demon” som man bar inom sig. På 1900-talet kom nästa stöt: Djävulen banaliserades och relegerades till skräckfilmernas pinsamma domän. I många länder, särskilt i de av Muchembled välkända Frankrike och Belgien, har Djävulen blivit trivialiserad så till den milda grad att han även erhållit positiva egenskaper.

Samhället genomsyras i dag av hedonistiskt tänkande, av främjandet av individen, av jakten på lycka och konstant njutning – dvs utvecklas på ett sådant vis att Djävulen inte längre förmår göra oss särskilt rädda.

I många katolska länder har gamle Hornper övergått till att bli en ofarlig fantasifigur hemmahörande i reklam, film och tecknade serier. Ingen utom ett fåtal fegisar tar honom på allvar. I Tyskland, USA med flera övervägande protestantiska länder har djävulsskräcken hållit i sig bättre, men det är sannerligen inte som i fornstora dagar.

Var finns islams djävul?

Robert Muchembleds bok är typisk för många kronologiskt övergripande synteser. Titlar och namn räknas upp i det oändliga, vilket förvisso ger intryck av imponerande lärdom men samtidigt framkallar ofrånkomlig tristess hos läsaren. Författaren utgår från det språkområde och den tidsperiod han själv behärskar och blundar därvid för spännande infallsvinklar i fält som han inte behärskar. Det är beklagligt men naturligt: man kan ju inte sätta sig in i allt, lära sig alla forskningslägen.

I Muchembleds fall får kunskapsluckorna särskilt olyckliga följder med avseende på epoken före 1000-talet. Avfärdandet av Djävulens betydelse för tidig medeltid och antiken sker alldeles för snabbt och lättvindigt. Dessutom känns det besynnerligt att vi aldrig får en ordentlig diskussion om skillnader i synen på kristendomens djävul och hans motsvarigheter i andra kulturkretsar, till exempel inom islam. Slutligen känner jag mig instinktivt tveksam till många av de kulturellt relativiserande tolkningar som framträder i den här typen av synteser. Det är svårt att reducera religiösa företeelser till kulturella modetrender. Ytterst handlar historien om Djävulen om vår kulturs relation till tron som sådan – inte nödvändigtvis den kristna tron utan tron på det övernaturligas existens över huvud taget.

Vi ryggar tillbaka

Måhända är jag för kritisk. Måhända reagerar jag som jag gör eftersom jag är en sur svensk som känner mig överkörd av ännu en fransos som inte känner till vår fina svenska historia. Men nej, om jag skulle vara sur av vetenskapliga revirskäl är det snarare därför att Muchembled nonchalerar perioden före 1000-talet. Problemet är emellertid mer djupgående. Min grundläggande frustration bottnar i Muchembleds och allas vår oförmåga att våga ta steget över till den verkligt stora frågan: hur vi ska tolka det historiska begripliggörandet av ondskan i sig.

De djävulsbilder som har fascinerat Robert Muchembled utgör endast ett fåtal färgrika blad på det väldiga träd av vidrigheter som vi har ryggat tillbaka för sedan urminnes tider. Och där, inför denna svartnande, knotiga gamla ek, gör vi historiker halt. Det finns gott om uppslagsboksartiklar om kärlek, men nästan inga om hat. Att skriva historia om den verkliga ondskan, om det svarta nattlandskap som skrämde mig när jag var liten, det är ännu alltför ångestladdat. Vi vägrar att stirra ner i avgrunden. Djävulen, hur många horn och bockfötter han än må skaffa sig, är en betydligt trevligare bekantskap än det känslomörker han påstås representera.