Förintelsens vanliga förövare

Hitler brukade komma hem till mig på en kopp kaffe då och då.” Orden är Hermann Görings, och blandningen av det vardagliga och det monstruösa antyder innehållet i boken Nürnbergrättegången. Den består av anteckningar som den amerikanske psykiatern Leon Goldensohn förde när han dagligen vårdade de anklagade under rättegången. Isolerade som de var, visade sig flera av nazisterna talföra och benägna att lägga ut texten om sina liv och handlingar.

Möt i anteckningarna den vresige riksmarskalken och flygvapenchefen Hermann Göring – som är uttråkad av rättegången, inte särskilt renlig och vars ego är kränkt av att vara åtalad tillsammans med småpåvar och opportunister som han knappt känner till. ”De kan hänga mig och topparna, men låt småfolket gå”, fräser han till Goldensohn. Eller lyssna på Rudolf Höss, kommendanten i Auschwitz: ”Personligen har jag aldrig mördat någon. Jag ledde bara förintelseprogrammet i Auschwitz.” Andra namnkunniga nazister som marinchefen och Hitlers efterträdare Karl Dönitz, generalen Wilhelm Keitel och utrikesministern Joachim von Ribbentrop möter man också i Goldensohns anteckningar, som har redigerats och kommenterats av historikern och experten på tredje riket, Robert Gellately.

Goldensohn och hans samtid var övertygade om dessa mäns patologiska läggning. De betraktades som en psykologisk skatt, och han frågade dem envetet om barndom och sexualitet, för att där söka nyckeln till vad som skett. I dag är bilden en annan. Läsningen av hans anteckningar blottlägger något ytterst vardagligt hos dessa män, som knappast var psykiskt sjuka eller ens onormala. De var oroliga för sina anhöriga, ibland uttråkade av den långa rättegången, någon beklagade att han försummade fru och familj under de stressiga åren när han arbetade alldeles för mycket med förintelsen, en annan klagar över krävande överordnade och slarviga underordnade. Det känns mycket trivialt.

Ska man sammanfatta hur de såg på nationalsocialismen, så menade de flesta att rörelsen var bra för Tyskland fram till de sista åren, då kriget började gå dåligt. ”Skändligheterna” – förintelsen – var en skam för Tyskland, det insåg de nu, men excesserna kunde skyllas på framför allt SS-chefen Heinrich Himmler, som de menade var en oanständig person. Orsaken till kriget var det orättvisa Versaillesfördraget och de ekonomiska svårigheter som Tyskland drabbats av på grund av detta. Antisemitismen var Goebbels, Himmlers och Hitlers ansvar, även om de flesta menade att judarna hade för stor makt i Tyskland. Men många betonade att de hade goda vänner som var judar. Så sammanfattade de flesta sina insatser.

I detta sammanhang är det svårt att inte tänka på boken Helt vanliga män, som visserligen har ett par år på nacken, men som är central för att förstå hur gärningsmän skapas. Den amerikanske historikern Christopher R. Browning har genom arkivgrävande och ett rättegångsprotokoll från

1950-talet följt en reservpolisbataljon i det ockuperade Polen. Den utförde i förintelsens begynnelseskede en serie massakrer på judar.

Boken är oerhört konkret: En reservpolis som deltog i massakrerna berättar att bataljonens läkare förklarade hur de skulle skjuta judarna i nacken, med påsatt bajonett som sikte.

Men även om detta stycke mikrohistoria kan tyckas väldetaljerat, så har Browning en övergripande poäng: De som utförde dessa massakrer var inga SS-män, fanatiska nazister eller psykopater, utan just vanliga män. De var överåriga reservister från Hamburgs av tradition socialdemokratiska arbetarstadsdelar. Efter tvekan och oordning under den första massakern på 1 800 judar den 13 juli 1942 i byn Jozefow i sydöstra Polen – deras major grät öppet enligt flera vittnesmål, flera av de nyinryckta reservpoliserna maskade eller avvek och många sköt medvetet vid sidan av sina offer – så blev enheten efter hand rutinerad och arkebuserade på löpande band. Sommaren och hösten 1942 avrättade polisbataljonen 38 000 judar. Mördandet normaliserades snabbt, och häri ligger en viktig psykologisk insikt – människan är en gruppvarelse som kan förmås till de mest ohyggliga saker om hon tror att det gynnar en god sak. Majoren som starkt ogillande ledde massakrerna, sade till männen att tänka på bomberna som föll över kvinnor och barn i Tyskland för att övervinna sina obehagskänslor inför uppdraget.

Andravärldskrigsbulemikern har säkert redan slukat och smält dessa två böcker, men för alla andra erbjuder de en skrämmande inblick i huvudet på förintelsens ingenjörer och hantverkare. De var inga monster, utan vanliga män, som var övertygade om att de gjorde det rätta och riktiga.

Om man ska vara drastisk kan man säga att de var politiskt korrekta.