Favoritmat: Andra apor

Även innan det fanns en naturvetenskaplig teori för hur arter uppkom och är besläktade, såg skarpögt folk att människan mer liknar en apa än något annat djur. Carl von Linné placerade modigt Homo sapiens i ordningen Primates – primater eller apdjur. I dag är det självklart att människan inte bara ser ut som ett apdjur utan faktiskt är ett sådant, en av ordningens cirka 260 arter.

Våra närmaste släktingar

Människans allra närmaste släktingar är de två schimpansarterna: schimpans och bonobo. Det är naturligtvis detta faktum, dokumenterat genom molekylärgenetik, som lockar så många forskargrupper att studera aporna i naturen eller fångenskap. Den här artikeln handlar om den ena av de två arterna – den ”vanliga” schimpansen.

Schimpansen är en tropisk art som finns från Senegal i väster till Tanzania i öster. De flesta schimpansbestånd lever i regnskog, men arten finns också i avsevärt torrare terräng, till och med på busksavann med glesa baobabträd. Världspopulationen av schimpanser uppskattas i dag till endast 150 000 till 300 000 individer, och antalet minskar på de flesta ställen.

I över 40 år har japanska forskare studerat schimpanser i Mahale vid Tanganyikasjöns östra strand. För varje ny studie framstår likheterna mellan schimpans och människa som än mer djupgående. Det gäller såväl socialt livsmönster som levnadslopp. Naturligtvis finns det också stora skillnader både i byggnad och beteende – större, kan man tycka, än vore att förvänta med tanke på de minimala genetiska olikheterna. Många biologer är i färd med att utforska hur genetiskt så snarlika arter kan vara så olika till gestalt och beteende.

Lika eller olika – faktum är att det är svårt att hitta någon enskild egenskap som kategoriskt skiljer människan från schimpansen (och alla andra djurarter). Tidigare tog man fasta på människans teknologiska kunnande och komplexa språk – men apor tillverkar enkla verktyg och kan lära sig använda teckenspråk.

För att vidmakthålla människans särställning har man gång på gång varit tvungen att ändra kriterierna. Just nu är det på modet att hävda att förmågan att föreställa sig framtiden är den egenskap som, jämte följdfenomenen dödsinsikt och religion, är vad som skiljer människan från de andra djuren. (När Platon definierade människan som ”fjäderlös och tvåbent”, infann sig Diogenes på hans nästa föreläsning medförande – en plockad höna!) Hur länge den distinktionen kan upprätthållas är mycket osäkert.

Konflikter med grannarna

Schimpanser är inte särskilt känsliga för måttliga miljöförändringar i form av skogsbruk eller uppodling. I stället torde jakt utgöra det största hotet för artens fortbestånd som viltlevande. Dock har forskningen nyligen uppmärksammat ytterligare en allvarlig fara för både schimpans och andra storprimater, nämligen sjukdomar som överförs från människan. I olika delar av Afrika har man diagnosticerat polio, lunginflammation, ebola, skabb och anthrax (mjältbrand) som dödsorsak hos schimpanser. Med all sannolikhet har åtskilliga av dessa djur smittats av människor.

Schimpanserna lever i grupper, och antalet individer i grupperna varierar från några tiotal till över hundra. Det är dock sällan alla samlas på en plats, utan smärre sällskap avviker och återförenas oupphörligt. Schimpansgrupperna bebor revir, vars yta varierar med näringsrikedomen. De befinner sig i ständigt men dock merendels kallt krig med granngrupperna. Hanarna patrullerar regelbundet gränserna för att kontrollera om något invasionsförsök är på gång eller om det kanske är läge att själva gå till attack. De har visat sig kunna räkna så pass bra att de vet om de är i numerärt under- eller överläge.

De flesta gränstvister löses genom diplomati, det vill säga råskäll på distans. Ibland går det till fysiskt våld, inte sällan med dödlig utgång för en eller flera av kämparna. Situationen påminner om den som beskrivits för många mänskliga samhällen med jakt och samlande som näringsfång. En jämförelse mellan ett antal schimpansbestånd och några jägar-samlarfolk har visat att dödligt våld är ungefär lika vanligt bland schimpanserna som bland människorna, medan icke-dödligt våld förekommer två tre gånger så ofta hos aporna. Något som skiljer schimpanser från människor är att de inte annat än i undantagsfall använder tillhyggen. De slåss enbart med de fyra nävarna jämte de (hos hanarna) väldiga hörntänderna.

I strid med en annan flock är schimpanshanarna skoningslösa, medan de inom gruppen undviker att låta slagsmålen urarta. För att inte förmågan att försvara sig mot invaderande granngrupper ska svikta, måste konflikterna inom gruppen tonas ner, speciellt mellan hanarna som ju är de som står för försvaret. Men eftersom de konkurrerar om rang i gruppen, är ett och annat slagsmål oundvikligt. Schimpanshanarna förfogar dock över en hel rad försoningsbeteenden, olika i olika områden, för att återupprätta vänskapen efter en kontrovers. Det är både komiskt och rörande att se två kaxiga schimpanshanar som, strax efter vad som såg ut som ett slagsmål på liv och död, sitter och pillar i varandras päls, tar varandra i hand – och kanske ger varandra en puss!

På vissa platser händer det att enstaka honor ingår i gränspatrullerna, men på det hela taget är värnplikten hos schimpanserna en maskulin angelägenhet. Likheten med mänskliga samhällen sträcker sig längre än så, för det är inte alla hanar som deltar i försvaret. De som är för unga, för klena eller för gamla avstår: de har ändå ingen chans att åtnjuta segerns belöning – förtur till befruktningsbara honor. Den är reserverad för testosteronladdade, aggressiva och dominanta hanar.

Apor är favoritbytet

Liksom värnplikten är jakten en hanlig aktivitet i schimpansernas värld. När den brittiska zoologen Jane Goodall för många år sedan presenterade schimpanserna i Gombe för en häpen mänsklighet, var det få av hennes nyheter som väckte större uppseende än att schimpanserna ingalunda är de fruktmumsande lustigkurrar som de brukade uppfattas som. De är i stället jägare som får en tydlig kick av att fånga, slita sönder och sätta i sig ett bytesdjur som fortfarande skriker och sprattlar. Högst på deras önskemeny står apkött, och i många områden är röd kolobus (Colobus badius) det vanligaste bytet.

Att jaga kolobusapor är varken lätt eller ofarligt. En kolobushane är visserligen liten, men den är vasstandad och vig och kan vålla svåra sår på sin jättelike angripare. Schimpanserna ägnar sig därför åt kolobusjakt bara när de själva är många och har så gott om tid att de kan gå försiktigt till väga. Detta är fallet när det finns mycket frukt i skogens träd. Då går drevet efter panikslagna kolobusapor, och inte så sällan slutar det med att extatiskt illvrålande schimpanshanar sätter tänderna i ett eller flera blödande byten.

Apkött är således allt annat än nödfoder för schimpanserna, snarare en åtrådd delikatess. Det finns forskare som menar att det inte i första hand är behovet av animaliskt protein som motiverar schimpansernas jakt. Om så vore fallet, vore det enklare för dem att äta mer myror, termiter och andra smådjur eller att söka upp resterna efter de stora rovdjurens kalas, som människor gjort i alla tider.

Ett annat förslag är att schimpanshanarna använder bytesdjurens kött för att köpa sex: honor kan tänkas vara mer intresserade av proteinrik kost än hanar och därför villiga att göra affär. Från vissa håll har man faktiskt rapporterat att lyckosamma jägare är speciellt generösa mot brunstsignalerande honor. Men andra forskare har inte sett sådana tendenser och har även påpekat att det vore en överloppsgärning för hanarna att betala för något som de har gratis tillgång till.

I stället kan hanarnas jakt vara att likna vid mänsklig troféjakt: ett nedlagt byte betyder inte i första hand mat utan prestige och avancemang i hanarnas oavlåtliga statuskonkurrens. Inte minst kan den framgångsrike jägaren bjuda väl valda hanar på köttbitar och därmed stärka sina allianser och få nya inflytelserika vänner. Intressant nog får ofta även gamla pensionerade hanar en smakbit, trots att de förpassats ur aktiv tjänst. Man har liknat dem vid äldre statsmän: bra att ha på sin sida även om de förlorat sin formella makt. Både schimpansen och människan är politiska djur.

Använder verktyg

Jämsides med jakten var nog den mest uppseendeväckande av Jane Goodalls upptäckter att schimpanser regelbundet använder verktyg för att komma åt föda som annars vore otillgänglig. Hon iakttog hur schimpanserna i Gombe regelbundet fiskar termiter och myror ur deras bon med hjälp av pinnar som de avkvistat för att kunna peta ner i insekternas bogångar. Senare har apforskarna funnit att vissa västafrikanska schimpansbestånd knäcker nötter med stenar som de bär med sig från plats till plats – en begynnande förmåga att föreställa sig framtida behov?

Det råder stor variation även mellan närliggande platser avseende hur aporna fiskar insekter och krossar nötter. Det visar att det rör sig om socialt överförda kulturyttringar: unga lär av de gamla. Bland forskare pågår en livlig diskussion om huruvida apor ägnar sig åt att efterapa varandra. Somliga av de experiment som gjorts på burhållna schimpanser har varit så onaturliga för försöksdjuren att forskningsresultatens värde är diskutabelt. Det förefaller i dagsläget som om flertalet fältforskare är övertygade om att unga schimpanser faktiskt lär sig olika beteenden genom att betrakta mer erfarna gruppmedlemmar, i synnerhet sin mamma. Att knäcka hårda nötter är svårt, och man har sett hur unga schimpanser i timtal suttit och tittat på när deras mamma varit i knäckartagen. Flickorna lär sig fortare än pojkarna att utnyttja denna teknik, troligen därför att de spenderar mer tid tillsammans med sin mamma.

Från ett nystartat projekt i Republiken Kongo (Kongo-Brazzaville) rapporteras att de lokala schimpanserna har utvecklat en avancerad teknik att fånga termiter. Redan på väg mot ett termitbo förser sig schimpansen med två olika verktyg. Det ena är en kort kraftig käpp, som med hjälp av båda händerna och ibland ena foten bankas och pressas ner till en termitgång, som går ett stycke under marken, och därefter dras upp igen. Det andra är en tunn kvist, som petas ner i det just öppnade hålet för att fånga upp termiterna. Till yttermera visso bits denna sond först av till lämplig längd och splitsas i nedre änden upp till en borste – för att öka antalet termiter som fastnar.

Schimpans-människa

De nya inblickar som senare års forskning har givit i schimpansernas liv kan sannolikt bidra till debatten om hur våra mänskliga samhällen uppstått och fungerar. Evolutionsbiologerna har länge främst betonat betydelsen av naturligt urval på individuell nivå, men schimpansernas samhällen sätter ljuset på urval på gruppnivå: den evolutionsbiologiska selektionsprocess där grupper av individer uppstår, fortplantar sig och försvinner i olika grad beroende på olika genetisk sammansättning av gruppen. Ett djurbestånd kan exempelvis gynnas av att ha en viss andel särskilt våghalsiga individer, en viss andel särskilt försiktiga och en viss andel som är särskilt hjälpsamma mot andra.

En intressant fråga är om det naturliga urvalet på gruppnivå i människosläktets evolution har fått ökad betydelse i relation till individurvalet, och när och varför detta i så fall har ägt rum? Ger gruppsolidariska beteenden individuella fördelar, exempelvis via ökat renommé? Har schimpanserna utvecklat någon ännu inte klarlagd mekanism som motverkar att vissa individer parasiterar på gruppfördelarna och därmed äventyrar hela det sociala systemet? Och har människan? Hur kommer det sig att det i dag finns minst 25 000 gånger så många människor som schimpanser på jorden? Vilka anpassningar bäddade för den överväldigande ekologiska hegemoni som människan tillskansat sig och som hotar att eliminera otaliga andra djurarter, inklusive våra allra närmaste släktingar, från jordens yta?

Även i framtiden kommer schimpansforskarna utan tvivel att kunna lägga fram resultat och modeller av värde för sociologer och andra samhällsforskare i deras strävan att förstå de mänskliga samhällenas struktur och funktion.

I schimpansens öga – människans spegelbild.