Vem äger Arktis?

Frågan om vem som äger Arktis aktualiserades nyligen när ett par ryska miniubåtar dök ner rakt under Nordpolen. Där på bottnen fäste de en rysk flagga av titan drygt en kilometer under den isbelagda havsytan. Det var första gången någon har lyckats ta sig ner på så djupa vatten i Arktis, och nu kommer alla efterföljare att mötas av den ryska flaggan.

Rikedomar hägrar

På vissa håll har bedriften betraktats som ett skämt eller en politisk symbolhandling. Andra, som Kanada och USA, har sett den som en provokation och reagerat därefter – Kanadas premiärminister lovar satsa över 40 miljarder kronor på att försvara isvidderna med patrullerande båtar.

Det finns naturligtvis ett allvar bakom den ryska markeringen som handlar om äganderätten till Ishavets botten för att därmed kunna exploatera de resurser man räknar med ska finnas där. Enligt vissa källor ska upp till en fjärdedel av all världens återstående olja och gas ligga gömda på polarbassängens botten. Och i takt med att klimatet värms upp räknar man med att fyndigheterna dessutom ska bli lättare åtkomliga. Rättsläget är dock inte klart – vem äger vad i Arktis?

Enligt Förenta Nationernas havsrättskonvention från 1982 har kustländerna rätt att sträcka ut sin territoriala gräns (som är 12 sjömil) med en ekonomisk zon som gäller fiske och bottenrättigheter på ytterligare 200 sjömil. Runt om Ishavet är det Ryssland (som har nästan halva omkretsen), Norge, Danmark (genom Grönland), Kanada och USA som får göra ägandeanspråk. Alla utom USA har ratificerat konventionen.

Gör anspråk på mer

Men rättigheterna kan sträckas längre ut om man kan påvisa att landets kontinentalsockel sträcker sig längs havets botten längre ut än de 200 sjömilen. Det är vad Ryssland hävdar, och även de övriga länderna. Stridsfrågan gäller Lomonosovryggen, en bergskedja under vatten. Kan den sägas binda samman kontinenterna?

Ryssland har lämnat in en begäran hos FN:s kontinentalsockelkommission om att få utöka sin ekonomiska zon.

– Ryssarna hävdar sin rätt att nå ända till Nordpolen, säger Hans Corell, som i tio år tjänstgjorde som undergeneralsekreterare och FN:s rättschef.

– Det var första gången som jag i en ansökan såg nollkoordinaterna. Norrmännen har i sin framställan stannat 6 grader söder om Nordpolen. De andra har inte lämnat in sina framställningar ännu.

Politikerna betalar

Men det gäller för alla att stödja sina krav med bevis för att kontinenterna verkligen sträcker sig så långt ut. Därför har en rysk hundramannaexpedition gett sig ut på isbrytaren Akademik Fedorov för att påvisa att Lomonosovryggen är en förlängning av den sibiriska kontinentalsockeln. Samtidigt vill danska regeringen med hjälp av forskare på den svenska isbrytaren Oden visa att Lomonosovryggen hänger samman med Grönland. Med ett fiffigt ekolod ska man kartlägga ishavets botten vars topografi är mindre känd än planeten Mars. Norge verkar ha valt att ligga lågt i diskussionerna.

– Annars blir det svårt för norrmännen att hävda sin miljöprofil i Brundtlands anda, berättar Sverker Sörlin som är ordförande för Internationella polaråret, IPY, i Sverige.

– Samtidigt kommer vi inte ifrån att norrmännen redan i dag bedriver projekt i Barents hav som är rätt kontroversiella ur miljösynvinkel. Det vore en politisk utopi att tro att länderna skulle avstå från sina enorma naturresurser. Så det finns svåra politiska dilemman här.

Sverige gränsar inte till Ishavet, så vi har formellt inga anspråk. Men även om forskarna bedriver sina egna projekt så påminner en situation som denna om hur intimt politik och vetenskap hänger ihop.

– Oden är ett svenskt forskningsfartyg, men det går inte att komma ifrån att hela expeditionen är oerhört generöst finansierad direkt från det danska finansdepartementet, påminner Sverker Sörlin. Det vore naivt att inte se att vetenskapen hör samman med säkerhets- och miljöpolitiska frågor. Samtidigt är det genom forskningen som vi skapar oss kunskaper om de här regionerna, så att vi förhoppningsvis kan ta bättre miljö- och klimatpolitiska beslut i framtiden.