Det våldsamma vulkanutbrottet på Thera – som ofta omtalas med sitt italienska namn Santorini – är en fixpunkt för dateringen av kulturerna i östra Medelhavsområdet. De flesta forskare under förra seklet daterade katastrofen till omkring 1500 f.Kr. De har bland annat jämfört fynd av liknande slag från Egypten och Främre Asien som är mer exakt daterade. Konst, kultur och religion på Thera vid tiden för utbrottet var nästan identiska med den minoiska kultursfären på Kreta. Enligt arkeologerna hade den utgrävda staden Akrotiri på Thera kontakter med samtida kulturer på Kreta och Cypern, liksom i Grekland, Anatolien, Egypten och Främre Asien.
Sedan 1980-talet har även naturvetenskapliga forskare intresserat sig för dateringen, vilket har lett till en infekterad debatt. Tre metoder har använts för att bestämma tidpunkten för Therakatastrofen: kol 14-datering, jämförelser med trädens årsringar (dendrokronologi) och med sura och svavelhaltiga lager i borrkärnor av is från Grönland. Resultaten talar för att katastrofen inträffade under senare hälften av 1600-talet f.Kr., vilket även markerar inledningen till den sena bronsåldern i det egeiska området. Resultaten har skilt sig något från varandra, men ändå varit samstämmiga i ett avseende: katastrofen på Thera måste ha inträffat tidigare än vad man hittills har antagit.
Theras utbrott ansågs tidigare vara den direkta orsaken till att de stora palatsen på Kreta förstördes omkring år 1450 f.Kr. Men enligt geologernas och vulkanologernas analyser ägde utbrottet rum minst 150 år tidigare. Därför är det osannolikt att de båda katastroferna har något samband, även om den väldiga tsunami som Theras utbrott orsakade kan ha gjort åverkan på städerna längs Kretas nordkust.
Analyser med kol-14-metoden tyder på att Therakatastrofen inträffade omkring 1650 f.Kr. Forskarna kunde även konstatera avvikelser i skogarnas tillväxt i det förhistoriska Anatolien vid ungefär samma tid, vilket anses ha samband med utbrottet.
Svenska forskare har analyserat årsringar i barrträd, funna i en torvmosse, Hanvedsmossen, på Södertörn. Analyserna omfattar en tidsperiod på 200 år från andra årtusendet f.Kr. Forskarna noterade frostringar och en mycket begränsad tillväxt i träden under fyra år omkring 1628 f.Kr. Resultaten tyder på ett kyligare klimat. Det finns samtida fynd av frostskadade träd i västra Europa, det egeiska området samt Nordamerika. Alla hänförs till utbrottet på Thera.
Borrkärnorna från Grönlands inlandsis utgör ett helt arkiv av information om temperatur och atmosfäriska förhållanden. Efter ett vulkanutbrott kommer stora mängder svaveldioxid i omlopp högt upp i atmosfären, för att senare bäddas in i isen där de bildar lager av svavelhaltigt och surt nedfall. Under 1990-talet utfördes borrningar på centrala Grönland, och en av borrkärnorna hämtades på drygt 3 000 meters djup. Forskarna har analyserat gasinnehåll i luftbubblor, isotoper och dammpartiklar, och de fann vulkaniska glaspartiklar i det lager som motsvarar år 1623 f.Kr. Analyserna visade att resterna i borrkärnan var av samma typ som glaspartiklarna från Thera.
År 2006 gjorde arkeologen och geologen Walter Friedrich i spetsen för en grupp geologer, fysiker och vulkanologer ett genombrott. En hålighet i Theras mäktiga lager av pimpsten och aska gömde en förkolnad gren från ett olivträd, som begravts under ett 40 meter tjockt pimpstenslager. Strax intill fanns både löv och rötter från samma träd. Grenens 72 årsringar analyserades och kombinerades med en kol-14-datering, som visade att olivträdet med stor sannolikhet har dött mellan 1627 och 1600 f.Kr. Det unika är att forskarna kunde påvisa att trädet verkligen levde tills det förkolnades i utbrottet.
Enligt de naturvetenskapliga undersökningarna torde det stora vulkanutbrottet på Thera alltså ha inträffat mellan 1627 och 1600 f.Kr. Men flera arkeologer har ändå inte funnit dessa resultat tillräckligt övertygande för att ändra den vedertagna historieskrivningen. De åberopar keramiska fynd som ska belägga att utbrottet skedde senare. Om den gamla historieskrivningen för det egeiska området var felaktig, så innebär det ett oöverstigligt följdarbete för arkeologer, forskare och museifolk. Arkeologerna har i sina försök att tidsbestämma kulturen i det egeiska området till stor del förlitat sig på fynd som vittnar om handelsutbyte, diplomatiska kontakter och kulturell påverkan mellan exempelvis Grekland och Egypten under den sena bronsåldern, vilket framstår som osannolikt om den nya dateringen av Theras utbrott visar sig vara riktig. Mycket arbete återstår alltså.
En annan, länge förbisedd teori hävdar att vulkanen på Thera kollapsade minst en gång till, 400 år senare än utbrottet på 1600-talet f.Kr. Den främste förespråkaren för denna idé är den amerikanske arkeologen Leon Pomerance, som lanserade sin idé redan för trettio år sedan. Han hävdar att det stora utbrottet var det första i en serie av tre. Den första katastrofen begravde Thera, men drabbade inte omgivande länder i någon större omfattning. Det andra utbrottet kan ha inträffat omkring 1450 f.Kr, då nästan alla de större palatsen på Kreta raserades. Det är denna katastrof som arkeologerna i decennier förknippat med utbrottet på Thera.
Då ödelades alla de stora, praktfulla palatsen på Kreta. Alla utom Knossos. Kanske försökte de övriga palatsen göra revolt, trötta på byråkratin och ständiga skattekrav från Knossos, och straffades med förödelse. Perioden som följde efter katastrofen fylldes av nyskapande verksamhet inom alla områden och utökade kontakter med det grekiska fastlandet. Detta hade varit omöjligt om Kreta hade träffats av en väldig tsunami från Theras vulkanutbrott som skulle ha drabbat kusttrakterna och raserat byar, hamnar och båtar.
Däremot måste Kretaborna ha känt till utbrottet på Thera, vilket kan ha haft psykologisk effekt. Thera hade varit navet i det minoiska handelsimperiet och var nu förstört. Utbrottet på Thera kan ha fungerat som en katalysator som utlöste en serie av förändringar, vilket resulterade i att den minoiska kulturen på Kreta successivt gick upp i den mykenska världen, det vill säga kulturen på det grekiska fastlandet.
Palatset i Knossos brändes ner cirka 1250 f.Kr. Det återuppbyggdes delvis, men det var slut med Knossos som minoiskt centrum och konstnärlig inspirationskälla i det egeiska området.
Leon Pomerance hävdar att det sista utbrottet på Thera ägde rum omkring 1200 f.Kr. och åstadkom oöverskådlig förödelse i hela östra Medelhavsområdet. Kanske var det detta som bidrog till den minoiska kulturens försvinnande?
Plym av tefra ska det vara
I bildtexten på sid 39 i papperstidningen står det att ”en plym av magma skjuts 36 kilometer upp i atmosfären”. Magma är fel. Det ska i stället stå ”plym av tefra”.
Temperaturfall blev följden
Under det kraftiga vulkanutbrottet på Thera slungades stora mängder svaveldioxid ut i de högre luftlagren. Svavelpartiklarna reflekterade solljus och minskade den inkommande strålningen. Aska som nådde stratosfären bildade ett stoftmoln som avskärmade jorden från solen. Resultatet blev en avkylning av jordytan när solvärmen inte nådde ner utan reflekterades ut i rymden.
Många forskare menar att utbrottet på Thera orsakade ett globalt temperaturfall under hela fyra år, vilket bör ha påverkat även Sverige under den äldsta bronsåldern. Utbrottet kan ha sänkt medeltemperaturen med 1–2 grader i Europa, Asien och Nordamerika. Sommartemperaturen kan ha sjunkit än mer och orsakat kalla, våta somrar som förstörde skördarna.
En viktig handelsstad
Thera var ingen minoisk koloni, men människornas liv var genomsyrade av minoiskt tankegods, det vill säga religion och konsthantverk från det närbelägna Kreta.
Endast den södra delen av Thera har grävts ut, och arkeologerna har frilagt en liten del av den forntida staden Akrotiris gator och torg. Flera av husen var tre våningar höga, och några var prydda med utsökta väggmålningar. Lämningarna utgör endast 5 procent av stadsområdet, men är tillräckliga för att visa delar av en enastående kultur av minoiskt snitt från 1600-talet f.Kr., av samma typ som på Kreta 14 mil söderut.
