Dödsstraff på fallrepet

Det är nu drygt hundra år sedan den sista avrättningen i Sverige. Men ännu är 14 procent av Sveriges befolkning positiva till dödsstraffet, enligt den senaste mätningen vid SOM-institutet vid Göteborgs universitet. För mindre än tio år sedan var siffran 20 procent. 

Även globalt sett har attityderna förändrats dramatiskt under vår livstid. Bara de senaste tio åren har antalet länder som genomför avrättningar minskat från drygt 30 till 20.

Fler länder än någonsin tidigare stöder FN:s generalförsamlings uppmaning om att stoppa dödsstraffet. Även i USA, en av de få demokratier som avrättar sina medborgare, minskar dödsstraffen – både på lång och på kort sikt. Färre delstater verkställer dödsstraff, och färre personer avrättas. Tack vare den relativt nya DNA-tekniken har flera dödsdömda friats, vilket har minskat stödet för detta oåterkalleliga straff. Men för 500 år sedan, i det tidiga 1500-talets London, skedde uppåt tio avrättningar i veckan. London hade då uppskattningsvis 50 000–100 000 invånare, vilket säger något om omfattningen. Och det såg likadant ut runt om i världen.

– De senaste decenniernas utveckling innebär en världshistorisk attitydförändring, säger Arne Jarrick, som är professor i historia vid Stockholms universitet, och som arbetar med ett forskningsprojekt om lagarnas världshistoria.

– Man kan även jämföra med dagens öppenhet kring hbt-frågor, där vi sett ett sensationellt skifte under vår livstid, säger han. Det verkar vara så att vi förstår att vi inget har att förlora på dessa förändringar.

I alla kända historiska samhällen har man avrättat medmänniskor. Dödsstraffet föregicks historiskt av människooffret där den avrättade inte ens hade begått något brott. Idén om människooffer präglade många förhistoriska och skriftlösa samhällen med grymma, krävande gudar. Efter hand övergavs detta, men alla de första civilisationerna tillämpade dödsstraff för en stor mängd brott. De flesta dödsstraff genomfördes som en akt av tortyr – inte för att framtvinga någon bekännelse eller information, utan för att göra straffet mer kännbart. Dödsdomar dömdes för en stor mängd brott som stöld, häxeri, ryktesspridning och brott mot helgdagen.

Det framgår av Maria Wallenberg Bondessons forskning. Hon är verksam vid Centrum för evolutionär kulturforskning vid Stockholms universitet, och forskar tillsammans med Arne Jarrick om lagarnas världshistoria. De är i färd med att sammanställa en databas över kända lagar från så gammal tid som möjligt. Syftet är att se vilka handlingar som man har försökt reglera, över så långa tidsspann som möjligt.

– I tidiga statsbildningar hade man sällan entydiga normer, eftersom det ofta handlade om riken som bestod av flera olika grupper av människor, säger Maria Wallenberg Bondesson. Då måste sammanhängande normer för mellanmänsklig kontakt inskärpas med styrka. I dag verkar vi ha större enighet om normer, varför hårda straff inte längre behövs.

Övervåldet – stympning, rådbråkning, stegling, bränning på bål, pålning, stening – var med andra ord ett slags överkompensation för statens egen svaghet. Samtidigt var livet hårt, plågsamt och kort. Döden sågs länge som en räddning från de jordiska plågorna. Därför var det inte ett tillräckligt straff att endast döda någon, utan själva avrättningen måste i sig vara straffet.

Maria Wallenberg Bondesson menar att man ofta kan se den historiska utvecklingen av straffen i form av en båge, som en uppoch-nervänd U-kurva. I den tidiga fasen av många historiska statsbildningar har man inte resurser eller legitimitet att genomdriva hårda straff; i stället handlar lagarna ofta om att reglera förlikning mellan släkter genom böter eller kompensation. När statsapparaten så småningom blir starkare, kan staten utdela hårdare straff för att inskärpa normer och för att visa sig kraftfull. Då blir dödsstraffen vanligare och mer spektakulära. När normerna börjar bli internaliserade och statens kontroll ökar, behövs inte de hårda straffen längre.

Denna upp-och-nervända U-kurva kan urskiljas i många statsbildningar, exempelvis den svenska, där straffen var som hårdast och dödsstraffet som vanligast, ungefär från 1300-talet till 1700-talet.

Detsamma gäller Babylonien 3 000 år tidigare, vars lagar vi känner från det unika fyndet av Hammurabis lagar, nära 300 paragrafer skrivna i kilskrift från 1750 f.Kr.

– I Hammurabis lagar används exempelvis hårda straff – dödsstraff – för att skrämma befolkningen, säger Maria Wallenberg Bondesson. Där ser man att framför allt egendomsbrott straffas med döden, oftare än vad gäller våldsbrott – tvärtemot vår moral i dag.

Egendom var viktig och intressant ur statens synvinkel, eftersom den kunde beskattas.

I frankiska lagar från tidig medeltid, århundradena efter romarrikets fall, tillämpades kompensationsstraff, vilket under högmedeltiden ersattes av dödsstraff. Tjuvar hängdes ofta.

– Men dödsstraff tillämpades i äldre lagar särskilt vid brott som hotade samhällets hierarkier. En slav som satte sig upp mot sin ägare kunde dömas till döden, berättar Maria Wallenberg Bondesson.

Det hänger ihop med att det fram till modern tid gällde olikhet inför lagen. Samma brottsliga handling fick olika straff, eftersom detta utdömdes utifrån både offrets och gärningsmannens sociala status.

Först under 1700- och 1800-talen började likhet inför lagen diskuteras. På samma sätt förekom före 1800-talet kollektivt ansvar för brott och kollektiva domar mot till exempel familjer och släkter.

Maria Wallenberg Bondesson studerar främst lagar och principer – inte hur de sedan tillämpades konkret.

– Metoder för dödsstraffen föreskrivs sällan i lagarna, säger Maria Wallenberg Bondesson. Det står oftast bara att den dömde ska dödas. Men man kan ibland utläsa vilka metoder som förekom. Man kan hitta förbud mot att skära ner hängda personer. Men ibland har jag stött på påbud om straff som pålning eller bränning.

En forskare som studerat den praktiska tillämpningen av dödsstraffet är historikern Paul Friedland. Han är verksam vid Princeton university i USA, och i boken Seeing justice done (Oxford university press 2012), tar han ett större grepp på dödsstraffets historia. Från 1100-talet till 1500-talet går det enligt honom att se en kraftig ökning av de spektakulära dödsstraffen. Under denna period tillkom en mängd olika strafftyper som syftade till en utdragen och plågsam död.

Den dömdes beteende kunde recenseras i brev, dagböcker och vardagstryck. Detta har också varit Paul Friedlands huvudsakliga källmaterial. Hans studie begränsar sig till framför allt Frankrike, men han menar att mönstren verkar gälla stora delar av Europa.

– Under tiden från det romerska rikets fall på 400-talet och fram till 1100-talet var det faktiskt ganska ovanligt med dödsstraff, säger Paul Friedland. Men under högmedeltiden, på 1200-talet, ökade intresset för den romerska rätten och tanken på straffet som avskräckande. En stark stat började byggas. Tanken var att inte vänta på att brott skulle ske, utan att föregripa och förebygga händelser. Och det skulle man göra genom hårda, offentliga straff.

Dessa har oftast tolkats som ett uttryck för att skrämma folk till att lyda lagen. Men om man som Paul Friedland undersöker hur folket upplevde avrättningar så framkommer ett annat mönster.

– Folk såg dessa utdragna fantasifulla avrättningar som passionsdramer, som något vackert, en bekräftelse på att rättvisa hade skipats. Man grät, bad och sjöng, och betraktade det hela som en moralisk ritual där även den dömde spelade med i sin roll, berättar Paul Friedland.

Det offentliga straffet som kunde ta många timmar, ibland dagar, syftade främst till att hela det samhälle där brottet begåtts.

– Det betraktades som en meningsfull ritual som man stärktes av att betrakta och framför allt delta i, säger Paul Friedland.

Det är i detta sammanhang man ska förstå att även djur som dödat människor avrättades under medeltiden. Många avrättningar utfördes även på avbildningar, exempelvis en halmdocka föreställande den dömde, när det inte gick att få tag på gärningsmannen.

– Det verkar inte ha handlat om att avskräcka, säger Paul Friedland, utan om att bearbeta det som skett. Man kanske ska jämföra med dagens begravningar.

– Den medeltida avrättningen var i första hand en ritual som handlade om att återskapa en balans i samhället – brottet måste sonas i en gemensam ceremoni, säger Paul Friedland.

Efter reformationen på 1500-talet fick den offentliga avrättningen en annan innebörd, då dödsdömda kättare i katolska länder vägrade följa konventionerna. Den dömde såg sig inte längre som en del av ritualen, och godtog ofta inte den katolske prästens erbjudande om förlåtelse.

– Folk kom för att titta av ren nyfikenhet, säger Paul Friedland. Man började se det som ett spektakel man inte ville missa. Hur skulle den dömde bete sig? Skulle han eller hon be om förlåtelse?

Avrättningen blev ett socialt evenemang där åskådarna inte längre deltog, utan i stället betraktade det som skedde. Under 1500- och 1600-talen flockades folk i stora hopar, och attraktiva fönsterplatser vid hus i närheten av schavotten hyrdes ut.

Sedan, på 1700-talet, skedde ett nytt, dramatiskt skifte i synen på andra människors lidande, och även denna förändring initierades av högre samhällsskikt, de som var läs- och skrivkunniga, varefter den sedan spreds nedåt i samhället.

– Man kan tala om en verklig kulturell revolution, säger Paul Friedland. En känslighetsrevolution, som verkar ha inletts i Frankrike. Många började känna empati med den dömde. Man kan tala om en växande sentimentalitet. Men trots att detta var ett helt nytt förhållningssätt, som till en början bara delades av en liten elit, så ansågs det att medkänsla var det sant mänskliga förhållningssättet – att nästan själv känna smärtorna som brottslingen fick utstå. Det började helt plötsligt definieras som mänskligt.

Samtidigt började många också tycka att kvinnor inte borde bevittna plågsamma, utdragna avrättningar. Och i och med detta började hela idén med att döda människor långsamt och offentligt att ifrågasättas.

I mitten av 1700-talet började många i Västeuropa ifrågasätta tortyr – och kritiken fick snabbt gehör. I ett stort antal europeiska länder avskaffades juridisk tortyr mellan år 1750 och 1825. Det är i detta sammanhang man ska förstå att Storbritannien införde den snabbare hängningen genom fallucka år 1783 (vilket bröt nacken av offret i stället för att strypa offret), och Frankrike giljotinen 1792 (som var i bruk fram till och med 1970-talet).  

Men man fortsatte att avrätta, om än snabbt och smärtfritt – och allt mer i skymundan. Storbritannien var år 1783 först i världen med att avskaffa de offentliga avrättningarna. Där var inte mindre än 222 olika brott belagda med dödsstraff på 1820-talet, men bara ett halvsekel senare var antalet nere i fyra. Trenden var likartad i många europeiska länder under 1800-talet, då dödsstraff för en mängd mindre brott avskaffades.

Under efterkrigstiden började man avskaffa dödsstraffet i framför allt Västeuropa, vilket inte heller ledde till ökad kriminalitet – tvärtom – Västeuropa har i dag de lägsta siffrorna i världen över mord, även historiskt sett.

Många forskare har funderat över varför en mångtusenårig tradition började ifrågasättas i Europa för drygt 200 år sedan. Steven Pinker, professor i psykologi vid Harvard university, presenterar i sin bok The better angels of our nature (Allen Lane, 2011) flera orsaker till denna förändring. En kan vara att människovärdet har ökat över tid. I tider när medellivslängden var avsevärt kortare och risken att dö i sjukdomar, krig, svält eller barnsäng var många gånger högre än i dag, värderades också människolivet lägre. Därmed var steget till att avrätta någon kortare. I dag räknar vi med att leva i över 80 år, och har mediciner som kan bedöva smärta. I den situationen blir steget till att utföra smärtfyllda avrättningar längre.

Ytterligare en teori är att den ökande läskunnigheten har gjort oss mer humana och öppna för andra människors känslor och värderingar. Reseskildringar, journalistik och romaner började läsas av allt fler människor på 1700-talet. Då vidgades också vår förståelse för världen, och för främmande människor.

– Jag har svårt att komma med någon enkel förklaring till den ökande inlevelsen i andras smärta, säger Paul Friedland. Många forskare har talat om romanens betydelse. Ja, kanske. Men den kan lika gärna vara ett symtom på som en orsak till förändringen. Men det handlar om ett mer reflekterande förhållningssätt, att kunna se sig själv i den andre.

Arne Jarrick är inne på ett liknande spår.

– Under 1700-talet såg vi jämlikhetstanken födas. För första gången i världshistorien började man systematiskt att tala om allas lika värde.

– Jag tror också att alla vi människor har åtminstone en potential för självreflektion, säger Arne Jarrick. Vi kan försöka se oss själva utifrån, med andras ögon. Och det verkar som om detta har tränats upp under årtusendena. Denna egenskap gör att vi också kan föreställa oss själva i en annans läge – och det borde faktiskt också göra oss humanare.

Trots de påtagliga framstegen så avrättas ännu tusentals människor varje år. I dag är Kina och Iran de två stora avrättningsländerna. De toppar statistiken i absoluta siffror, följda av länder som Saudi­arabien, Irak, USA, Yemen och Nordkorea. Och i Iran, Nordkorea, Saudiarabien och Somalia genomfördes offentliga avrättningar så sent som 2011. Omkring 75 procent av alla muslimska länder tillämpar dödsstraff. I Iran, Mauretanien, Sudan, Saudi­arabien och Yemen är homosexualitet förenat med dödsstraff liksom också i delar av Nigeria och Somalia. I Iran avrättas även minderåriga.

I Europa är det bara Vitryssland som fortfarande använder sig av dödsstraff.  Men dessa länder är numera undantagen från regeln.

– Världen har blivit mindre våldsam, säger Maria Wallenberg Bondesson. Jag tror att marginaliseringen av dödsstraffet kommer att fortsätta. Ju mer vi – tack vare den globala kommunikationen – delar normer, ju mindre anledning finns det att avrätta dem som bryter mot dessa.