Annons

Ovanligt långlivade insekter

Myr­drottningarna kan bli upp till 30 år gamla.

Bild: 
Thomas Deerinck, NCMIR / SPL

Ovanligt långlivade insekter

Vissa insekter kan leva längre än många däggdjur. Ofta hittar man de mest långlivade insektsarterna i kärva och oförutsägbara miljöer.

Annons

Publicerad:

2013-04-30

Vi tänker ofta på insekter som små, kortlivade kryp. Med ett kort liv får de många generationer per år. Bladlöss passar bra in på den beskrivningen, med generationstider på 1–2 veckor under gynnsamma förhållanden. Det kan i extrema fall betyda uppemot tio generationer på en sommar och en enorm förökningspotential.

Men ett så kort liv är inte särskilt vanligt bland insekter i vårt klimat. De flesta nordiska insektsarter har längre utvecklingstid och hinner bara med en eller två generationer på ett år. Det finns också åtskilliga arter med livscykler som sträcker sig över flera år. Ganska många arter behöver två, tre år för att växa upp och fortplanta sig, och en del arter kan faktiskt leva i flera decennier. Det betyder att många insekter är mer långlivade än åtskilliga däggdjur och fåglar.

Hos insekterna sammanhänger ett långt liv med tre slags processer: en långsam larvutveckling, ett långt liv som vuxen eller en långvarig vila.

De nordamerikanska sjuttonårscikadorna utgör det bäst kända exemplet på ett långt liv, kopplat till en långsam larvutveckling. Cikadornas larver lever i marken, där de suger näring ur trädrötter. Larvernas utveckling går mycket långsamt. Det tar sjutton år innan de lämnar marken, förvandlar sig till vuxna insekter och flyger upp i träden för att sjunga och para sig.

Speciellt för dessa insekter är att det lokalt bara finns en årsklass – alla larver är lika gamla. Under sjutton år utvecklas de, dolda för oss, och så under en veckas tid vart sjuttonde år kläcks vuxna cikador.

Jag hade glädjen att få uppleva en sådan kläckning i Iowa i juni 1973 med myriader av cikador överallt. Sedan dess har vuxna cikador bara uppträtt två gånger: 1990 och 2007. Årsklasserna varierar regionalt, så genom att resa runt i norra USA kan man finna kläckande cikador de flesta år, men inom varje område finns normalt bara en årsklass (se faktaruta).

De flesta insekter med långt liv som larver har dock varierande livslängd och osynkroniserade årsklasser.

Vissa vedskalbaggar har en extremt långsam larvutveckling. När vi på Skogsentomologiska avdelningen för många år sedan skulle flytta från Skogshögskolan i Stockholm fick vi röja ut i ett källarförråd. Där fann vi ett bortglömt försök – metallcylindrar med inneslutna vedträn som fjorton år tidigare hade infekterats med husbocksägg. I flera av behållarna fanns ännu levande larver!

Insekter kan också ha ett långt liv som vuxna. Skalbaggar som märgborre och snytbagge kan reproducera sig under två somrar och vissa stora jordlöpare kan leva upp till fem år som vuxna. Vuxna virvelbaggar kan också bli gamla. De är halvcentimeterstora skalbaggar som lever på vattenytan i sjöar och åar där de far omkring som ”oljade blixtar” i jakt på små bytesdjur. Entomologen Bo W. Svensson, som under många år följt populationer av virvelbaggar med märkta individer, har kunnat visa att enstaka vuxna skalbaggar överlevt i tre år.

Rekorden vad gäller långt vuxet liv hittar vi dock bland de sociala insekterna. Drottningar hos flera myr- och termitarter kan leva uppemot trettio år. Deras honor har alltså ett lika långt reproduktivt liv som människor!

Den tredje vägen till ett långt liv är att sova. Insekter går inför vintern – eller en annan ogynnsam period – in i ett stadium av vila som kallas diapaus. Under diapausen är ämnesomsättningen låg och härdigheten mot kyla stor. Hos de flesta insekter varar denna vila bara en vinter, men i vissa fall kan den sträckas ut över flera år. Detta är känt från exempelvis vårtbitare och vissa fjärilar. Den vanliga vårtbitarens ägg ligger ofta två eller flera år i marken innan de kläcks. Björkspinnarens puppa kan övervintra i upp till fjorton år, även om de flesta fjärilar lämnar puppan tidigare.

Ibland kläcks alla diapauserande individer samtidigt. Det kan vara en anpassning till födotillgången. Ett exempel på detta är vissa kottinsekter, vars diapaus är kopplad till kottårens periodicitet. Det är dock vanligare att diapausens längd varierar. Genom att sprida ut avkomman över flera år minskar risken för att helt misslyckas med fortplantningen. De diapauserande djuren fungerar alltså som en buffert mot dåliga år, då populationen annars skulle gå under.

Gallmyggor har ofta en mycket lång diapaus. Vi har studerat en gallmygga vars larv lever i tulkörtens blommor. Mygghonan lägger ägg i unga blomknoppar som sedan utvecklas till galler. Blommans bas sväller upp medan kronbladen förblir stängda, vilket skapar en skyddad kammare där gallmygglarverna växer upp. Larvutvecklingen går fort. Efter ungefär två veckor är larverna fullvuxna och söker sig till marken där de spinner in sig i en kokong. Där kan de sedan bli liggande mycket länge.

År 1997 planterade vi in vuxna gallmygglarver i en nyskapad, isolerad tulkörtslokal. Sedan plockade vi bort och räknade alla galler som bildades där, år efter år. Ännu 2010, när försöket avslutades, producerade denna larvgrupp nya gallmyggor. Det var alltså en lång ”populationsvåg” av galler under perioden 1999–2010, som återspeglade kläckningsmönstret hos den enda årsklass som gick ner i marken 1997.

En förlängd diapaus kan i många fall förklaras som anpassning till en osäker miljö. I ett stort fältexperiment har vi sedan 1995 varje år plockat bort alla blomgaller från ett antal isolerade naturliga populationer.

Först efter 13 år av bortplockade galler kunde vi se en nedgång i experimentpopulationerna som skilde sig signifikant från kontrollpopulationerna. Försöket visar att gallmyggspopulationerna är mycket starkt buffrade mot störningar under den fas av livet då de bildar galler. Det vi ser ovan mark är bara en pytteliten del av hela populationen, de flesta insekter ligger som en gömd bank i marken. Förändringarna i gallbestånden under ett drygt decennium verkar alltså i huvudsak ha varit bestämda av förhållanden som rådde dessförinnan. Tidsfördröjningar är viktiga inslag i ekologiska system, och de kan ha betydelse även för små till synes kortlivade insekter.

Det är lätt att föreställa sig att småkryp som insekter måste vara kortlivade. Men så behöver det alltså inte vara. Det naturliga urvalet ser till att insekterna får den livslängd som är lämpligast i den rådande miljön. Och om chansen att överleva ökar genom att något stadium av livscykeln blir längre – det må vara som ägg, larv, puppa eller vuxen insekt – så skapas förutsättningarna för långlivade insektsarter.

Mysteriet med sjuttonårscikadorna

Mysteriet med sjuttonårscikadorna

Vuxna cikador av släktet Magicicada uppträder bara vart 17:e år, däremellan lever de som larver i marken. Hur cikadorna synkroniserar sina livscykler är okänt. 

Bild: 
Maria Mosolova / SPL

Sjuttonårscikador (Magicicada sp) lever sjutton år i marken som larver där de suger näring ur trädens rötter. Eftersom alla individer är lika gamla uppträder de vuxna individerna bara vart sjuttonde år. Då är träden i ungefär en vecka fulla av sjungande, parande och äggläggande cikador.

Man kan fråga sig varför sjuttonårscikadorna utvecklas så långsamt. De vuxna insekterna är stora och näringshalten i trädrötterna är låg, men detta kan knappast förklara den extremt långa utvecklingstiden. Och varför just sjutton år?

I själva verket finns det tre snarlika arter inom släktet Magicicada som har en sjuttonårig utvecklingstid och fyra arter med en trettonårig utveckling. Det är slående att dessa utvecklingstider båda är primtal. Men orsaken till detta är, många teorier till trots, fortfarande oklar.

Synkronisering till bara en åldersklass verkar lättare att förklara. Studier av demografi och analys av populationsmodeller antyder att det beror på en kombination av konkurrens mellan larver och predation på de vuxna. Om alla kläcks samtidigt blir det för mycket för predatorerna att sätta i sig, så fler överlever. De enstaka cikador som kläcks ur fas kommer däremot att utsättas för ett mycket högre predatortryck och selekteras bort.

En annan intressant fråga är hur larverna kan räkna antalet år. Försök där man odlat trädplantor med en sex månaders årscykel, visar att larverna räknar trädets årscykler. Men man kan ju fråga sig hur de kan ”komma i håg” alla dessa cykler och ”räkna rätt”. Har det gått sjutton år nu eller är det bara sexton?

Långt liv i kalla miljöer

Långt liv i kalla miljöer

Den nordliga fjärilsarten björnspinnare, Gynaephora groenlandica, kan leva minst sju år som larv. 

Bild: 
Wooley Booley / Wikipedia

Insektsarter i arktiska och alpina miljöer kan utvecklas långsamt. Fjärilar som lever i fjällen behöver ofta två år för att hinna med sin larvutveckling. En björnspinnarart, Gynaephora groenlandica, på Grönland och i nordligaste Kanada lever åtminstone sju år som larv.

Sjusovare lurar sina fiender

Sjusovare lurar sina fiender

Larver av gallmyggan Contarinia vincetoxici lever en kort tid i galler i tulkörtens blomknoppar. Sedan följer 2–13 års dvala i marken. 

Bild: 
Bob Gibbons / SPL

Gallmyggan Contarinia vincetoxici har ett mycket märkligt liv. Det går ut på att inte göra någonting.

Gallmyggans larv lever i tulkörtens blommor. Mygghonan lägger ägg i unga blomknoppar som sedan utvecklas till galler. Blommans bas sväller upp medan kronbladen förblir stängda, vilket skapar en skyddad kammare där gallmygglarverna växer upp.

Larvutvecklingen går fort. Efter cirka två veckor är larverna fullvuxna och släpper sig ner till marken där de spinner in sig i en kokong. Den genomsnittliga mygglarven vilar sedan sex år i marken. Det betyder att den sover nästan 99 procent av sin livstid. Ingen stress där. Det betyder också att dödligheten måste vara mycket låg hos de sovande larverna, annars skulle det inte fungera.

Mygglarverna i gallerna angrips av två arter av parasitsteklar som kan orsaka hög dödlighet. Steklarna har också förlängd diapaus, men de klarar bara av maximalt två respektive fyra års diapaus. De flesta mygglarver kan sova mycket längre och därmed undkomma sina fiender. Ihärdig inaktivitet kan alltså vara en bra strategi.

Näringsfattig kost ger långt liv

Näringsfattig kost ger långt liv

Ekoxen, Lucanus cervus, lever ungefär fem år som larv, men bara några veckor som vuxen.

Bild: 
Emil Lütken / Scanpix

Flera arter av stora vedlevande skalbaggar, som ekoxe, ekbock och smedbock, har en lång larvutveckling som sträcker sig över flera år. Exakta data på utvecklingstider är svåra att komma åt, men många arter behöver 2–6 år för att hinna fullborda utvecklingen.

Gemensamt för dessa är att de lever på näringsfattig kost, och att de i många fall är storvuxna.

Gamla larver i gamla möbler

Gamla larver i gamla möbler

Larven av praktbaggen Buprestis aurulenta lever normalt i barrträdsved där den har en relativt snabb utveckling. Men om den råkar hamna i våra trämöbler kan larvstadiet vara i 30 år.

Bild: 
Smith, Scott W. / Animals Animals – Earth Scenes

Den nordamerikanska praktbaggen, Buprestis aurulenta, kan som larv utvecklas väldigt långsamt. Skalbaggens larver lever i barrträdsved där de, om förhållandena är goda, utvecklas under 2–4 år. Under sämre förhållanden, till exempel om virket har sågats och använts i snickerier inomhus, kan utvecklingen gå mycket långsamt.

Baserat på skalbaggar som kläckts ur möbler eller inredningsvirke har det hävdats att larverna kan leva i över trettio år.

Myror kan bli 30 år gamla

Myror kan bli 30 år gamla

Svartmyrans drottning, Lasius niger, kan bli 28 år gammal. Här uppvaktas hon av sina undersåtar.

Bild: 
Christer Solbreck

Rekorden vad gäller långt liv som vuxen hittar vi bland de sociala insekterna. Drottningar hos flera myr- och termitarter kan leva uppemot trettio år. Deras honor har alltså ett lika långt reproduktivt liv som människor!

Om författaren: Christer Solbreck

Christer Solbreck
Bild: 
David Magnusson

Christer Solbreck är professor emeritus vid Institutionen för ekologi, Sveriges lantsbruksuniversitet, SLU, i Uppsala. Han intresserar sig särskilt för insekters populationsdynamik och anpassning till variabla miljöer. Bland annat studerar han samspelet mellan tulkörten och dess växtätande insekter.

Forskning & Framsteg berättar om fackgranskade forskningsresultat och om pågående forskning. Våra texter ska vara balanserade och trovärdiga, och sätta forskningsresultaten i sitt sammanhang för att göra dem begripliga. Forskning & Framsteg har rapporterat om vetenskap sedan 1966.