Oljans triumf

”Det stora krig som vi har tagit oss igenom skilde sig från alla forna krig genom kombattanternas ohyggliga styrka och de fasansfulla förstörelsemedel de förfogade över”, fastslog Winston Churchill några år efter freden i Versailles. I omfattning och brutalitet innebar första världskriget ett nytt kapitel i mänsklighetens historia.

”Ohyggligheter från alla tider förenades, och inte bara arméer utan hela befolkningar sögs in i deras virvelström.” Det urskiljningslösa bombandet från luften, giftgasattackerna, artilleribeskjutningen i tidigare okänd skala – alla var de produkter sprungna ur de föregående årtiondenas snabba vetenskapliga och industriella utveckling. Det tycktes som om det krävdes ett fullskaligt krig, menade Churchill, ”för att nationer skulle vakna upp och bli varse sin kraft”.

Nya energikällor möjliggjorde den snabba industrialiseringen under 1800-talets andra hälft och därmed även den moderna, mekaniserade krigföringen. I det förindustriella samhället begränsades arméernas förflyttningar och styrka av muskelkraften hos människor och djur. Med maskiner, drivna av koleldade ångmotorer och vattenkraft, blev det möjligt att producera vapen med större eldkraft och i större skala. Utbyggnaden av järnvägen gjorde det möjligt att snabbt transportera soldater, vapen och ammunition över långa avstånd. På slagfältet var soldater emellertid fortfarande beroende av dragdjur och egen muskelkraft.

Gottlieb Daimlers uppfinning av den petroleumdrivna förbränningsmotorn i mitten av 1800-talet förändrade i grunden krigföringens villkor. Derivat av råolja, som tidigare främst använts i ljuskällor och som smörjmedel, blev efter mitten av 1880-talet allt viktigare bränslen för industrin och transporter. För första gången i historien disponerade människan nu över en kraftkälla som kunde driva fram motoriserade fordon fritt på marken och i luften.

USA dominerade oljeutvinningen från slutet av 1850-talet, men under 1880- och 90-talen ökade konkurrensen från de ryska fälten i Baku samt Royal Dutchs källor i vad som nu är Indonesien. Framsynta politiker och industriledare förstod tidigt oljans geostrategiska potential. Storbritannien, Tyskland och Frankrike, som i princip saknade egen olja, understödde privata entreprenörers sökande efter nya fyndigheter i Mellanöstern och i andra regioner. Jakten på olja intensifierades mot bakgrund av den kapprustning som inleddes i slutet av 1890-talet. Utvecklingen av en krigsflotta, stark nog att utmana den brittiska dominansen på haven, var en central del av Tysklands allt aggressivare utrikespolitik under kejsare Wilhelm II. Den brittiska ledningen, å sin sida, såg flottan som imperiets ryggrad och var fast besluten att motverka varje försök att rubba existerande styrkeförhållanden. ”Vår ras och vårt imperiums öde, all den rikedom som ackumulerats under århundraden av uppoffringar och bedrifter skulle förgås och sopas bort om vår överlägsenhet till havs försvagades”, hävdade Churchill, som utnämndes till marinminister 1911.

Större, snabbare och tyngre bestyckade skepp krävde kraftfullare motorer. Vid tiden för Churchills ankomst till Whitehall förfogade flottan visserligen över 74 oljedrivna ubåtar och 56 nyare jagare, men de större slagskeppen, flottans ryggrad, drevs fortfarande av koleldade ångmaskiner. Kolet hade uppenbara nackdelar. Besättningen tvingades lägga ner mycket tid och kraft på lastande och eldande. Dammet och röken från kolet skapade dessutom en bedrövlig arbetsmiljö. Vidare fanns det inget praktiskt sätt att fylla på kol till havs, något som allvarligt begränsade fartygens räckvidd.

Kemister visade att olja innehöll ungefär dubbelt så mycket energi per viktenhet som kol. Oljedrivna skepp kunde accelerera snabbare och hade högre maxfart. Av samma orsak kunde motorerna byggas mindre och skeppen färdas betydligt längre sträckor med samma mängd bränsle. Förbränning av olja avgav mindre rök, vilket gjorde skeppen svårare att upptäcka. Dessutom kunde oljan förvaras var som helst i skeppet och överföras direkt till motorerna via rörledningar. Detta underlättade besättningens arbete samtidigt som skeppens design kunde effektiviseras. Sist men inte minst var det möjligt att tanka oljedrivna skepp ute till havs.

Ur både teknisk och logistisk synvinkel var olja vida överlägsen kol, men Churchill och andra brittiska ledare insåg att en fullskalig övergång innebar stora strategiska risker. Förstklassigt kol fanns i riklig mängd på de brittiska öarna (det som skeppades ut från Cardiff var eftertraktat av alla världens flottor). Britterna hade dessutom investerat stora summor i uppbyggnaden av ett globalt nätverk av kolstationer. Oljan var en betydligt osäkrare resurs. Före första världskriget fanns inga kända fyndigheter på de brittiska öarna – det skulle dröja till 1939 innan British Petroleum upptäckte fyndigheterna vid Eakring i Nottinghamshire, och utvinningen i Nordsjön inleddes inte förrän efter andra världskriget. Dessutom rådde stor osäkerhet om storleken på världens totala oljereserver.

En krigsflotta är en utomordentligt dyr inrättning att bygga upp och underhålla. Den är beroende av omfattande och teknologiskt avancerad infrastruktur för produktion av skepp och vapensystem, konstruktion av baser, underhåll och utbildning. Programmen 1912, 1913 och 1914 innebar både i omfattning och i pengar den dittills största utbyggnaden i den brittiska flottans historia. Satsningen på olja krävde inte bara nya skeppskonstruktioner, utan även konstruktion av stora bränsledepåer runt om i imperiet – dessa skulle göra det möjligt att fortsätta föra krig under flera månader, även om leveranser från utlandet skars av. För att klara transporter och logistik behövdes nya tankrar och speciella fartyg för tankning till havs. Att oåterkalleligen göra flottan beroende av olja, noterade Churchill med en rad lånad från Hamlet, var som att ”ta till vapen mot ett hav av kval”.

Riskerna var omfattande, men den växande oron för tyska framsteg övertygade brittiska ledare om det nödvändiga i att våga språnget. Fortfarande återstod dock problemet med att säkra tillgången på olja. Kapprustningen under årtiondet före krigets utbrott bidrog till stora fluktuationer i priset på råolja. Denna osäkerhet tvingade marinministeriet med Churchill i spetsen att försöka utverka en mer långsiktig strategi. En möjlighet var att samarbeta med den etablerade Royal Dutch/Shell-gruppen, som hade stora tillgångar i Ryssland, Rumänien och Nederländska Ostindien. I början av 1910-talet köpte bolaget även upp ett antal mindre bolag i Oklahoma. Det andra alternativet var det betydligt mindre och problemtyngda Anglo-Persian Oil Company, som kontrollerade källor i Persien (nuvarande Iran) genom en koncession som äventyraren William Knox D’Arcy 1901 utverkat från Muzaffar al-din Shah Qajar. Koncessionen gick ut på att D’Arcy under 60 år fick rätten till oljeutvinning i ungefär 75 procent av territoriet, i utbyte mot 20 000 pund i kontanter samt lika mycket i aktier samt 16 procent av nettovinsten. Under 1908 hade produktionen vid Masjid-i-Suleiman äntligen startat, men bolaget brottades fortfarande med svåra finansiella problem. Mot bakgrund av risken att Anglo-Persians tillgångar skulle hamna under utländsk kontroll drev Churchill igenom en affär som innebar att den brittiska staten gick in som majoritetsägare i bolaget. Den persiska oljan fick begränsad (om än växande) betydelse under kriget – amerikanska källor stod för cirka 80 procent av de allierades behov – men skulle spela en central roll i det geopolitiska spelet från 1920-talet och framåt.

Flottan ledde den strategiska satsningen på olja. Övergången stärkte de brittiska sjöstridskrafterna, men det var i slutänden inte på havet som det nya bränslet fick störst genomslag. Däremot säkrade den brittiska flottans fortsatta dominans västmakternas kontroll över vitala transportleder. Även om tyska ubåtar utgjorde en ständig fara lyckades de inte störa expansionen av allierade krigsindustrier i tillräckligt hög grad. När kriget bröt ut fanns det få motoriserade förband. Den brittiska expeditionsstyrka som anlände till Frankrike i augusti 1914 hade endast tillgång till 827 fordon – av dessa hade 747 rekvirerats från privatpersoner – samt 15 motorcyklar. Bristen på bilar och bussar under den inledande tyska offensiven var så svår att militärguvernören i Paris, general Joseph Gallieni, tvingades rekvirera stadens taxibilar för att transportera reservister till utsatta frontavsnitt. Krigsåren innebar en snabb motorisering och mekanisering av de västerländska styrkorna. I krigets slutskede inbegrep den brittiska arméns fordonspark 56 000 lastbilar, 23 000 bilar och 34 000 motorcyklar. De amerikanska trupper som anlände under sensommaren 1917 medförde ytterligare 50 000 bensindrivna fordon till Frankrike.

Efter slaget vid Aisne hösten 1914 grävde arméerna på västfronten ner sig, och under de följande fyra årens blodiga skyttegravskrig skedde få positionsförändringar. Under tiden utvecklade dock västmakterna metodiskt nya oljedrivna vapen för att bryta dödläget. Flygplan, som inte varit någon avgörande faktor i tidigare krig, utvecklades i snabb takt. Maskinernas maxhastighet fördubblades under krigsåren samtidigt som deras styrförmåga och lastkapacitet förbättrades. Tidiga plan saknade bestyckning – piloterna försökte i stället skjuta varandra med pistoler – men senare modeller försågs med fasta kulsprutor, vars eldgivning synkroniserades med propellrarna. Den tyska industrin matchade hjälpligt de allierades produktionstakt fram till 1917, men föll sedan tillbaka på grund av bristen på bränsle. Av samma orsak förblev många av de tyska planen stående i hangarerna. Storbritannien och Frankrike satsade även på att utveckla petroleumdrivna stridsvagnar i ett försök att forcera de tyska försvarslinjerna. Dessa hann aldrig få någon avgörande betydelse på slagfältet, men sommaren 1918 hade det likväl, ur tysk synvinkel, blivit uppenbart att utvecklingen gick i fel riktning. Den tyska generalstaben insåg att landet i längden inte skulle kunna stå emot västmakternas industriella expansion och deras i allt högre grad mekaniserade stridskrafter.

Första världskriget bekräftade oljans strategiska betydelse. ”Om du har män, ammunition och pengar, men saknar olja, som i dag är den viktigaste källan till energi, kommer alla dina andra fördelar att vara av relativt litet värde”, skrev Walter Long, den brittiska ministern för kolonierna, i ett brev till underhuset hösten 1917. Redan innan kriget var slut hade privata västerländska bolag, ivrigt uppbackade av sina respektive regeringar, inlett en intensiv jakt på nya oljefyndigheter. Uppdelningen av världens mineralresurser under 1920- och 30-talen skulle i viktiga avseenden forma även nästa stora krig. Tyskland hade kapaciteten att bygga de ”fasansfulla förstörelsemedel” som Churchill beskrev, men landet saknade säker tillgång till det bränsle som krävdes för ett utdraget krig mellan maskiner.

Om forskaren: Martin Öhman

Martin Öhman har doktorerat i historia vid University of Virginia och undervisar vid Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet.