Spår av romerska trädgårdsväxter

På en höjd i det skånska landskapet ligger järnåldersboplatsen Uppåkra. De arkeologiska utgrävningarna visar en ort som var ett regionalt maktcentrum och som hade vidsträckta kontakter med kontinenten. Ett tydligt tecken på detta är spåren av trädgårdsodling: främst förkolnade frön av dill, persilja, smörgåskrasse, kål, rova, palsternacka, morot med flera köksväxter.

Få hade höjt på ögonbrynen inför ett sådant fynd, om det inte hade varit för en faktor – dateringen. Fynden dateras till omkring år 200, den period som kallas romersk järnålder. Visserligen har man gjort sporadiska fynd av spår av dessa växter tidigare, men här har man alltså påträffat en bredd av olika köksväxter på en och samma ort. Våra fynd visar trädgårdsodling av ett slag som troligen liknar hur det såg ut i södra Europa under samma tid.

Tidigare förknippades introduktionen av trädgårdsodling i Skandinavien med städernas framväxt under övergången mellan vikingatid och medeltid, och framför allt i och med klosterväsendets etablering under tidig medeltid på 1200- och 1300-talen. Fynden av växtmaterial från Uppåkra visar alltså att trädgårdsodling förekom betydligt tidigare.

Södra Skandinavien gränsade vid denna tid till ett av världshistoriens största riken, det romerska imperiet, som då stod på sin höjdpunkt. Längs det romerska rikets nordliga gräns – Limes, som bland annat löpte genom dagens Tyskland – förkom livaktig handel, och influenserna på järnålderskulturerna norr om gränsen var påtagliga.

Köksväxter av samma slag som man påträffat i Uppåkra odlades allmänt i de centrala delarna av det romerska riket. Historiska källor, däribland Apicius Om kokkonsten, visar hur viktiga dessa växtslag var i den romerska kosten. Ytterligare ett tecken på deras betydelse är att odlingen snabbt kom att spridas till de områden som Rom erövrade i det tempererade Europa. Fynden från Uppåkra visar att spridningen inte kom att stanna vid denna gräns, utan fortsatte ända upp till Skandinavien.

Köksväxter utgjorde en del av den dagliga kosten i den romerska kulturen, och trädgårdsodling var vanligt såväl på landsbygden som i städerna. I Norden var dessa köksväxter däremot ett exotiskt inslag i kosten. Det är i ljuset av detta vi ska se dessa fynd från Uppåkra; införandet av nämnda kulturväxter kan sannolikt ses som en strävan efter status, liksom en nyfikenhet på nya smaker, och inte enbart som en del av livsmedelsförsörjningen.

Det faktum att vi hittar en rad örter, kryddor och grönsaker som utgjorde typiska inslag i den romerska kosten innebär dock inte att man åt något som en romare skulle uppleva som typiskt romerskt. Karaktäristiska inslag i den romerska kosten – garum (fermenterad fisksås) och olivolja som transporterades i amforor – har så vitt vi vet aldrig importerats till Skandinavien. Detta utesluter dock inte att Uppåkras elit uppfattade den mat som lagades utifrån de främmande råvarorna som ”romersk”. Det typiska för kulturella inlån är att de anpassas till lokala och kulturella förhållanden.

Vad de nya fynden visar är att trädgårdsodling, som vi ofta förknippat med den tidiga medeltidens klosterträdgårdar, förekom redan i den romerska järnålderns Uppåkra.