Nycklar till en lyckad integration

Att integrationen är en så omdiskuterad fråga förvånar honom inte.

– Det hänger samman med volymerna. Många ställer sig frågan om hur det ska gå och vad det kostar. Vi har sett i våra studier att om första generationen inte tar sig in på arbetsmarknaden så är risken mycket stor att barnen som föds i Sverige inte heller lyckas få ett arbete.

Det finns liknande mekanismer av socialt arv även bland infödda, men mönstret är enligt Jan Ekberg mycket tydligare bland invandrade.

– Det hänger nog samman med att man inte får tillgång till rätt nätverk, fortsätter han. Och där har infödda en fördel. Så den långsiktiga frågan är: Om inte heller den andra generationen får arbete, vad händer då med nästa generation?

Jan Ekberg har svårt att tro vi kommer att ha Europas lägsta arbetslöshet år 2020, som nuvarande regering har sagt. Det blir mycket svårt att uppnå med de stora volymer som kommer nu.

Är volymer ett användbart ord i sammanhanget?

– Ja, jag tror inte att någon ekonomisk forskare har något problem med det. Skulle det avpersonifiera folk? Man kan byta ut orden ”stora volymer” mot ”många” om det känns bättre.

Hur ser du på hur samhällsdebatten har förts om migration och integration?

– Detta var länge känsligt att tala om, det är min upplevelse, säger Jan Ekberg. Man har hellre talat om att många utrikesfödda är i arbete mätt i absoluta tal – och så är det. Men talar vi om sysselsättningsgrad så har den ju varit väsentligt lägre än bland infödda i 25–30 år. Många uppfattar det som lite omänskligt att räkna på folk, vilka som är lönsamma och inte. Men jag har svårt att förstå det. Vi talar ju även om ekonomiska konsekvenser av en åldrande befolkning, hur vi ska kunna försörja den allt större gruppen pensionärer. Är det också fel? På senare tid har debatten förändrats; det är i nuläget inte kontroversiellt alls att det finns kostnader.

Jan Ekberg har beräknat att den offentliga sektorn årligen omfördelade 1,5–2 procent av BNP från infödda till invandrade, vilket motsvarar en årlig kostnad för infödda på ungefär 50 miljarder kronor. Detta berör alltså inte Migrationsverkets kostnader för själva mottagandet.

– Det handlar om offentliga resurser som skola, sjukvård, socialhjälp och så vidare som överstiger gruppens skatteinbetalningar. Kostnaden är alltså mellanskillnaden. Och, som sagt, tidigare var det omvänt, men det vände ungefär i mitten eller slutet av 1980-talet, vilket beror på sysselsättningsgraden.

När han gjorde beräkningen i slutet av 00-talet var 57 procent av de utrikes födda i åldern 20–64 år i arbete, jämfört med 80 procent av de inrikes födda. ”För att nå ett noll-läge där ingen omfördelning sker måste andelen förvärvsarbetande utrikes födda vara 72 procent”, skrev han 2009.

Vad har hänt sedan dess?

– Sedan 2009 har sysselsättningsgraden legat nästan stilla, men gruppen med utländsk bakgrund har växt med en 25–30 procent, så kostnaden har förstås ökat.

Själv tror han att det nu kan handla om uppåt 70 miljarder årligen.

För Joakim Ruist handlar integration om viktiga reformer på arbetsmarknaden, något som verkar vara svårt att genomföra.

– En stor andel av dem som kommer saknar gymnasieutbildning och de saknar till en början språket och kunskap om kulturen, säger han. Då är det svårt att kvalificera sig för avancerade jobb. Och Sverige har främst kvalificerade jobb med höga löner. De enkla jobben finns numera utanför landets gränser.

Joakim Ruist ser framför sig två alternativ. Antingen ändrar vi på lönestrukturen och öppnar upp för jobb till lägre löner, eller så fortsätter vi att ha en arbetsmarknad med höga löner och små löneskillnader, och då får vi fortsätta att ha en låg sysselsättning bland flyktingar och kalkylera med att det är ett pris vi får betala.

Men är det politiskt möjligt att införa jobb med lägre löner?

– Oavsett var man befinner sig på den politiska skalan så är argumenten för ökad lönespridning starkare än på länge. Spridningen av arbetskraftens kvalifikationer har nämligen ökat kraftigt på grund av en stor invandring av lågutbildade personer de senaste 15–20 åren, men detta har inte motsvarats av en ökad spridning i lönestrukturen. Därför menar jag att argumentet för detta blivit mer relevant över tid.

Det har talats mycket om växande ekonomiska klyftor på senare år, och detta ses ofta som ett hot mot tillit och sammanhållning i samhället. Hur ser du på det?

– Den stora klyftan i det svenska samhället finns mellan dem som har en lön och dem som inte har det. Och jag menar att det är de höga lönerna som har bidragit till detta.

Hur ser du på den svenska debatten om migration och integration?

– Det har funnits en beröringsskräck, och man har anklagat folk för att vara rasister, för att dessa har velat diskutera integrationsproblemen, säger Joakim Ruist. Många medier har varit onödigt försiktiga. Men mycket av detta är överspelat nu. Allt fler inser ju att vi måste diskutera den extremt höga flyktinginvandringens betydelse.

”Vi måste bli bättre på integration” har blivit ett mantra. Men enligt både Joakim Ruist och Jan Ekberg saknas det ofta idéer om hur det ska gå till.

– Man har sällan några konkreta förslag utöver rena fantasier om att alla flyktingar ska komma i arbete inom två år, vilket framfördes nu under hösten, säger Joakim Ruist. Sveriges journalistkår har inte gjort sitt jobb på den punkten. De har sällan ställt några följdfrågor om detta till regeringen eller oppositionen.

När integrationen diskuteras nämns ofta siffran sju år. Det är den beräknade mediantiden för flyktingar för att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden.

– Min gissning är att siffran kommer att öka, eftersom det är så många som kommer, säger Jan Ekberg. Han ser svenskundervisningen som den viktigaste frågan i nuläget.

– Språket är nyckeln till arbetsmarknaden, säger han. Sedan måste det byggas bostäder där det finns jobb. Nu tenderar bostäderna att finnas där det inte finns jobb. Sedan behövs en snabbare validering av utländska examina. En gynnsam ekonomisk konjunktur är också viktig.

Även han ser jobb med lägre ingångslöner som ett sätt för lågutbildade invandrare att komma in på arbetsmarknaden. I länder som Österrike och Tyskland har man lärlingssystem som hjälper folk in i arbete genom praktik.

Samtidigt, betonar Jan Ekberg, ska man veta att alla inte är lågutbildade. Bland Sveriges läkare är utrikes födda överrepresenterade, till exempel.

Joakim Ruist håller med om att det stora problemet är att det tar sådan tid för flyktingar att bli självförsörjande.

– Jag tror att vi kan komma en bit på vägen med lägre löner och fler enkla jobb, där kan vi dra lärdomar av Tyskland. Men flyktingar kommer troligen inte upp i inföddas sysselsättningsnivåer under vår livstid. Ökad lönespridning skulle kunna minska sysselsättninggapet mellan inrikes och utrikes födda. Och det vore bra även för andra än flyktingar. Det är många unga infödda som till exempel inte tar sig in på den kvalificerade svenska arbetsmarknaden.

Men spelar inte diskriminering någon roll i sammanhanget?

– Om vi jämför personer med likvärdiga meriter, men med inhemska och utländska namn, så vet vi att vissa arbetsgivare väljer bort dem med utländska namn, säger Jan Ekberg. Så visst förekommer det diskriminering, framför allt mot utomeuropeiska grupper. Det kan också handla om att svenska arbetsgivare har svårt att värdera examina som de inte känner till, från länder utanför Europa.

– Diskriminering finns, ja. Men min sammanvägda uppfattning är att sysselsättningsgapet främst bottnar i skillnader i kvalifikationer för svensk arbetsmarknad, säger Joakim Ruist.

– Detta stöds av att exempelvis hälften av dem som kommer till Sverige nu saknar gymnasieutbildning. Lägg till detta bristande språkkunskaper och kulturell kompetens. Jag tror att de flesta inser att sådana personer får det svårt på den svenska arbetsmarknaden även utan diskriminering.

Joakim Ruist vill se förändringar i den svenska lönestrukturen för att underlätta för dessa grupper att komma i arbete:

– Men det ser jag inte hända på den här sidan horisonten.

Jan Ekberg ser ett annat problem:

– Det har länge varit så att invandrare från Afrika och Mellanöstern haft allra svårast att komma in på arbetsmarknaden. Bland dem har sysselsättningsgraden varit mycket låg redan tidigare, och det är från Afrika och Mellanöstern som många kommer i nuläget.

Under hösten har det ibland talats om att det skulle råda ett motsatsförhållande mellan välfärdsstat och omfattande invandring. Men det håller inte Joakim Ruist med om.

– Nja, Sverige har haft västvärldens högsta flyktinginvandring i 30 år, säger Joakim Ruist. Och vår välfärdsstat ser väl ut att ha klarat sig? Under det senaste året har volymen ökat och kommer att addera ytterligare kostnader, men det finns inget i detta som hotar välfärden.

– Men tveklöst är flyktinginvandring en både kortsiktig och långsiktig kostnad, fortsätter han. Med bättre integration kan vi minska denna kostnad, men att det skulle gå med plus, som många hävdade häromåret – det är rent önsketänkande.

– Allt hänger på integrationen, säger Jan Ekberg. Om vi får upp sysselsättningsgraden så kan vi ta emot fler, men om integrationen forsätter att vara lika dålig så kan situationen bli allvarlig.

Den demografiska utmaningen då? Landets befolkning blir äldre. Det har förts fram att invandringen skulle kunna råda bot på det problemet.

– Invandring kan inte hejda befolkningens åldrande, men bromsa det något, säger Jan Ekberg. Ska man hålla andelen över 65 år konstant måste vi ha en enormt stor invandring, en volym som inte vore hållbar i övrigt. Så det argumentet har aldrig fungerat för mig. Den demografiska utmaningen med en åldrande befolkning bör rimligen lösas genom att vi jobbar några år längre.

Joakim Ruist håller med:

– Så länge gruppen flyktingar inte är i arbete, trots en fördelaktig åldersstruktur, så kan de inte försörja en åldrande befolkning. Jag ser heller ingen anledning att vara proaktiv på området.

Enligt Joakim Ruist är Sverige ett så attraktivt land att den dag vi behöver yngre arbetskraft så kan vi enkelt rekrytera dessa människor, och arbetskraftsinvandring är ju en helt annan sak än flyktingmottagning.

– Egentligen tror jag att alla som är för en hög flyktinginvandring är det av humanitära skäl och inte för att de tror att det innebär en samhällsekonomisk vinst.

Utanförskapets geografi

Integrationen har blivit något bättre i utanförskapsområdena, men samtidigt bor allt fler människor i sådana områden.

SCB:s rapport Integration – med fokus på 15 stadsdelar från slutet av 2015 ger en detaljerad bild av integrationens utveckling under perioden 1997–2013. Stadsdelarna är typiska utanförskapsområden präglade av låg förvärvsfrekvens och många elever som går ut grundskolan utan gymnasiebehörighet. Det handlar om platser som Tensta och Rinkeby i Stockholm, Hovsjö och Ronna i Södertälje, Biskopsgården i Göteborg och liknande. Personerna som bor i dessa områden motsvarar 1,3 procent av landets befolkning – men befolkningen i dessa stadsdelar har ökat med 22 procent under perioden, medan hela rikets befolkning har ökat med 9 procent under samma tid. Nästan 80 procent av dem som bor i dessa områden har utländsk bakgrund.

Andelen som blivit behöriga till gymnasiet har minskat under perioden, och ligger på drygt 60 procent.

I de här stadsdelarna arbetar omkring 40 procent av de vuxna kvinnorna och 50 procent av de vuxna männen. Detta är en tydlig förbättring sedan slutet av 1990-talet.

Bland de vuxna i områdena har nästan en tredjedel endast förgymnasial utbildning, vilket kan jämföras med 10 procent av hela Sveriges befolkning (dessutom finns en rätt stor grupp med okänd utbildningsnivå i dessa områden).