Fienderna är inte den enda faran

Tack för din spännande fråga. Att ta sig an denna utmaning känns helt rätt för en som började som ung doktorand i ett rum kallat ”slemmaskarnas håla” vid Ekologicentrum på SLU. Fästingar har definitivt naturliga fiender – bland annat fåglar, som oxhackare. När det gäller giftiga slemmaskar vet vi inte lika mycket. Långsnöre, den längsta arten av slemmask, som finns utanför Bohusläns kust och kan bli över 30 meter lång, saknar nog inte helt naturliga fiender – men det är sant att den av många andra djur blir lämnad ifred på grund av sin giftighet.

Men, nu kommer vi till kärnan: Du har alldeles rätt i att arter inte översvämmar jorden, även om de skulle sakna naturliga fiender. Varför?

Alla arter består av populationer, alltså större grupper av individer som lever tillsammans. Populationens dynamik bestäms av antalet födslar och dödsfall, samt av hur många som flyttar in och hur många som flyttar ut. Om det blir ett överskott av födda plus inflyttare så ökar populationen. De flesta populationer har potential för att växa snabbt, men det finns alltid något som begränsar tillväxten. Sådana begränsande faktorer är, förutom naturliga fiender, bland annat konkurrens om föda, kalla vintrar, torra somrar samt sjukdomar.

När någon av dessa begränsande mekanismer sätts ur spel kan en population snabbt öka i antal. Detta händer inte sällan när man flyttar en art från dess naturliga utbredningsområde. Exempel är kaniner i Australien och jättelokan i Sverige. Förklaringen till att arten blir extra vanlig i den nya miljön kan vara att det saknas naturliga fiender som är tillräckligt effektiva, eller att nykomlingen lyckas konkurrera ut inhemska arter.

/Christer Björkman, professor i skogsentomologi, SLU Uppsala