Så upptäcktes radiovågorna

På 1860-talet hade James Clerk Maxwell (1831–1879) ställt upp en uppsättning ekvationer för elektromagnetism. Hans teori sade att ljus var en form av elektromagnetisk våg. Ur ekvationerna gick det till och med att härleda ljusets hastighet.

Nu började fysiker leta efter sätt att förena denna teori med vanliga elektriska experiment. Man behövde visa att luft och material som inte leder elektricitet ändå kan förmedla dessa elektromagnetiska effekter.

Heinrich Hertz (1857–1894) gjorde en lång serie experiment med elektriska kretsar. Han skapade en hög spänning som fick en gnista att hoppa över ett gap mellan två små kulor. Detta åstadkom en snabb elektrisk svängning.

En bit därifrån placerade han en elektriskt ledande slinga med ett justerbart litet glapp, bara någon mikrometer stort. När det bildades en gnista i den första kretsen kunde han se en gnista i den här slingan också. En elektrisk påverkan färdades alltså genom luften.

Heinrich Hertz fortsatte att experimentera. Han testade hastigheten i överföringen, han prövade att låta signalen reflekteras mot en spegel, stoppas av olika material och brytas av ett prisma. De elektromagnetiska vågorna uppförde sig som ljus!

”Hypotesen att ljus är ett elektriskt fenomen har således gjorts mycket trolig”, skrev Heinrich Hertz år 1892. Men för att göra det helt säkert, påpekade han, krävs även experiment med själva ljuset.

Med hjälp av spegeln lyckades han skapa stående vågor, som var svagare och starkare vid olika punkter i rummet. På så vis kunde han mäta våglängden, som var några meter. Heinrich Hertz hade därmed upptäckt den typ av elektromagnetisk strålning som vi numera kallar radiovågor.

Gnistsändare av i grunden samma typ som Heinrich Hertz byggde användes länge för radiotelegrafi. De förbjöds så småningom, för att de sände ut för många olika frekvenser och störde annan radiotrafik.

Bilder: Wikimedia, Seymor / SPL