Myrornas märkliga fredsavtal

De flesta stora myrstackar är resultatet av ett grovt bedrägeri. Allting börjar med att en ung, befruktad skogsmyredrottning ger sig ut på jakt efter ett eget hem. Hon kan inte själv bygga en stack för sig och sina framtida larver. I stället smyger hon diskret runt vid boet som tillhör en annan art, av släktet slavmyror. När hon stöter på en slavmyra uppstår handgemäng, och eftersom drottningen är mer än dubbelt så stor brottar hon lätt ner slavmyran. För varje gång hon möter en myra av den andra arten tar hon upp lite av deras lukt. Till sist luktar hon så mycket slavmyra att hon kan ta sig in i deras bo. Där lyckas hon manipulera arbetarna att tro att hon är en av dem och får dem att börja tjäna henne. Samtidigt skriver slavmyrorna under sin egen dödsdom, eftersom stacken snart fylls upp av skogsmyrelarver. Slavmyrorna trängs sakta men säkert ut ur sitt eget bo.

Skogsmyredrottningens döttrar bygger vidare på stacken och skapar sin egen gemensamma stackdoft. Om en myra som doftar annorlunda förirrar sig hit blir den raskt avrättad. Stackens invånare upprättar ett revir som de försvarar stenhårt mot andra stackar. Varje vår börjar med brutala strider om revirgränser mellan stackarna, och drivor av stupade myror ligger kvar på slagfältet efteråt.

Men vissa myror löser saken på ett mer diplomatiskt sätt. Schweiz är känt som ett fredligt land, och även många av deras myror verkar ha slutit fred. I schweiziska Jurabergen har forskare upptäckt att miljontals myror har gått samman i en väldig union, en superkoloni, och behandlar varandra som systrar fastän de är helt obesläktade. När arbetare från två stackar möts börjar de inte att slåss, utan stryker varandra vänligt med antennerna och den ena matar gärna den andra. Här behöver nya drottningar inte mygla sig in i ett slavmyrebo, för hon är välkommen att flytta in i vilken stack som helst i superkolonin. En enda stack kan hysa över tusen drottningar.

Att samarbeta fredligt över släktgränserna utan omedelbara personliga vinster är annars något som brukar lyftas fram som unikt för människan. Att myror gör det ifrågasätter evolutionens grundlagar − att var och en bara kämpar för att föra sina egna gener vidare.

Den schweiziska arten som bildar superkolonier, hårig skogsmyra, finns även i Sverige. Har myrorna här liknande fredliga jätteunioner? F&F söker svaret i Nordens myrforsknings-Mekka, Finland. Det kan tyckas som att gå över ån efter vatten, att åka till Finland för att titta på myror. Likadana skogar med likadana myror finns på vår sida om Östersjön, men här finns inte samma långa myrforskartradition. På forskningsstationen i Tvärminne, tio mil väster om Helsingfors, har samma myrstackar studerats sedan 1960-talet.

I en stor labbsal arbetar ett myller av myrforskare sida vid sida. På hyllor längs väggarna står fyrkantiga plastlådor, alla fulla med myror som ilar hit och dit. Norska Bendik Ferkingstad sitter böjd över en av lådorna där myror som hämtades in i går redan har börjat bygga något som liknar en stack. Med plasthandskar och pincett lyfter han upp en efter en och sätter vita prickar på bakkroppen med en spritpenna, för att studera hur de rör sig. De vitmärkta myrorna far blixtsnabbt hit och dit, som i en snabbare tidsdimension, där det aldrig finns tid att stanna upp och tänka efter var de har hamnat. Rosanna Lindgren studerar små betonglabyrinter med glaslock för att se vilka drottningar som arbetarna accepterar och vilka de dödar. Franska Melissa Peiginer visar sitt stora rostfria skåp fyllt av runda små burkar med en drottning i varje. Där ska de lägga ägg, som sedan ska användas för att undersöka hur larver signalerar hunger.

Jason Rissanen sitter djupt koncentrerad vid en bondbönsplanta full av ljusgröna bladlöss. Längs stjälken klättrar också små svarta myror som mjölkar bladlössen på växtsaft genom att kittla dem. Det som inte syns är att plantan försvarar sig mot bladlössen med hjälp av gifter. Jason Rissanen förklarar att myrorna verkar använda de här gifterna som medicin när de själva drabbas av infektioner. Det skulle i så fall inte vara första gången myror använder medicin. Förra året upptäckte schweiziska myrforskare att en blandning av kåda och myrsyra som myrorna framställer är ett effektivt medel för att hålla ägg och puppor rena från svampinfektioner.

Utanför terrarierna springer några av de svarta myrorna omkring, på upptäcktsfärd över provrör och petriskålar. De rymmer direkt om terrariekanterna inte är ordentligt behandlade med glidmedel, enligt Jason Rissanen.

Labbet ligger granne med verkligheten. Huvudforskare Jonna Kulmuni tar oss med ut i skogen utanför stationen, till stackarna hon följer som tredje generationens myrforskare.

− Stoppa in byxorna i strumporna, är hennes första råd.

Det luktar solvarma tallar mellan laviga bergknallar, och allt ser ut ganska exakt som en knastrig svensk myrskog. Vi behöver inte gå länge förrän vi står framför den första superkolonin. Den liknar en vanlig, lite knölig myrstack, men den är en del av ett unionsbygge, förklarar Jonna Kulmuni.

− Om man hittar myrstackar inom 100 meters radie från varandra kan man vara ganska säker på att de ingår i en superkoloni. Annars skulle de aldrig tolerera att ha varandra så nära. Här har vi dessutom kollat dem genetiskt, så vi vet att de hör ihop.

Jonna Kulmuni visar hur myrstigarna går från stack till stack. Myrkollektivet rör sig mellan stackarna som mellan olika rum i sitt hem. En nykläckt drottning behöver inte flyga i väg för att para sig, utan kan stanna kvar i stacken och hitta en hanne. Hon har goda chanser att hitta någon som inte är hennes egen bror, eftersom det finns många drottningar i stacken. Men varför tillåter den första drottningen att det kommer fler? Hos många myrarter dödas den nya drottningen, för på så sätt får ur-drottningen större chanser att sprida sina gener. Hur kan de här skogsmyrorna ha hittat en mer fredlig väg? Är de på väg mot ett altruistiskt samhällsbygge? Nja, det tror inte Jonna Kulmuni.

− De är antagligen på väg mot en evolutionär återvändsgränd.

För att unionsbyggen ska fungera på lång sikt måste unionsbyggande gener alltid föras vidare. Det gör de inte tillräckligt effektivt om myrorna tar lika väl hand om släktingar som icke-släktingar, förklarar hon. Systemet är till exempel sårbart för ”fuskar-gener”. Om en drottning börjar lägga ägg med bara drönare och nya drottningar är det i så fall ett effektivt sätt att sprida sina egna gener. Drönarna och drottningarna parar sig nämligen och för ätten vidare, till skillnad från arbetarna, som lever ett strävsamt asexuellt liv men fixar stackens försörjning och markservice. Fusk-drottningens ägg kommer att barnvaktas och skötas av arbetare som andra drottningar har fött, och fuskar-arvet kommer att föras vidare.

Att åka snålskjuts på andra fungerar förstås inte i en stack med bara en drottning, eftersom stacken då skulle svämmas över av drottningar och drönare som ingen tar hand om.

Inte heller de schweiziska myrforskarna har någon romantisk bild av det fredliga unionsbygget.

− Vi tror inte att systemet är stabilt. Kanske varar de här unionerna i 100 år, kanske i 100 000, ingen vet, men troligen inte miljoner år. Om ett beteende inte hjälper dig eller dina nära släktingar så överlever det inte i längden. Det gäller för alla organismer, säger professor Laurent Keller vid universitetet i Lausanne på telefon.

Superkoloni-myrorna riskerar dessutom inavelsproblem. Det har Jonna Kulmuni och hennes kolleger upptäckt i genetiska studier. Ett friare kärleksliv med många drottningar gör att alla i stacken inte är systrar, men de flesta är ändå släkt, eftersom drottningarna parar sig hemmavid i stället för att flyga i väg och träffa hannar från andra stackar. Detta till skillnad från myrstackarna med endast en drottning, där alla är avkommor till samma drottning och den främmande hanne som hon träffade.

Men forskarna har också sett att myrorna kanske håller på att lösa detta på ett kreativt sätt: genom att para sig med andra arter. Problemen med ett fritt kärleksliv skulle i så fall lösas med ett ännu mer lössläppt kärleksliv – över artgränserna.

Alla myror i stacken framför oss är hybrider mellan nordskogsmyra och kal skogsmyra, berättar Jonna Kulmuni. Detta ställer begreppet ”art” på ända. I skolan fick man lära sig att om en häst och en åsna parar sig blir deras avkomma en mulåsna som är steril, och därför är hästen och åsnan olika arter. Men myr-hybriderna är fertila. De senaste decennierna har forskare kunnat titta på många arters arvsmassa i detalj, och plötsligt blir det tydligt att korsningar över artgränserna är mycket vanligare än man tidigare trott. Ibland leder det till sterila avkommor men inte alltid. En hybrid kan också vara bättre anpassad till sin miljö än föräldraarterna och bli början på en ny art. Eller så kan hybriden para sig med föräldraarten och komma med en injektion av nya gener. Ungefär som när neandertalargener blandades in i våra Homo sapiens-gener.

Men vad blir i så fall kvar av begreppet art, om man inte längre kan luta sig mot den gamla skolboksregeln, att bara två individer av samma art kan få en fertil avkomma?

Svaret är nog att gränserna mellan olika arter har blivit mer och mer otydliga sedan Linnés tid, i takt med att vår kunskap har ökat. Evolution och artbildning är ständigt pågående processer som sker steg för steg, exempelvis just nu i stacken framför oss. Stegen av tusentals myrfötter hörs som ett stillsamt prassel.

− Vi vet inte om de är medvetna om att de parar sig med en annan art, eller om deras kontrollsystem brister. Det är något vi håller på att testa just nu, säger Jonna Kulmuni.

Men oavsett vilket, så kan hybridiseringen vara en framgångsrik strategi i längden, eftersom myrorna på så sätt kan få in ny arvsmassa. Att hybridmyrorna framför oss är så väl kartlagda beror förstås på att de bor granne med en forskningsstation, men även på många andra platser som Jonna och hennes kolleger studerat har det visat sig att hybrider är mycket vanliga. Det nya är att vi kan se det i detalj.

− Vi kan inte veta om det här är början till slutet för en art, födelsen av en ny eller bara lite genetiskt inflöde. Men det är väldigt spännande att se artbildning medan den pågår, säger Jonna Kulmuni.

Hon tar med sig några myror ur stacken för att låta dem möta myror från en åländsk superkoloni, i en liten vit plastburk inne på labbet. De lokala myrorna märker hon med vita prickar, annars hade det varit omöjligt att skilja dem åt. Alla rör sig ryckigt och förvirrat längs burkens kanter, men vid varje möte syns det vilka som hör ihop. De som kommer från olika superkolonier känner inte igen varandras lukt och gör aggressiva attacker. Även fredliga unioner har sina gränser.