Stalins svältande nomader

Kazakstan, vintern 1932–33. Svält, terror och köld håller befolkningen på Centralasiens stäpper i ett järngrepp. Ihjälsvultna kazaker ligger i drivor i byarna och längs vägarna.

Mellan åren 1931 och 1934 kommer återkommande svältkatastrofer att skörda omkring 1,5 miljoner människoliv bara i den kazakiska delrepubliken i Sovjetunionen. Mer än en tredjedel av alla kazaker och en fjärdedel av Kazakstans befolkning kommer att dö av svält.

Om detta skriver den tyske historikern Robert Kindler i sin bok Stalin’s Nomads. Power & Famine in Kazakhstan.

Nomadiska kazakerna skulle bli bofasta

Robert Kindler, som är verksam vid Humboldtuniversitet i Berlin, konstaterar att den radikala bolsjevikiska politiken resulterade i en katastrof. Hundratusentals människor flydde, ekonomin kollapsade och sociala band föll samman i kriminalitet. Orsaken stod att finna i de kommunistiska reformerna, som syftade till att göra de huvudsakligen nomadiska kazakerna bofasta.

Faktum är att hela Sovjetunionen hade ont om mat under dessa år. Man hungrade i många regioner, men värst var det i Ukraina, i norra Kaukasus, i Volgaregionen och i Kazakstan.

Kommunisterna ansåg att de kazakiska nomaderna var efterblivna och smutsiga, ett folk präglat av analfabetism och islam. Deras nomadiska livsstil gjorde dem svåra att kontrollera och beskatta. Sovjetiseringen i Kazakstan handlade därmed till stora delar om att göra kazakerna bofasta – och detta gick hand i hand med kollektiviseringen, där produktionsmedlen skulle övergå i kollektivt eller allmänt ägande.

Staten införde krav på att spannmål skulle samlas in. Många kazaker hade inga spannmål – de flesta var inte bönder – utan fick sälja sina djur för att köpa spannmål. Till följd av detta ökade spannmålspriserna samtidigt som boskapspriserna föll. De boskapsskötande nomaderna blev därmed de stora förlorarna. De som inte kunde möta rekvisitionskraven bestraffades hårt. Efter hand följde konfiskeringar av spannmål, boskap och mat.

Under tiden ökade nöden och svälten i delrepubliken, i takt med att matrekvisitionerna ökade. 1929 fanns ännu över 35 miljoner friska och produktiva djur i republiken: främst får, hästar, kameler och kor. Tre år senare fanns bara 5 miljoner, enligt den officiella statistiken. Detta innebar en kollaps av den kazakiska ekonomin, som till stor del byggde på boskapsskötsel. Storskalig svält utbröt.

Allas kamp mot alla

Människor som är i nöd, eller lever under hotfulla omständigheter, skriver Robert Kindler, söker trygghet i gruppen. Kanske för att söka samarbete eller för att söka skydd i mängden. Men vid en viss punkt av nöd övergår denna instinkt eller grundläggande solidaritet med sina anförvanter till en allas kamp mot alla. Då blir gruppen ett hot, och alla sociala band kapas.

På många platser i Kazakstan skedde denna upplösning av sociala band vintern 1932–33. Vänner kunde slå varandra blodiga över en bit bröd, familjer sålde sina barn, kannibalism förekom, stölder och rån av matvaror skedde varje dag.

Vittnen och överlevande har berättat om byar där invånarna krälade och kröp fram på gatorna i jakt på gräs eller rötter att äta – de var för svaga för att stå på benen.

Stalin’s Nomads är en grym läsupplevelse. Boken är konkret, välskriven och bygger på primärforskning. Den kastar ljus över en för många helt okänd del av Stalins terror.