Naturliga experiment krossar myter om arbetsmarknaden

Ökar arbetslösheten av höjda minimilöner? Nej, inte nödvändigtvis. Ökar arbetslösheten om många med låg utbildning invandrar samtidigt till en och samma stad? Nej, så behöver det inte heller bli. Men lönerna sjunker väl? Nej.

Att vi kan svara trovärdigt på dessa frågor kan vi tacka årets ekonomipristagare för. David Card har slagit hål på gamla sanningar om hur minimilöner, invandring och utbildning påverkar arbetsmarknaden. Joshua Angrist och Guido Imbens belönas för att ha tagit fram smarta metoder, ett slags ramverk, som gör att vi kan dra rätt slutsatser om orsak och verkan.

– Ramverket har hjälpt forskare, inklusive David Card, att säkerställa att forskningen är trovärdig och att resultatet verkligen är effekten av en viss insats, säger Jakob Svensson, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och ledamot av kommittén för priset i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne.

Inom medicinsk vetenskap brukar randomiserade, kontrollerade experiment fungera bra för att få reda på orsakssamband. En grupp får medicin och en annan, kontrollgruppen, får overksam placebo. Men inom samhällsvetenskaperna fungerar det dåligt att dela upp människor i grupper, ge dem olika förutsättningar samt kontrollera att de inte tar del av den andra gruppens privilegier. Då är så kallade naturliga experiment bättre – en sorts observationsstudie, där man utnyttjar att slumpen eller policyförändringar har fått verkligheten att påminna om en randomiserad studie, som om deltagarna lottats till en viss behandlingsgrupp.

David Card var pionjär när han i början av 1990-talet undersökte flera arbetsmarknadseffekter med hjälp av naturliga experiment. Han visade att höjda minimilöner i USA inte nödvändigtvis ledde till högre arbetslöshet, vilket var en etablerad sanning för 30 år sedan. Han pekade också på vikten av skolresursers betydelse för möjligheten att senare lyckas på arbetsmarknaden. Ett av hans mest kända naturliga experiment rör invandringen av kubaner till USA i början av 1980-talet. Trots att över hundratusen kubaner anlände, varav de flesta bosatte sig i samma stad – Miami – sjönk inte lönerna. Arbetslösheten ökade inte heller.

När man försöker ta reda på vilka effekter som ett beslut eller en förändring har lett till är det lätt att glömma andra faktorer än de uppenbara, som kan påverka resultatet. Ett statistiskt samband är inte lika med kausal effekt. I naturliga experiment, särskilt då forskarna inte kan tvinga eller förbjuda personer från att ta del av insatsen, kommer effekten också att variera mellan individer. Om det finns två grupper, där ena gruppen får tillgång till en gratis cykel och den andra gruppen inte får det, kommer forskarna inte veta vilka som kommer att cykla tack vare gratiserbjudandet, vilka som inte kommer att göra det och vilka som ändå skulle ha cyklat. Men det går att avgöra hur stor gruppen är som ändrar sitt beteende just tack vare erbjudandet. Att forskarna kan göra det – och dra slutsatser om orsak och verkan även då de inte har kontroll över vilka personer som tar del av en viss åtgärd – beror på Joshua Angrists och Guido Imbens forskning.

Coronapandemin och de skilda beslut om åtgärder som världens länder har fattat möjliggör nu mängder av naturliga experiment. I september 2021, 18 månader efter pandemins start, hade 77 miljoner barn ännu inte kommit tillbaka till skolan. Vilka konsekvenser detta får vet vi inte än. Men naturliga experiment kring skolgång har gjorts förr. I mitten av 1990-talet visade Joshua Angrist och Guido Imbens att ett extra skolår innebar nio procent högre lön i snitt. Det kunde de komma fram till eftersom barn i USA har rätt att hoppa av skolan när de fyller 16 eller 17 år, beroende på delstat. Januaribarnen kan hoppa av tidigt på året och därför missa mer skoltid än de som är födda senare på året.

Metoderna kan vara till hjälp när viktiga samhällsbeslut ska fattas, förklarar Jakob Svensson.

– Men i slutänden är det oklart i vilken grad politiker lyssnar till forskningsresultat när de fattar beslut, säger han.

Att politiken borde bli mer evidensbaserad, lyfter expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO, upp i en ny rapport.

– Vi ser ett ganska stort problem i att alternativa teorier får allt större utbredning – teorier som är kritiska till den vetenskapliga metoden. Och vi har sett att det påverkar politiken, säger en av författarna till rapporten, Per Johansson.

Han är professor i statistik vid Uppsala universitet och dessutom ledamot av kommittén för ekonomipriset. För att evidensbaserad forskning ska nå politiker borde våra analysmyndigheter få bättre kunskap om att naturliga experiment ofta är det bästa sättet att ta reda på orsak och verkan, förklarar han.

– Vi behöver stärka metodkompetensen hos våra analysmyndigheter. Om vi ska utvärdera olika policyer behöver vi analysera kausala effekter. Om metodkunskapen inte finns blir det dåliga studier, säger han.

Även om det är svårt att säga hur många beslutsfattare som kommer att lyssna på vetenskapen är det ändå ett faktum att pristagarnas metoder har spridit sig till andra discipliner inom samhällsvetenskapen, och enligt priskommittén revolutionerat empirisk forskning.

– David Card, Joshua Angrist och Guido Imbens har gemensamt helt stöpt om forskningen, förklarar Jakob Svensson.