Annons

När dubbelmordet i Linköping klarades upp efter 16 år var det dna-släktforskaren Peter Sjölund som stod för genombrottet. Här skriver han själv om fallet.

Bild: 
Carolina Byrmo / TT-BILD

Så löste släktforskaren dubbelmordet

Släktforskaren Peter Sjölund löste dubbelmordet i Linköping tillsammans med polisen. Här skriver han själv om den komplicerade dna-analysen.

Annons

Morgonen den 9 juni 2020 slog nyheten ner som en bomb. Gärningsmannen som jagats för dubbelmordet i Linköping 2004 hade äntligen gripits. I 16 år hade polisen vänt på alla stenar i en mordutredning som hunnit växa till Sveriges näst största, efter Palmemordet. Ändå hade mannen lyckats gå under radarn, tills han till slut kunde ringas in med hjälp av en ny metod med släktforskning utifrån de dna-spår han lämnade på brottsplatsen.

Det var första gången i Europa som en gärningsman hittats på det här sättet. Bakom upplösningen låg ett komplicerat tekniskt arbete av flera aktörer, för att få fram den dna-profil som krävdes för kunna bygga det släktnät som fångade dubbelmördaren.

Åsgatan, Linköping, morgonen den 19 oktober 2004. Åttaårige Mohammed Ammouri var på väg till skolan genom det lugna bostadsområdet när han attackerades av en knivbeväpnad man och brutalt höggs till döds. Samtidigt kom den 56-åriga språkläraren Anna-Lena Svensson ut från sin port och blev vittne till vad som hände. Mördaren överföll även henne och knivhögg henne så svårt att hon avled vid ankomsten till sjukhuset. Dubbelmordet chockade Linköping och berörde hela Sverige.

Polisens tekniker hittade snabbt mordvapnet som låg slängt på marken. En stund senare hittades även en stickad mössa, som gömts i ett tidningsställ en bit från platsen. Från dessa båda föremål kunde mördarens dna säkras. Polisen hade nu gärningsmannens genetiska fingeravtryck och ett antal vittnen som berättade att mannen troligen var i 20-årsåldern. Spaningsledningen kände sig hoppfull att brottet snabbt skulle kunna klaras upp. Ändå skulle det dröja nästan sexton år innan förövaren hittades och greps.

Efter dubbelmordet i Linköping den 19 oktober 2004 sökte polisen igenom platsen för att hitta spår efter gärningsmannen. 

Bild: 
Jeppe Gustafsson / TT-BILD

Kalifornien, april 2018. Nyheten kablas ut över världen – en av USA:s värsta seriemördare har gripits. Mannen kallas The golden state killer och härjade i Kalifornien på 1970- och 80-talen, då han begick minst 13 mord och ett 60-tal våldtäkter. Nu hade han hittats med hjälp av en helt ny metod – dna-sökning efter släktingar i kommersiella släktforskningsdatabaser.

Polisen i Sverige såg snabbt möjligheterna att lösa kalla fall med dna-släktforskning och dubbelmordet i Linköping utsågs till pilotfall för att pröva metoden.

Som släktforskare hade jag länge hjälpt privatpersoner med att hitta okända fäder och att lösa andra släktgåtor med hjälp av dna. När jag fick höra att polisen ville använda de här metoderna erbjöd jag min hjälp. Jag knöts till utredningsgruppen och första steget var att sätta igång den komplicerade processen för att få fram en dna-profil som var tillräckligt omfattande för att kunna laddas upp till släktforskningsdatabaserna.

Som vi ska se är det en långt mer detaljerad profil än de dna-data som polisen brukar arbeta med.

I kedjan från det insamlade dna-spåret i Linköping till en komplett dna-profil som fungerar för släktforskning och vidare till en lista med dubbelmördarens släktingar, var många aktörer inblandade. Polisen startade kedjan när de samlade in mordvapnet och gärningsmannens mössa. Föremålen lämnades sedan till Nationellt forensiskt centrum i Linköping för undersökning. På både kniven och mössan fanns blod och den efterföljande dna-analysen visade att kniven hade blodspår från tre personer, varav en även hade lämnat blod på mössan. Slutsatsen var att den personen måste vara gärningsmannen.

Nationellt forensiskt centrum lade in dna-profilen i sitt spårregister, men fick ingen matchning, varken mot någon tidigare dömd person eller mot spår från någon annan brottsplats. Allt detta skedde hösten 2004.

Den svenska polisen har samlat genetiska spår och använt dna-profiler som bevis sedan slutet av 1980-talet. Till en början bestod profilerna av 10 ”markörer”, vilket 2011 utökades till dagens 15. Profilerna lagras i dna-register som sköts av Nationellt forensiskt centrum.

Medan polisen alltså analyserar 15 ställen i den genetiska koden, analyserar släktforskarnas dna-tester närmare 700 000 ställen. Det kan låta som att polisen använder en ålderdomlig teknik, men faktum är att de hittills inte behövt mer omfattande profiler än så. Att jämföra 15 markörer är fullt tillräckligt för att avgöra om det är en viss person som lämnat ett genetiskt spår på en brottsplats.

Samtidigt är det också begränsningen med dessa profiler, eftersom det krävs att polisen måste topsa den person som man vill jämföra med spåret. I de flesta fall vet man inte vem gärningspersonen är och har då ingen att jämföra med. I de fallen kan en dna-profil av släktforskarkvalitet ringa in den helt okände personen med hjälp av testade avlägsna släktingar.

När pilotprojektet i Linköping påbörjades 2019 blev den första utmaningen att ta fram en helt ny och mer omfattande dna-profil, med data från 700 000 dna-positioner, som krävs för sökning efter släktingar i de kommersiella släktdatabaserna. De vanliga analysmetoderna hos Nationellt forensiskt centrum räckte inte till för detta. Provet skickades därför till National genomics infrastructure i Uppsala, där landets största tekniska plattform för dna-sekvensering finns.

När en privatperson topsar sig och skickar in sitt prov till någon av släktforskningsdatabaserna, görs analysen med hjälp av mikromatrisanalys. Då används ett chip som läser av knappt 700 000 specifika positioner i dna-koden. Analysen ger en profil av hög kvalitet, men kräver i sammanhanget en stor mängd dna, 200 nanogram. För polisens standardtest räcker det med 1 nanogram och i Linköping innehöll det prov som ursprungligen utvanns från blodspåren alltför små mängder dna för att kunna analyseras med ett chip. I stället fick man ta till en teknik som kallas ”next generation sequencing”, vilket är samma teknik som man inom arkeologin numera använder för att analysera dna från lämningar av förhistoriska människor. Tekniken kan analysera flera hundratusen år gamla lämningar som innehåller genetiskt material, som är nedbrutet i små bitar och består av mindre än 40 baspar (dna-bokstäver).

I Uppsala kartlades på detta sätt dubbelmördarens kompletta genetiska kod, drygt 3 miljarder dna-bokstäver. Tillbaka till Nationellt forensiskt centrum kom sedan en fil med hundratals gigabyte data. Ur denna datamängd skulle sedan de 700 000 positioner som ingår i släktforskarprofilen läsas ut. För det tog Nationellt forensiskt centrum hjälp av Rättsmedicinalverket i Linköping. Där finns den genetiska kompetens som krävs för att sammanställa och kvalitetssäkra profilen.

Det visade sig dock att de stora datamängderna fick Rättsmedicinalverkets dator att haverera. Trots 24 dubbla processorkärnor stod beräkningen och tuggade en vecka innan det blev det tydligt att datorn krävde mer minne. Först efter att ha uppgraderat minneskapaciteten kunde de processa materialet och läsa ut rätt information. Arbetet beskriver vi i artikeln ”Getting the conclusive lead with investigative genetic genealogy – A successful case study of a 16 year old double murder in Sweden” i tidskriften Forensic Science International i maj 2021.

I april 2020 hade Rättsmedicinalverket fått fram en genetisk profil av hög kvalitet. Den laddades upp till Family tree dna och Gedmatch. Family tree dna är ett företag där många personer i Skandinavien dna-testat sig för att hitta släktingar, och Gedmatch är en databas där personer har laddat upp sitt resultat från olika dna-företag för att hitta fler släktingar. Profilen jämfördes med profilerna i databaserna.

Polisen har använt dna som bevis sedan slutet av 1980-talet, men släktforskarnas databaser kan ge helt nya möjligheter.

Bild: 
Getty images

Databasernas algoritmer söker efter bitar av dna som är identiska hos den person som lämnat dna-spåret och de andra testade personerna. Om identiska dna-segment hittas, betyder det att båda personerna ärvt denna bit av sin genetiska kod från en gemensam anfader eller anmoder någonstans i historien. Deras släktträd går helt enkelt ihop någonstans. Ju fler och ju större gemensamma segment som personerna bär på, desto större är sannolikheten att släktskapet ligger närmare i tiden.

Polisens och släktforskarnas dna-tester analyserar helt olika delar i den genetiska koden. Polisens tester läser av 15 så kallade STR-markörer. STR står för single tandem repeat. Det är ställen i dna-koden där en sekvens repeteras ett antal gånger och där antalet repetitioner ofta skiljer mellan olika människor. Om två profiler överensstämmer innebär det mycket hög sannolikhet för att de kommer från samma person. Tekniken gör att det går snabbt att få fram ett resultat på några få timmar.

Släktforskarnas tester läser i stället av närmare 700 000 så kallade SNP:s (uttalas ”snips”). SNP står för single nucleotide polymorphism och analysen läser helt enkelt vilken dna-bokstav som finns på en bestämd position i den genetiska koden. Eftersom släktforskarnas genetiska profiler består av så många värden, kan den visa om två personer matchar varandra på bara en liten del av sin dna-kod, vilket då betyder att de är släkt på något sätt.

Det råder viss begreppsförvirring när det gäller polisens sökningar efter släkt med hjälp av dna. Sedan en lagändring 2019 får polisen göra så kallade ”familjesökningar”, vilket låter som släktforskning, men är något helt annat. Familjesökning går ut på att polisen söker i sin egen databas efter ”nästan-matchningar”. Tanken är att den som har en nästan identisk dna-profil skulle kunna vara syskon, förälder eller barn till den som lämnat dna-spåret. Sökningen är därmed begränsad till personer som redan finns i databasen på grund av att de dömts eller är misstänkta för ett grövre brott. Familjesökning har gjorts i ett antal fall, men endast lett till uppklarning av ett brott. Överfallsvåldtäkten på en åttaårig flicka i Billdal 1995 kunde till slut lösas 2019, efter att förövaren identifierades genom att hans son fanns i polisens databas.

Vid släktforskning med dna görs i stället sökningen i kommersiella släktdatabaser och även avlägsna släktingar kan hittas (det kan röra sig om släktskap för hundratals år sedan), som sedan används för att ringa in gärningspersonen.

Som dna-släktforskare kan jag titta på mönstret av matchande dna-segment mellan två testade personer och bedöma hur många generationer bakåt släktskapet bör ligga. Utmaningen i Linköpingsfallet var att den som lämnat dna-spåret var helt okänd och att det därmed inte fanns något släktträd att söka i. Därför krävdes det att många släktingar hittades i databasen, så att jag skulle ha möjlighet att bygga ett nät av inbördes släktskap för att ringa in den okändes identitet.

Resultaten från databaserna kom efter någon vecka och jag sammanstrålade med mordutredarna för att se om det hittats några släktingar. Gedmatch-databasen blev en besvikelse, då den bara gav extremt avlägsna matchningar som inte kunde användas. Hos Family tree dna var resultatet däremot mycket lovande. Nära 900 personer redovisades vara mer eller mindre avlägsna släktingar till den uppladdade dna-profilen. De allra flesta var så svaga matchningar att släktskapen sannolikt låg många hundra år tillbaka och som jag därför bedömde inte vara relevanta. Men ett tjugotal av de bästa matchningarna hade så stor genetisk likhet med gärningsmannen att de borde kunna vara släkt med honom inom de senaste tvåhundra åren.

Det intensiva samarbetet mellan myndigheter, genetiker och dna-företag hade lagt grunden för att släktjakten på dubbelmördaren kunde inledas, och fem veckor senare leda fram till ett genombrott av ett slag som vi inte tidigare sett i svensk kriminalhistoria. Jag kartlade 500–600 personer från 1800-talet och kunde till slut, med gärningsmannens avlägsna släktingars hjälp, ringa in en enda familj med två söner. Någon av dessa två män måste, rent biologiskt, vara gärningsmannen. Bägge hämtades in av polisen för att topsas och en av dem visade sig ge en perfekt matchning mot dna-spåret från brottsplatsen.

Om artikelförfattaren

Peter Sjölund

Peter Sjölund är dna-släktforskare och har tidigare skrivit boken Svenskarna och deras fäder tillsammans med vetenskapsjournalisten Karin Bojs (...

Därför ser släktforskarna mer än polisen i dna-spåren

Klicka för att ladda ner infografiken som PDF.

Bild: 
Johan Jarnestad

Får polisen göra så här?

Dubbelmordet i Linköping var det första fallet i Europa där polisen använt dna-släktforskning. Men hur ser juridiken ut? Är det tillåtet att söka gärningspersoner på detta sätt? Nyligen har Integritetsskyddsmyndigheten kommit fram till att det inte är förenligt med gällande lagstiftning. Regeringen har därför aviserat att en biometriutredning ska tillsättas för att ta fram förslag till lagändringar, för att reglera polisens användning av dna-släktforskning, ansiktsigenkänning och liknande metoder.

USA har hittills fler än 200 fall lösts och flera europeiska länder tittar nu på möjligheterna att implementera dna-släktforskning i polisarbetet. Sverige har dock de bästa förutsättningarna i världen i och med den omfattande folkbokföring som förts, och bevarats, i landet under många århundraden.

Det finns närmare 700 kalla fall i Sverige. För att dna-släktforskning ska kunna användas krävs dels ett bra dna-spår, dels att gärningspersonen har sina rötter i ett land där det går att släktforska. Bedömningen är därför att 50–100 fall kan vara möjliga att lösa med metoden.

Bara två av släktforskarnas databaser hjälper polisen

Det finns fem stora kommersiella dna-databaser för släktforskning: Ancestry, My heritage, Family tree dna, 23 and me och Gedmatch. Bara Family tree dna och Gedmatch tillåter polisen att söka släktingar utifrån genetiska spår. Här kan polisen ansöka om att få ladda upp en dna-profil om det gäller en utredning av ett grovt våldsbrott. Profilen matchas då mot testade personer, men endast de personer som kryssat i ett val att vara synliga för polisens sökningar. Polisen kan inte se en persons genetiska kod, utan ser bara om någon bit av de testades kod är identisk med den eftersökta profilen och därmed släkt med gärningspersonen.

Läs mer

Peter Sjölund gav sig in i kyrkoarkiven och sökte sig tvåhundra år tillbaka i tiden, för att bygga det släktnät som slutligen ringade in gärningsmannen. Om det kan du läsa i boken Genombrottet, skriven av Peter Sjölund och DN-journalisten Anna Bodin. (Norstedts, 2021)

Mördare fångad av släktforskare

Tack vare släktforskares dna-arkiv kunde amerikansk polis gripa en misstänkt seriemördare.

2019-04-04

Forskning & Framsteg berättar om fackgranskade forskningsresultat och om pågående forskning. Våra texter ska vara balanserade och trovärdiga, och sätta forskningsresultaten i sitt sammanhang för att göra dem begripliga. Forskning & Framsteg har rapporterat om vetenskap sedan 1966.

1

Kommentarer

intressant och väl detaljerad beskrlvning av dna-analys och släktforsking.
Antalet generationer kunde väl ge mera konkret information i stället för antalet århundradena ?

Lägg till kommentar