Dundertabbe bakom pinsam miss om visenter

Läs kommentaren på engelska: ”Simple Math behind Major Bison Blunder”

Jag möter fyra tilltufsade ansikten i ett videomöte. Två av dem är forskare vid högt rankade Yale university i USA, två representerar Världsnaturfonden (WWF) i Nederländerna. De ska förklara vad som gick fel.

Bakgrunden är en artikel i The Guardian. Den brittiska dagstidningen berättade om sensationella resultat från en vetenskaplig studie av visenter i Rumänien. En flock på 170 djur i Țarcubergen sades bidra till att binda lika mycket koldioxid i marken som årligen släpps ut från 1,88 miljoner bensindrivna bilar.

Ett extraordinärt påstående. En enda visent skulle alltså kunna klimatkompensera för 11 059 bilar. Det hela byggde på forskning gjord av Yale-människorna på min skärm, och var bekostad av WWF-människorna.

När jag fick tag i rapporten skickade jag den till flera svenska experter. De sågade beräkningarna med fraser som ”helt åt skogen”, ”för bra för att vara sant” och ”fel på en faktor hundra”. Så jag publicerade en text som ifrågasatte The Guardians prat om visenter som klimathjältar.

Ett par timmar senare kom ett mejl från presschefen för WWF i Nederländerna, som pudlade. Hon skrev att nyheten dras tillbaka ”på grund av beräkningar som är fel”.

Men vad var det egentligen som blev fel? Jag ställer frågan till den tyngste av forskarna på min skärm, Oswald Schmitz, professor i populations- och samhällsekologi vid Yale university. Han förklarar att de hade en siffra om markens upptag av koldioxid per kvadratkilometer. Den siffran skulle multipliceras med det antal kvadratkilometer som visenterna betade på. Enkel matematik. Tyvärr råkade forskarna multiplicera en gång för mycket. Ett misstag på grundskolenivå.

– Ja, det är pinsamt, säger Oswald Schmitz.

Nya beräkningar ledde till att antalet bilar som visenterna kan klimatkompensera bara blir drygt 2 procent av vad The Guardian berättade för sina läsare. Nära 98 procent av effekten försvann. Och Oswald Schmitz säger att det var F&F som fick honom att inse sitt misstag:

– Frågorna du skickade mig, baserat på dina experters feedback, fick oss att titta på beräkningarna igen.

The Guardian korrigerade sin artikel. I ett mejl till F&F förklarar tidningens miljöredaktör att en annan avdelning hade ansvaret för beslutet att publicera just denna artikel. Jag kan tänka mig att de olika avdelningarnas chefer hade ett och annat att säga till varandra.

Till saken hör att den vetenskapliga studie alltihopa byggde på var opublicerad. Projektet var ett samarbete mellan flera organisationer: WWF i Nederländerna, Rewilding Europe, Global Rewilding Alliance och Yale School of Environment. Ingen av de inblandade kom på idén att skicka in manuskriptet till en vetenskaplig tidskrift för fackgransking innan de gick ut till världspressen. En sådan granskning hade med stor sannolikhet förhindrat fadäsen.

Att The Guardian svalde skräpet med hull och hår är särskilt pinsamt. Tidningen håller en hög profil i sin klimatbevakning. Klimatkrisen har till och med en särskild flik i tidningens elektroniska nyhetsrapportering. Men i fallet med visenternas mirakulösa roll för klimatet brast den kritiska granskningen.

I slutändan är det mycket enkelt. Extraordinära påståenden kräver extraordinärt stöd. Om stödet saknas är det bättre att tiga än att sprida förvirring.