Annons

De två kulturerna

Författare: 

Publicerad

2010-06-08

Är naturvetenskap lättare än humaniora? Eller är naturvetare intelligentare än humanister? Vad beror det annars på att naturvetenskaperna, inklusive medicin och teknik, levererar så mycket mer än humaniora, inklusive samhällsvetenskap? Varför är det lättare att bygga atombomber än att få bukt med kriminaliteten?

Vi har tekniska kunskaper för att lösa de flesta problem, bland annat svält och sjukdomar i tredje världen, men vi har inte klarat av att skapa sociala rutiner för att få tekniken att fungera. Naturvetenskap och teknik har levererat, men humaniora och samhällsvetenskap hänger inte med. Den kunskap de borde kunna leverera har vi inte sett mycket av. Vad beror det på?

C.P. Snow talade om de två kulturerna och hävdade att naturvetare kan mycket mer om humaniora än vad humanister kan om naturvetenskap. En del humanister har blivit sura över det och påpekat att det bara är ytliga kunskaper om humaniora som naturvetare har. Det må vara sant, men min erfarenhet är att de flesta humanister inte ens har ytliga kunskaper om naturvetenskap. Man kan tycka att det inte gör så mycket om en litteraturvetare inte kan ”de fyra sädesslagen” eller känner till att det kan bli jordbävningar på havsbotten. Men i många fall skulle det behövas ett samarbete över disciplingränserna. Bland annat skulle mycket av den nya tekniken behöva granskas och analyseras från ett humanistiskt perspektiv.

Vad gentekniken beträffar har sådan granskning fungerat hyfsat, åtminstone i fråga om denna tekniks tillämpning på människa. Det har utvecklats forskningsprogram om etiska, sociala och legala aspekter på genteknik, och en del läsvärda publikationer har tryckts. Även några praktiska konsekvenser i form av regelverk har det blivit. Men gentekniken är ett undantag, och även där är det långtifrån frid och fröjd.

Nu är det dags för nästa steg, den syntetiska biologin. Craig Venter vilar inte på lagrarna. Hur många humanister är insatta i vad han håller på med? (För undvikande av missförstånd vill jag påpeka att jag är generellt positiv till hans forskning, även den tidigare kartläggningen av det mänskliga genomet. Men det hindrar inte att de olika delarna av forskningen behöver analyseras, främst ur etiskt perspektiv.)

Forskningsetik är vad jag har sysslat med i en massa år. Jag har tagit initiativ till kurser i ämnet för doktorander inom medicin och naturvetenskap och föreläst på andras kurser, främst i Sverige. Det har delvis varit stimulerande, eftersom jag har märkt vilka aha-upplevelser kursdeltagarna ofta har fått. Men det har också varit frustrerande, eftersom vi aldrig har hunnit mer än skumma lite på ytan. Jag har fått nöja mig med att stå och stampa på lågstadienivå, trots att det finns så många frågor som pockar på fördjupning. Det blir som att bjuda på snabbmat, när man egentligen skulle vilja bjuda in alla att laga och äta en närande måltid med många rätter.

Trots ytligheten har det känts tacksamt att det har funnits intresse från medicin och naturvetenskap att lära sig mer om etiska frågor. Något sådant intresse har jag aldrig mött från humaniora och sällan från samhällsvetenskaperna. Vad beror det på?

Det finns drag hos modern humaniora som gör att jag, trots humanistisk bakgrund, de senaste decennierna har haft lättare att kommunicera med naturvetare. Det är något i sättet att tänka som skiljer sig åt mellan kulturerna, och jag tilltalas mer av naturvetarnas sätt att tänka.

Kanske är det orättvist, men min uppfattning om humaniora är att den numera är så teoriindränkt att den skapar sin egen verklighet, som inte har så mycket med den yttre verkligheten att göra. Att söka sanningen ses som fåfängt, eftersom det ändå inte existerar någon sanning. Om en humanistisk forskare är intresserad av att belägga fakta, sägs det ofta med förakt att ”han är positivist”. Eftersom total objektivitet inte går att uppnå, väljer man subjektivitet och ideologiskt motiverade svar på sina frågor. Detta är riskabelt. En äldre professor som jag intervjuade i min bok ”Vetenskap och moral” sa så här:

”En sak är att den fullständiga objektiviteten naturligtvis är en önskedröm, men det är en värdefull önskedröm, och det gör ju skillnad om man strävar därhän eller om man struntar i det. Jag brukade ibland ta som exempel, när jag skulle förklara den här inställningen, att det är självklart att det inte går att få fram absolut sterila sjukhus, men ingen vettig läkare drar ju slutsatsen att alltså kan vi strunta i hygienen. Jag menar, om man anstränger sig så kan det bli litet bättre.”

Intervjupersonen var inte läkare utan kan snarare räknas som humanist. Alla humanister är lyckligtvis inte postmodernistiska flummare, inte ens alla i den yngre generationen. Men även de som gör ett gediget arbete har svårt att nå ut med sina resultat. Vad beror det på? Ett svar tror jag ligger i hur forskningsinformationen fungerar.

Om man lyssnar på radions vetenskapsnyheter, så handlar de oftast om naturvetenskapliga - inklusive medicinska och tekniska - landvinningar. Likadant är det i TV och tidningar. Men inte nog med det; dessutom tar sig naturvetenskapliga upptäckter in i folks vardag på ett närmast automatiskt sätt. Plötsligt finns det nya apparater att köpa, nya behandlingsmetoder på sjukhusen och byggnader som vi aldrig har sett maken till. Naturvetenskapen behöver knappt någon muntlig eller skriftlig forskningsinformation; det räcker med den rent materiella ”informationen” i form av produkter som folk inte kan undgå att lägga märke till.

Hur kan humaniora hävda sig i en sådan konkurrens? En lösning kanske vore att humaniora fick mer plats i medierna än vad de självinformerande disciplinerna får. Men är medierna beredda att släppa till det utrymmet?

Alla, inklusive regeringsmedlemmar och andra politiker, vet att en lampa börjar lysa, om man trycker på rätt knapp. Men vad vet de om Aristoteles rättvisebegrepp, Kants kategoriska imperativ eller Humes giljotin – för att nu bara ta exempel från den filosofiska etiken? För den som vill skapa ett gott samhälle är detta mycket viktig baskunskap.

Både naturvetare och humanister behövs, men det krävs en ordentlig uppryckning av de senare för att deras kunskaper inte ska bli helt negligerade.

Kommentera:

3

Dela artikeln:

Kommentarer

Tack för ett intressant inlägg! En sak som jag funderade på när jag läste din blogg var böcker. Är det inte så att bland den facklitteratur som ges ut på svenska så behandlar den övervägande majoriteten ämnen som kan klassas som humanistiska?

I övrigt är jag lite allergisk mot att dela in vetenskap i distinkta kategorier. Som ett exempel kan jag nämna att geologer och biologer bråkat om vem som bäst kan förklara världen så som den ser ut. Det är ju bara dumt, de två ämnena förklarar olika aspekter av verkligheten, men ägnar sig trots allt åt just att beskriva verkligheten. Är det inte, till syvende och trots postmodernismen sist, samma sak med humanistiska ämnen? Som forskande växtekolog upptäckte jag att jag hade mycket gemensamt med sociologer när det handlade om statistik, med arkeologer när det handlade om teknik och historiker användes ofta på min avdelning för att få fram tidigare kartor över områden.

Kan vi inte göra det enklare och kalla allt biologi..?

Tack Emil för en kreativ lösning på alla problem!
Jag håller just nu på att läsa "Bronsåldersmordet" av Jonathan Lindström, och han demonstrerar verkligen hur många olika vetenskapsgrenar, inte minst naturvetenskapliga, som har bidragit till att kartlägga vad som hände Granhammarsmannen för tre tusen år sedan.

Naturvetare är inte generellt smartare än humanister/samhällsvetare som människor betraktat, och de är dessutom ibland till och med samma faktiska personer, men jag håller med om att normen vad gäller tankesätt skiljer sig åt, ibland väldigt mycket, mellan olika akademiska ämnesområden.

Speciellt forskarutbildade naturvetare är tränade inom ett mycket annorlunda sätt att tänka där man skiljer mycket strikt på att presentera resultat och att föra fram vidlyftiga idéer, åsikter och personligt tyckande. Båda förekommer inom naturvetenskap, och båda är viktiga, men naturvetare tenderar att inte vara nådiga mot de som inte klarar av att strikt och tydligt skilja på de två, vilket egentligen inte är ett särskilt "naturligt" sätt att tänka utan kräver många års stenhård och obeveklig drillning. Det ska dock inte tolkas som att naturvetare som personer saknar fördomar och vidskepelse och allehanda märkliga föreställningar.

Många naturvetare är genuint nyfikna människor och mycket intresserade av vetenskap i allmänhet, inklusive ämnen inom humaniora och samhällsvetenskap, och ofta väldigt pålästa, men även de ointresserade tvingas läsa kurser i mycket stor omfattning inom humaniora och samhällsvetenskap (utöver de rent naturvetenskapliga ämnena) hela vägen genom gymnasiet och humanistiska och samhällsvetenskapliga perspektiv ingår även i universitetens naturvetenskapliga utbildningar.

Samma krav ställs normalt inte på humanister och samhällsvetare, utan där beror kunskaperna i de naturvetenskapliga ämnen utöver grundskolenivå huvudsakligen på graden av personligt intresse och engagemang, som naturligtvis varierar väldigt mycket från person till person. Vissa forskare med sin grund i de humanistiska vetenskaperna är utomordentligt kunniga inom även mycket avancerad naturvetenskap, men oftast är intresset tyvärr inte så stort, och därmed inte heller kunskaperna.

Dessutom ställs i större utsträckning uttryckliga krav på forskare inom naturvetenskap att kunna förklara sin forskning på ett populärvetenskapligt sätt och att kunna motivera sin forskning utifrån hur den kan komma samhället till nytta (även för ren grundforskning, vilket kräver en mycket aktiv fantasi och massor av rent "flum") och utifrån etiska perspektiv.

Ett konkret exempel på att kraven skiljer sig åt är att på Uppsala universitet där jag just nu håller på att avsluta min forskarutbildning måste doktorsavhandlingar inom teknik och naturvetenskap sedan några år tillbaka innehålla en 2-5 sidors sammanfattning på svenska. "Den svenskspråkiga sammanfattningens syfte är att sprida den nya kunskap som presenteras i avhandlingen ut i det svenska samhället. Målgruppen omfattar lärare, vetenskapsjournalister, politiker och andra som söker aktuell forskningsinformation på svenska." (citerat från universitetets instruktioner), vilket ju per definition innebär att texten måste vara populärvetenskaplig! Denna text måste dessutom, tillsammans med den vanligen engelskspråkiga vetenskapliga sammanfattningen, publiceras elektroniskt som en pdf som vem som helst kan ladda ner på universitets hemsida . Notera att även de många doktorander som inte kan svenska måste ha med denna svenskspråkiga sammanfattning (då vanligen översatt av någon kompis).

Avhandlingar inom alla andra ämnen behöver varken innehålla någon "allmänt begriplig" svensk sammanfattning eller ens vara tillgängliga via nätet. För dem räcker det med den rent vetenskapliga texten som lämnas i några tryckta kopior till universitetsbiblioteket, vilket i dubbel bemärkelse är betydligt lägre krav vad gäller tillgängligheten på forskningen. Detta innebär att dessa avhandlingar är svårare för såväl kollegor som politiker, journalister, lärare, allmänhet osv. att få tillgång till, att förstå och därmed också att kunna tillämpa och kritiskt granska. Det intressanta är att denna skillnad inte motiveras någonstans från universitetet, utan det ses som självklart och helt ok att tek-nat-fakulteten ställer högre krav på tillgänglighet.

Jag tycker själv att dessa krav är bra, men jag förstår inte varför inte samma krav på tillgänglighet ställs på avhandlingar inom exempelvis humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen, speciellt eftersom dessa vanligen inte publiceras parallellt på andra sätt (t.ex. i vetenskapliga artiklar) utan avhandlingen är hela publikationen. Speciellt inom samhällsvetenskapliga ämnen borde väl rimligen just journalister och politiker vara en självklar målgrupp?

Lägg till kommentar