Kyrkan mot vetenskapen: 150-årsjubileum av en legendarisk debatt

Idag för precis 150 år sedan, den 30 juni 1860, utspelade sig i Oxford den kanske mest berömda debatten i vetenskapshistorien.

Huvudmotståndare var amatörornitologen Samuel Wilberforce och zoologen Thomas Henry Huxley och ämnet den nyligen publicerade boken ”On the Origin of Species” av en viss Charles Darwin. Men eftersom forskning ännu inte var en helt professionaliserad verksamhet var Wilberforce inte enbart ornitolog utan främst anglikansk biskop, och därför har dispyten blivit symbol för den förmodade striden mellan kyrkan och vetenskapen.

Mest känt från den [legendariska sammandrabbningen](http://en.wikipedia.org/wiki/1860_Oxford_evolution_debate#cite_note-thomson-0) är hur Wilberforce frågar Huxley ”om det var via sin farfar eller farmor som denne räknade sin härkomst från aporna”. Huxley påstås då ha svarat att han inte skulle skämmas för att ha en apa till förfader, men att det vore en skam att vara besläktad med en man som använde sina stora gåvor till att fördunkla sanningen. Detta gjorde enligt sägnen ett så kolossalt intryck på publiken att några av de känsligare viktorianska damerna svimmade (särskilt ”lady Brewster”).

Tyvärr finns inte någon nedteckning av vad som verkligen sades den där dagen i Oxford för 150 år sedan. Det mytomspunna meningsutbytet mellan Wilberforce och Huxley beskrivs inte i någon av de artiklar som skrevs i dagspressen strax efter mötet, utan går först att spåra till senare delen av 1800-talet. Enligt Darwins vän botanikern Joseph Hooker gick det knappt ens att höra Huxleys svaga stämma i den stora salen. Wilberforce lär dessutom ha använt strikt vetenskapliga argument mot Darwins teorier. Han hade till och med i en tidigare publicerad, 17000 ord lång, recension av Darwins teorier lovat att medge sitt släktskap med svamparna om de empiriska beläggen för evolutionen bara var lika starka som de för Newtons gravitationsteori. Evolutionsläran var fortfarande i högsta grad kontroversiell bland vetenskapsmän såväl som allmänhet.

De senaste månaderna har jag läst ett antal böcker av förespråkare för både gudstro och ateism. Flera av dem har skrivits av akademiker med nära anknytning till Oxford. För även om samtalet mellan Wilberforce och Huxley förmodligen inte handlade om religion, har staden på senare år fostrat några av världens mest beryktade religionsdebattörer. Bland dessa återfinns exempelvis den kristne författaren och språkforskaren C.S. Lewis, den ateistiske biologen Richard Dawkins och filosofen Anthony Flew, som under 50 år argumenterade intensivt för ateismen men mot slutet av sitt liv ändrade uppfattning och sade sig tro på en Gud.

Debatten är fortfarande i högsta grad levande, och för närvarande är tonläget dessutom ovanligt högt. Trots vetenskapens svindlande utveckling har vi märkligt nog fortfarande inga svar på de frågor som angår oss människor mest: Vad är meningen med livet? Finns Gud? Vad har han/hon i så fall med oss att göra? Är vi mer än bara materia? Har vi någon fri vilja? Varifrån kommer vi och vart är vi på väg?

Hur kommer det sig att vi människor kan förstå och utforska sådant som är totalt avskilt från all vardagserfarenhet, såsom atomernas struktur, universums utveckling, stjärnornas kemi och hjärnans uppbyggnad? Varför kan vi ändå inte besvara en treårings enkla funderingar om livets väsentligheter?

********************

**Mer från Oxford:**
En debatt från samma plats som den om evolutionen för 150 år sedan kan ses [här](http://www.youtube.com/watch?v=DxD-HPMpTto). Fast nu är det biologen Richard Dawkins och vetenskapshistorikern John Lennox som diskuterar Guds existens.

*Lite sommarläsning från Oxfordförfattare:*
Richard Dawkins, ”Illusionen om Gud”. Boken är visserligen för yvig för att göra den akademiska ateismen rättvisa, men den är ganska kul ändå. (Ett av de trevligaste svaren har skrivits av Oxfordkollegan Alister McGrath i ”The Dawkins Delusion” eller i en [kortare sammanfattning](http://www.st-edmunds.cam.ac.uk/faraday/resources/Faraday%20Papers/Faraday%20Paper%209%20McGrath_EN.pdf).)

Anthony Flew, ”There is a God, How the world’s most notorious ateist changed his mind”. Inte lika rolig som Dawkins fast argumentationen är djupare (om än väl kortfattad). Flew tillför kanske inget nytt till debatten, men pekar på några områden inom filosofin och vetenskapen som han menar leder tankarna till en intelligent skapande Gud. Eftersom Flew tidigare var känd som en av ateismens främsta filosofer har hans svängning i gudsfrågan givit upphov till diskussion om hans mentala hälsa. Någon har skrivit att boken snarare väcker frågor om Flews existens än om Guds. Att döma av boken samt några av Flews sentida artiklar ([t.ex.](http://www.philosophynow.org/issue47/47flew.htm)) och intervjuer ([t.ex.](http://www.tothesource.org/10_30_2007/10_30_2007.htm)) är mitt eget intryck att han var vid sina sinnens fulla bruk när han ändrade uppfattning.

C.S. Lewis, ”Kan man vara kristen?”. En klassiker som dock sett sina bästa år. Att den skrevs på 40-talet när männen krigade och kvinnor skötte hemmet har satt sina spår. Lewis var under lång tid ordförande i [”Socratic club”](http://en.wikipedia.org/wiki/Socratic_Club) – en mötesplats i Oxford för diskussioner om religion och vetenskap. Skulle vara roligt om ett liknande forum kunde bildas här i Lund. ”We must follow the argument wherever it leads.”

(Kjell Johansson har skrivit lättillgängligt om debatten mellan Wilberforce och Huxley i boken ”Harmoni eller konflikt”)

*[Jakob Löndahl](http://www.eat.lth.se/personal/loendahl_jakob/)*