Annons

Kyrkan mot vetenskapen: 150-årsjubileum av en legendarisk debatt

Författare: 

Publicerad

2010-06-30

Idag för precis 150 år sedan, den 30 juni 1860, utspelade sig i Oxford den kanske mest berömda debatten i vetenskapshistorien.

Huvudmotståndare var amatörornitologen Samuel Wilberforce och zoologen Thomas Henry Huxley och ämnet den nyligen publicerade boken ”On the Origin of Species” av en viss Charles Darwin. Men eftersom forskning ännu inte var en helt professionaliserad verksamhet var Wilberforce inte enbart ornitolog utan främst anglikansk biskop, och därför har dispyten blivit symbol för den förmodade striden mellan kyrkan och vetenskapen.

Mest känt från den legendariska sammandrabbningen är hur Wilberforce frågar Huxley ”om det var via sin farfar eller farmor som denne räknade sin härkomst från aporna”. Huxley påstås då ha svarat att han inte skulle skämmas för att ha en apa till förfader, men att det vore en skam att vara besläktad med en man som använde sina stora gåvor till att fördunkla sanningen. Detta gjorde enligt sägnen ett så kolossalt intryck på publiken att några av de känsligare viktorianska damerna svimmade (särskilt ”lady Brewster”).

Tyvärr finns inte någon nedteckning av vad som verkligen sades den där dagen i Oxford för 150 år sedan. Det mytomspunna meningsutbytet mellan Wilberforce och Huxley beskrivs inte i någon av de artiklar som skrevs i dagspressen strax efter mötet, utan går först att spåra till senare delen av 1800-talet. Enligt Darwins vän botanikern Joseph Hooker gick det knappt ens att höra Huxleys svaga stämma i den stora salen. Wilberforce lär dessutom ha använt strikt vetenskapliga argument mot Darwins teorier. Han hade till och med i en tidigare publicerad, 17000 ord lång, recension av Darwins teorier lovat att medge sitt släktskap med svamparna om de empiriska beläggen för evolutionen bara var lika starka som de för Newtons gravitationsteori. Evolutionsläran var fortfarande i högsta grad kontroversiell bland vetenskapsmän såväl som allmänhet.

De senaste månaderna har jag läst ett antal böcker av förespråkare för både gudstro och ateism. Flera av dem har skrivits av akademiker med nära anknytning till Oxford. För även om samtalet mellan Wilberforce och Huxley förmodligen inte handlade om religion, har staden på senare år fostrat några av världens mest beryktade religionsdebattörer. Bland dessa återfinns exempelvis den kristne författaren och språkforskaren C.S. Lewis, den ateistiske biologen Richard Dawkins och filosofen Anthony Flew, som under 50 år argumenterade intensivt för ateismen men mot slutet av sitt liv ändrade uppfattning och sade sig tro på en Gud.

Debatten är fortfarande i högsta grad levande, och för närvarande är tonläget dessutom ovanligt högt. Trots vetenskapens svindlande utveckling har vi märkligt nog fortfarande inga svar på de frågor som angår oss människor mest: Vad är meningen med livet? Finns Gud? Vad har han/hon i så fall med oss att göra? Är vi mer än bara materia? Har vi någon fri vilja? Varifrån kommer vi och vart är vi på väg?

Hur kommer det sig att vi människor kan förstå och utforska sådant som är totalt avskilt från all vardagserfarenhet, såsom atomernas struktur, universums utveckling, stjärnornas kemi och hjärnans uppbyggnad? Varför kan vi ändå inte besvara en treårings enkla funderingar om livets väsentligheter?


Mer från Oxford:
En debatt från samma plats som den om evolutionen för 150 år sedan kan ses här. Fast nu är det biologen Richard Dawkins och vetenskapshistorikern John Lennox som diskuterar Guds existens.

Lite sommarläsning från Oxfordförfattare:
Richard Dawkins, ”Illusionen om Gud”. Boken är visserligen för yvig för att göra den akademiska ateismen rättvisa, men den är ganska kul ändå. (Ett av de trevligaste svaren har skrivits av Oxfordkollegan Alister McGrath i ”The Dawkins Delusion” eller i en kortare sammanfattning.)

Anthony Flew, ”There is a God, How the world’s most notorious ateist changed his mind”. Inte lika rolig som Dawkins fast argumentationen är djupare (om än väl kortfattad). Flew tillför kanske inget nytt till debatten, men pekar på några områden inom filosofin och vetenskapen som han menar leder tankarna till en intelligent skapande Gud. Eftersom Flew tidigare var känd som en av ateismens främsta filosofer har hans svängning i gudsfrågan givit upphov till diskussion om hans mentala hälsa. Någon har skrivit att boken snarare väcker frågor om Flews existens än om Guds. Att döma av boken samt några av Flews sentida artiklar (t.ex.) och intervjuer (t.ex.) är mitt eget intryck att han var vid sina sinnens fulla bruk när han ändrade uppfattning.

C.S. Lewis, ”Kan man vara kristen?”. En klassiker som dock sett sina bästa år. Att den skrevs på 40-talet när männen krigade och kvinnor skötte hemmet har satt sina spår. Lewis var under lång tid ordförande i ”Socratic club” – en mötesplats i Oxford för diskussioner om religion och vetenskap. Skulle vara roligt om ett liknande forum kunde bildas här i Lund. ”We must follow the argument wherever it leads.”

(Kjell Johansson har skrivit lättillgängligt om debatten mellan Wilberforce och Huxley i boken "Harmoni eller konflikt")

Jakob Löndahl

Kommentera:

5

Dela artikeln:

Kommentarer

Den som är religiös bör även kunna ge sig själv ett vettigt svar på detta enkla påstående:
Den som säger att “naturen är för fantastisk för att ha skapats av evolutionen” “glömmer” att även en “gud” måste ha framställt det som finns, och att framställa en blomma genom att “knäppa med fingrarna” är otroligt mycket svårare att förklara än med evolutions-teorin, och vad gjorde förresten gud före Big bang?

Jag är kristen och tror på en Gud som har gripit in i historien och som har skapat universum. Jag tror att det har förekommit under, d.v.s. övernaturliga Gudsingripanden, och att det fortfarande kan ske under. De viktigaste undren för mig som kristen är Jesu uppståndelse och frälsningen för den som tror på honom.

Jag tror dock inte att naturen är för fantastisk för att ha utvecklats genom evolution. Jag tror inte att Gud "knäppte med fingrarna" och så skapades en blomma och för den delen inte heller en människa. Jag tror att Gud skapade universum (det verkar troligast att det var för cirka 13 miljarder år sedan) i Big Bang och lät universums materia ha de egenskaper de har och gav förutsättningar för att liv skulle uppstå och för att utveckling skulle ske genom evolution. Jag tror att människan har sitt biologiska ursprung i tidigare djurarter och nära släktskap med apor, men också att Gud har gett människan en särställning över de andra djuren och att Gud har en speciell tanke för och relation till människan.

Vad Gud gjorde före Big Bang kan jag inte svara på, men den tidsuppfattning man får när man är en varelse i detta universum är nog unik. Tiden som finns här finns troligen inte någonstans utanför universum och fanns rimligtvis inte innan universum kom till heller så vad vet vi om Guds tid? Kanske får vi reda på något om det någon gång om vi får evigt liv? :-)

Mvh

Om Jesu födelse var en så viktig händelse, hur kommer det sig då att det tog 354 år innan ett gäng ”lärda” bestämde när han föddes? Dessutom ”råkade” man välja tidpunkten för vintersolståndet på våra kalla breddgrader som redan var en stor högtid, man behövde bara tvinga på folket en annan orsak för firandet. Det är inte mycket kvar av den ursprungliga ”berättelsen” där allt skapades på en vecka, men onekligen intressant och ett bevis för vår primitiva natur att det fortfarande finns folk som tror att någon rymdboende varelse har bestämt hur alla celler och nervtrådar etc. skall utformas och placeras i allt från virus till blåvalar. Var förresten ute och gick på vatten i helgen, det var visserligen fruset men kanske sådana rykten som inspirerade författarna av den ”heliga skriften” att skapa lite dramatik. Om denna rymdvarelse existerat, skulle du verkligen anse honom för att vara god med alla våra sjukdomar och elände? Vad har exempelvis ett litet barn som dör gjort för ont? Varför skulle en rymdvarelse med den intelligensen använda oss som försökskaniner för sin egen experimentlust och njutning när han kunde gjort oss perfekta redan från början? Och ärligt talat, kan inte se någon anledning till att han skulle få ”stå-päls” av att höra alla böner eller kunna straffa dem som låter bli, när han inte lämnat ett enda bevis på sin existens. På grund av alla hemskheter som sker i olika religioners namn så anser jag att regeringen borde ge alla gudar 2 månader på att bevisa att de finns och om inte så sker förklara all religionsdyrkan för sagodyrkan…

Vad gäller den inledande svadan om historiska förhållanden, teologi och teodicéproblemet förmodar jag att "Anonym" är fullt kapabel att fördjupa sig på egen hand. Ett svar är åtminstone med största sannolikhet bortkastat. Sista meningen påminner mig om en liten berättelse jag fick höra nyligen:


"Vid en stor diskussion i Folkets hus, Borlänge, om kristendom och tro, steg en ateist fram och sa att han kunde bevisa att Gud inte fanns. Han klev upp på podiet, tog fram sin västficksklocka, lade den på bordet framför sig och förklarade: 'Nu ger jag Gud två minuter att visa att han finns.' Det blev alldeles tyst och en kylig stämning spred sig i salen när ateisten stoppade ner sin klocka och belåtet förklarade att han nu bevisat att Gud inte fanns, eftersom Gud inte hört av sig. Då steg en bonde fram till podiet och sa: ' Jag kör mjölk till Borlänge med min stora ardennerhäst. Varje morgon när vi kommer till ett visst hus rusar där ut en liten byracka och skäller på hästen. Jag har aldrig märkt att hästen bryr sig det minsta om den.' Ett förlösande skratt fyllde salen."

Jag börjar med att kommentera att du nu väljer att beskriva kristendomens Gud som en rymdvarelse eller en rymdboende varelse. Det är kanske inte en formulering som du menar något särskilt med, men det är en beskrivning av en världsbild som man kan hitta inom New Age-rörelsen och som inte stämmer väl överens med en biblisk eller kristen världsbild. Min uppfattning är att det inte finns något i bibeln eller i kristen tradition som styrker att Gud skulle vara en rymdvarelse. Som ett exempel skulle det vara omöjligt för bibelns Gud att skapa universum om han var en rymdvarelse eftersom en rymdvarelse per definition är en del av universum.

I skapelseberättelsen i bibeln står det att Gud skapar universum, jorden, växter, djur och människan på sex dagar och sedan vilar på sjunde dagen. Många hakar upp sig på detta, även kristna, och tänker inte på de viktigaste sakerna som berättelsen vill förmedla: Exempelvis att Gud har skapat allting. Den eller de personer som för några tusen år sedan berättade denna skapelseberättelse behövde inte berätta skapelseberättelsen grundat på all den kunskap och alla väl underbyggda teorier om hur universum och livet på jorden utvecklats. Skapelseberättelsen berättar om Gud som skapare av universum och om vem Gud är i relation till oss människor.

Om gott och ont: Jag anser att Gud är god. Många kristna som möjligen tolkar skapelseberättelsen mer bokstavligt än vad jag gör tror att tillvaron på jorden var utopiskt utan död och lidande innan människan syndade och att världsordningen därefter drastiskt förändrades. Inga djur åt upp andra djur och inga naturkatastrofer förekom. För mig stämmer inte detta med vad vi känner till om utdöda djur med mera. Många dinosaurier som levde för många miljoner år sedan var utpräglat anpassade till att jaga, döda och äta andra dinosaurier. Dessutom finns många tecken på förhistoriska naturkatastrofer. Dinosaurierna dog också ut efter en stor naturkatastrof. Kristna med den syn jag nyss beskrev skyller ondskan i världen på människan eller i förlängningen ormen (som kan vara djävulen traditionellt sett) och Gud är då oskyldig till ondskan. Hur får jag ihop det då? Jag tänker så här: Död, lidande och naturkatastrofer är inte onda ting i sig. De är byggstenar för livet och följder av universums naturlagar som Gud inrättat. Ondska blir det om vi människor tillfogar någon annan död eller lidande. Det har vi inte rätt att göra enligt bibelns Gud och även om en människa inte tror på Gud känner hon vad som är rätt eller fel i detta avseende om människan är psykiskt frisk. Alla kommer dö med 100 % säkerhet. Alla lider någon gång. Det är inget fel eller ont med det som jag ser det. För mig som tror på en fortsättning efter döden är döden inget ont. Varför är det då ont att ta någons liv? Tiden vi har i livet är inte oviktig. Vi gör avtryck och sätter spår i tillvaron. Den som mist livet på grund av någon annans våld förlorar en del av sin tid. Kanske skulle personen ha fått ett barn till som nu aldrig kommer till...

Varför gjorde inte Gud oss perfekta? Om vi förutsätter att Gud finns och vi var skapade till perfekta, lojala Gudsefterföljare hade vi inte valt Gud. Vi skulle inte kunna ha ett val. Frågan är om det kan finnas kärlek i den relationen till Gud om man inte kan välja att inte vilja ha med Gud att göra. Bibelns Gud vill att vi ska välja att ha med honom att göra. Noterbart är att det går att tro att Gud finns men ändå välja att inte vilja ha en relation till honom.

Bevis som skulle övertyga alla om Guds existens finns inte. Många ateister hävdar att det är den kristne eller Gudstroende som har bevisbördan för Guds existens. Den utgår från att deras världsbild är den självklara utgångspunkten men vad är det som säger att det måste vara så? Därför ställer jag motfrågan: Kan någon ge mig ett enda bevis på att Gud inte existerar?

Hemskheter som sker i religioners namn är fruktansvärda. Det är helt förkastligt!

Mvh, Erik

Lägg till kommentar