Annons

Äta och sova vetenskap

Författare: 

Publicerad

2008-08-18
När jag förra helgen satt på flyget på väg till ett bröllop i Oxford läste jag i tidningen Scanorama (July/August 2008) om vårt OS-medaljhopp Susanna Kallur. Något bättre ansikte för svensk friidrott kan jag inte tänka mig. Artikeln är nog skriven på ett ganska typiskt sätt för s.k. ”in-flight magazines” (kabintidning?) och frilansjournalisten Mia Gahne frammanar en bild av en trygg, tävlingsinriktad ung svenska i topp-trim. Språket är engelska och ett stycke inleds ”Kallur lives, sleeps, eats and breathes sport”. Mitt försoffade jag tycker det låter ganska härligt. När jag läst klart artikeln börjar jag fundera på vilka andra hängivna personer som skulle beskrivas på samma sätt? Kan man byta ut ordet ”sport” mot något annat utan att det låter konstigt? ”Music”, ”art”, ”literature” går säkert bra men hur är det med ”research” och ”science”? Jag känner några som det skulle kunna passa in på, ”N.N. lives, sleeps, eats and breathes science”, men har någon i Sverige blivit beskriven så? Sedan halkar mina tankar in på ett favoritspår som gäller vårt förhållande till elit. I Susannas fall innebär hennes elitstatus att hon kan fokusera 100% på häcklöpningen. Sponsorer och media tar andra hand om. Träningsprogram, diet och tävlingsplanering läggs upp av experter. 100% fokus på häckarna! Vilken nåd att stilla bedja om, att som ung forskare bli coachad på samma sätt! I sin bok ”Masters of Theory: Cambridge and the Rise of Mathematical Physics” beskriver Andrew Warwick en svunnen tid när samma fokus tilläts inom det vi idag kallar matematisk fysik (då ”mixed mathematics”). (Boken sammanfattas här av Lars Johansson). Det är intressant att läsa hur eftersträvansvärt det var att hamna högst på listan av s.k. ”wranglers” – de tio bästa inom matematisk fysik vid Cambridge. Det fick eleverna att driva på ett system med privatlärare eftersom den vanliga undervisningen inte räckte till för att garantera en topplacering. Det dröjde inte länge förrän det blev nödvändigt för privatlärarna att i sin tur inhämta den senaste matematikkunskapen från kontinenten – annars levererade de inte den åtråvärda topplaceringen till sina studenter. Detta drev på en generell nivåhöjning av matematikstudierna vid Cambridge, det lärosäte som fortfarande idag dominerar över Oxford (”the other place”) inom naturvetenskaperna. På 1830-talet fick dessa privatlärare också ett nytt namn - mycket riktigt ”coach”! Det skulle dröja över 30 år (1861) innan ordet användes för första gången för att beteckna en tränare inom sport! Idag är det tyvärr inte längre accepterat att låta studenterna driva på undervisningen på detta sätt. Några relativa betyg vill inte universiteten låta oss lärare sätta. Kursbetygen ska vara absoluta, de ska vara väldefinierade vid kursens början, och alla studenter ska kunna uppnå högsta betyg. Några coacher behövs inte och jag som lärare behöver egentligen inte heller tvinga lära mig något nytt från kontinenten. Detta är egentligen en annan historia, men kanske är det förklaringen till att inte fler ”live, sleep, eat and breathe science”?

Kommentera:

3

Dela artikeln:

Kommentarer

Hon ramlade på första häcken! Hon ramlade på första häcken! Så var det med Kallurs "live, sleep, eat and breathes sport" under OS i Peking. Små marginaler på toppen? Bred bas eller smal spets? Går det att få båda?Det finns egentligen inte något hinder idag till att studenter köper in extra ämneskunskap, eller? Just do it! Möjligen är det en fråga om tid och pengar vem som kan. Eller är det en fråga om prioritering? Vissa verkar gå in för att minimera personlig andlig utveckling (social kompetens), sökandet efter en god livskamrat, kvantitetstid för umgänge med släkt och vänner, och i stället ha en avsikt att öka den "torra kunskapen" i allt man gör. Bland de man möter i arbetslivet brukar det bli tydligt efter ett tag vilken väg de valt. Kanske alla behövs? Utan tvång.

Tankarna känns igen från 70-och 80-talets skola, men givetvis på en annan nivå. Det blev allt populärare att vara i bra i idrott jämfört med att göra bra studieresultat. När det sedan blev en ökad ekonomisk drivkraft i vissa idrotter accelerade denna skillnd. Frusterande! Men har inte trenden vänt så att det numera är accepterat och berömvärt för skolan om eleverna ligger högt i betygsnivån?Inte vill vi väl likna de kinesiska idrottskolorna som beskrevs i TV för några dagar sedan? Tankarna gick närmast till industriframställda idrottare. Mångfalden tycks ändock vara den nya trenden inom arbetsplatser, så att vi tar till vara våra olika erfarenheter och på så sätt ökar det positiva klimatet på en arbetsplas och därigenom effektiviteten, även detta från ett TV-sänt program.Kunskapskanalen 18/8 21.00 Mångfald eller enfald. "Bred bas eller smal spets"

Tack CM och GM för era kommentarer!Intressant att ni båda refererar till "Bred bas eller smal spets" som jag själv tyvärr inte sett och inte heller hittar något material om online. Själv hoppas jag verkligen att samhället kan ha både en bred bas och en smal spets och kanske är Sverige riktigt bra på att hitta en bra balans mellan ytterligheterna. Någon risk för att vi skulle börja industriframställa idrottare tror jag inte föreligger.Det jag ville belysa är att vi ser olika på balansen mellan bas och spets inom olika områden. Elitidrott är helt accepterat och vi tycker nog också det är helt naturligt att idrottare rankas efter hundradelar eller millimetrar. Det skulle uppfattas som märkligt om alla som hoppar över 2.20 meter fick OS-guld i höjdhopp. Sådana absoluta (målrelaterade) betyg är inte längre tillåtna inom svensk grund- och gymnasieskola sedan riksdagsbeslutet 1994 (jag är just nu osäker på exakt när de infördes inom universiteten).Å andra sidan ansågs de riktigt gamla betygen A, a, AB, Ba, B, BC och C vara absoluta så det är bara mellan åren 1962 och 1994 som vi har haft relativa betyg (1-5) inom svensk grund- och gymnasieskola.

Lägg till kommentar