Annons

Likabehandling vid vägs ände?

Författare: 

Publicerad

2008-02-28
Den som läser Dagens Nyheter har under februari månad kunnat ta del av en tankeväckande artikelserie om likabehandling vid svenska universitet och högskolor. Grunden för artiklarna är en lag som kom 2001 ”Lagen om likabehandling av studenter vid högskolan.” Journalisten Maciej Zaremba gör en djupdykning vid Lärarhögskolan i Stockholm och ger exempel på hur lagen, istället för att främja studenter, vänts till sin motsats och lett till en hetsjakt på lärare som ställer krav på studenterna eller inte tänker ”rätt” enligt så kallad queerteori. De som sägs leda denna jakt är föreningen Gaystudenterna vid Lärarhögskolan. Lagen om likabehandling skall motverka diskriminering på grund av könstillhörighet, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning och funktionshinder. Ifall högskolan får kännedom om att någon student trakasserats är den skyldig att utreda saken samt vidta åtgärder. Ett problem som Maciej Zaremba pekar på är att det är oklart vad som menas med ”trakasserier”. Att en student upplever sig som kränkt räcker för att sätta igång en utredning. I artiklarna får vi oss till del några skräckexempel på dåliga utredningar och stora summor (60.000 kr) som betalats ut vid förlikning till kränkta studenter mest, verkar det som, för att Lärarhögskolan i Stockholm inte ska framstå som ”homofob”.Den fråga man ställer sig är om satsningar på likabehandling kommit till vägs ände. Det är väl ingen som vill ha ett samhälle där lagstiftning leder till att studenter på lösa grunder kan ”sätta dit” lärare man inte tycker om. Det blir en omvänd förföljelse av oliktänkande. Jag tror att lagstiftning på området behövs men detta kan knappast var den enda, eller ens den främsta, vägen för att åstadkomma breddning bland svenska universitet och högskolor. Jag tror att breddning – detta gäller såväl kön som andra tillhörigheter – bäst skapas genom en kombination av levande diskussion och konkreta åtgärder som är förankrade på varje enskild institution inom högskolan. Det finns inte en enda väg framåt som kan vara gemensam för alla. Verkligheten ser ut sådan att det finns vissa institutioner där kvinnor och män förekommer i ungefär samma utsträckning, andra där andelen personer med utländsk bakgrund är relativt hög och vissa där det finns synlighet för homosexuella. Det finns också institutioner där knappast någon avviker från beskrivningen ”medelålders, vit, medelklass, heterosexuell, man”. Graden av öppenhet i arbetsklimatet på institutionerna varierar också.En kärna i verksamheten vid universitet och högskolor är att ha seminarier kring komplicerade frågor. Återkommande seminarier kring olika maktstrukturer skulle kunna skapa medvetenhet och ett reflekterande förhållningssätt till slentrianmässiga beteenden som verkar utestängande för dem som inte är som ”alla andra”. Konkreta åtgärder kan sedan handla om allt från särskilt stöd till den som inte fullt ut behärskar det dominerande språket (än så länge oftast svenska) eller att man undviker att ha verksamhet som krockar med dagishämtningar eller annat familjeansvar. Här måste man se till varje enskild miljö och varje grupp det handlar om.Jag tror att det är ganska många som önskar sig en mer mångfacetterad högre utbildning i Sverige. Då räcker det inte att förskräcka sig över en lag som i vissa fall fungerat dåligt. Det kan hända att lagen om likabehandling behöver ses över. Det kan hända att den på sikt blir mer stabil när det gäller vad som krävs för att någon ska anses som trakasserad. Vad jag med säkerhet vet är dock att det behövs en mer omfattande diskussion kring hur vi ska få en bred rekrytering till universitet och högskolor både när det gäller studenter och lärare/forskare.

Kommentera:

Dela artikeln:

Lägg till kommentar