Annons

Så drogs gränsen

Det tog 200 år att förvandla Öresund till riksgränsen mellan Sverige och Danmark. Nu upptas vi av försöken att sudda ut gränsen.

När 1900-talets historiker skrev om hur Öresundsgränsen kom till ställde de ofta frågan hur människorna blev svenska i de tidigare danska landskapen Skåne, Halland och Blekinge. Därmed tolkade historikerna förändringen under 1660-talet utifrån den egna tidsandan som i hög grad präglades av nationalstaten. De förväntade sig ett samband mellan geografi, politik organisation och kultur och bortsåg från att människorna på 1600-talet levde i en annan typ av samhälle.

För att förstå en gränsförskjutning bör man i stället analysera de historiska omständigheter som rådde när gränsen kom till och som påverkade dess placering och fortsatta existens. Vi uppfattar våra skandinaviska gränser som så naturliga men de har flyttats hit och dit och faktiskt varit föremål för konflikter ända in i vår tid. Precis som det runtom i Europa efter murens fall har uppstått många frågetecken kring gränsdragningarna.

Detta pekar på att det i själva verket inte finns några naturliga gränser som ligger där de "bör" ligga.

Kampen om kusten

Efter Kalmarunionens upplösning 1520 behärskade den danska kungen den omfattande internationella handeln in i och ut ur Östersjön som nästan uteslutande gick genom Öresund. På så sätt kontrollerade Danmark också all trafik mellan Sverige och världsmarknaden som vid denna tid hade sin knutpunkt i Nederländerna.

För att garantera även det svenska rikets deltagande i den internationella handeln blev den svenska kungen tvungen att försöka tillägna sig makt över kustområdet i väster (Halland, Bohuslän och Skåne). Den danske kungen kämpade för att förhindra detta eftersom det skulle försvaga hans maktposition. Detta geografisk-politiska förhållande utgör grunden för hela raden av skandinaviska krig efter unionsupplösningen. Med freden i Roskilde 1658 och freden i Köpenhamn 1660 blev den internationellt erkända gränsen flyttad till Öresund. De tidigare danska landskapen Skåne, Halland, Blekinge och norska Bohuslän inlemmades i Sverige, och därmed hade den svenska kungen uppnått sitt mål. Den gräns som då skapades ändrades inte genom senare fientligheter, som skånska kriget 1675-79 och stora nordiska kriget 1700- 1720.

Stöd för Öresundsgräns

Stormakter som England, Frankrike, Nederländerna, Ryssland och olika tyska länder stödde helhjärtat denna gräns, eftersom den garanterade att ingen kung ensam kunde kontrollera Öresund och Östersjöhandeln. Det var också för att upprätthålla maktbalansen mellan kungarna i Stockholm och Köpenhamn som stormakterna stöttade den dansk-norska kungen som var mycket försvagad på grund av krigen och förlusten av landområden 1660. Stödet bestod i att kungen fick fortsätta att ta ut tull i sundet, trots att Öresund inte längre var en inre dansk vattenväg. Först 1857 upphävdes tullen efter amerikanska påtryckningar. Stormakternas stöd visar att de var långt mer intresserade av att främja och beskydda handeln genom Öresund än trafiken tvärs över sundet. Därför såg de varje fientlighet mellan Danmark och Sverige som ett ovälkommet försök att ifrågasätta gränsen.

Stormakternas kompakta motstånd mot att ändra gränsen fick de två kungarna att under tidigt 1700-tal sluta föra krig över Öresund, men så sent som under Napoleonkrigen förde de krig mot varandra på andra arenor. Så när människor i våra dagar uppfattar gränsen i Öresund som naturlig beror det inte minst på stormakternas ansträngningar under två hundra år att hålla tillbaka konflikter, ansträngningar som har betalats av deras handelsmän.

Politik för enhetlighet

Men att gränsen flyttades och att denna förändring fick ett internationellt stöd räcker dock inte som förklaring till att svenskar och danskar kom att uppfatta gränsen som naturlig. För att förstå det måste man gå tillbaka och granska politiken i de områden som den svenska kungen erövrade 1660. Historikerna på 1900-talet har ofta talat om "försvenskning" när de ska beskriva den politik som fördes - och de har understrukit att det kunde gå våldsamt till. Men i sitt sammanhang framstår politiken varken som överdrivet våldsam eller ovanlig.

Som andra europeiska stater bestod de dansk-norska och svenska kungarikena på den tiden av en rad områden med olika lagstiftning, språk och relationer till kungen. Vid den tid då gränsförflyttningen skedde hade de två kungarikena börjat arbeta för att stärka sina statsapparater. Kungadömena var uppbyggda i vad vi kan kalla statspatriotiska strukturer av ömsesidiga skyldigheter mellan kung och vanligt folk. Kungen skulle skydda den enskildes liv och välfärd och i gengäld få skatter och soldater. För att bevara balansen i dessa ömsesidiga förpliktelser måste alla lojalt följa lagarna.

I de två lutheranska kungadömena Sverige och Danmark hade kungarna både den världsliga och den kyrkliga makten, och det fanns tre grupper som bevakade ömsesidigheten: prästerna, kungens ämbetsmän och adeln. Dessa grupper kom också att stå i centrum för den svenska statens politik i de erövrade landskapen. Lunds universitet grundades för att utbilda präster som placerades i det erövrade området. Ämbetsmännen byttes ut, blev fler och fick mer makt i takt med att statsapparaten växte. Samtidigt minskade adelns inflytande. Tidigare hade Skåne varit säte för Danmarks högadel som nu antingen vanns av den svenska kungen eller ersattes med adel från andra delar av det svenska riket. Genom detta skedde också ett egendomsskifte i stor skala.

Revolterande snapphanar

Det var ingen unik politik som fördes. Liknande åtgärder genomfördes i andra områden. Lunds universitet är t ex inte Sveriges andra universitet, som så ofta sägs - utan det femte. Före kom universiteten i Uppsala, Tartu/Dorpat (Estland), Åbo (Finland) och Greifswald (Svenska Vorpommern). Däremot fördes politiken vid Öresund med osedvanligt stor energi och kreativitet. Det gäller inte minst perioden efter skånska krigets slut 1679. Genom danska kungens plötsliga invasion fick den svenska kungamakten erfara riskerna med att landets utkanter låg så nära det dansk-norska politiska och militära centret i Köpenhamn.

Dessutom förekom det under kriget att grupper i de erövrade provinserna reste sig mot den svenska kungen. Historikerna på 1900-talet har ofta tolkat detta som att dessa grupper revolterade mot att bli "försvenskade". Men utgår man från den tidens samhällstruktur ter sig en sådan tolkning inte meningsfull. Snapphanarna, som upprorsmännen kallades, koncentrerade sina insatser till skogarna i norra Skåne och Blekinge, där svenska kungens politik efter 1660 hade slagit särskilt hårt. Den innebar åtgärder som hårdare beskattning, krav på att erbjuda kungens män inkvartering samt förbud för bönder att handla med utlandet. Snapphanarnas kamp hade därför sin grund i att de ansåg att kungen försökte stärka sin maktposition och lägga orimliga bördor på deras axlar. De kämpade inte för att de ville "fortsätta att vara danskar".

Den svenska kungen reagerade på oroligheterna med starka repressalier och krävde att trohetsed skulle sväras på nytt i socknar där snapphanar varit aktiva.

Ingen försvenskning?

Från 1670-talet drev alltså den svenska staten en politik som gick ut på att befästa lojaliteten mot kungen i Stockholm hos befolkningen i de erövrade områdena. Staten verkade genom den regionala eliten av ämbetsmän, präster och adel, och samstämmighet med resten av Sverige var rättesnöret. I april 1678 skrev Karl XI till de svenska biskoparna i de erövrade områdena att han fann det viktigt:

"att uti alt emellan Wåre Svenske och besagde länder then uniformiteten och lijkheten måtte blifva introducerad, genom hwilken medh tijden Inwånarne och Undersåtarne uti thesse måtte winnas till the Svenske ifrån the Danskes seeder och skick och således med tijdhen komma till att förlora hågen till Dannemark, hvilken elliest otwifwelacktigt hoos them förblifvandes warder, efter som lijkmätigheeten i Ceremonier, Constitutioner, Seeder och Språåk gemütherne sinsemellan ofelbart plägar sammanhålla;"

Publicerad av Martin Weibull i Samlingar till Skånes historia, fornkunskap och beskrifning, Lund 1868-69, s. 39 f.

Detta har tolkats som att kungen ville "försvenska" sina nya undersåtar. Men det uttrycker snarare en önskan om enhetlighet inom hela riket, inte bara mellan Sverige och de erövrade områdena. Alla undersåtar skulle överallt kunna uttrycka sin lojalitet mot kungen på samma sätt. I linje med detta kom t ex år 1686 en rikstäckande kyrkolag för den lutherska gudstjänstordningen som tidigare hade utförts efter lokala regler.

Det var alltså insikten om hur sårbar den nya Öresundsgränsen var som låg bakom den svenska statens insatser för att stärka relationen mellan undersåtarna och deras nya kung. Uppfinningsrikedomen var stor. Man införde nya rutiner som inte förekom i andra delar av Sverige. Och man återinförde administrativa inslag som fanns i det danska men inte i det svenska riket, t ex återskapades prästernas regionala församling "landemodet" 1683. Den svenska statens strategi var alltså att säkra den politiska geografin genom att bryta banden mellan undersåtarna i de erövrade områdena och deras tidigare kung i Köpenhamn. Samtidigt som den politiska gränsen stärktes säkrades den internationella handeln genom sundet. På lång sikt skapade samstämmighetspolitiken också en kulturell gräns som skilde danskt från svenskt.

Framväxten av den kulturella gränsen underlättades av att den politiska gränsen flyttades inom ett och samma språkområde. Det fanns nämligen inget vedertaget sätt att tala och skriva i mitten av 1600-talet. Talspråket i de skånska städerna hade något mer gemensamt med dialekterna på Själland, medan språket på landsbygden var mer orienterat mot dialekterna i Småland. Det gick därför att använda samma utgåva av den lilla katekesen i de erövrade landskapen som i resten av den svensktalande delen av riket.

När sedan enskilda dialekter under 1800-talet upphöjdes till nationalspråk, rikssvenska och riksdanska, hade situationen runt Öresund förändrats. Människorna öster om sundet talade och skrev då svenska, medan de väster om vattnet talade och skrev danska. En långtidsverkan av 1600-talets politik var alltså att språkområdet bröts ner i ett öster och ett väster om Öresund.

Den politiska gränsens förvandling till en kulturell skiljelinje underlättades också av att gränsen flyttades under en historisk period då centralstaten stärktes. Därför förmådde den svenska centralstaten efter 1660 att hålla kvar sitt grepp om de erövrade områdena och integrera dem med resten av Sverige. Hade gränsen ändrats hundra år tidigare är det mycket möjligt att den starka adeln i områdena bara mer begränsat skulle ha erkänt den svenska kungens överhöghet - så som t ex var fallet i Estland.

Det fanns dock 1660 ännu inga föreställningar om att statens befolkning också formade en kulturell gemenskap: en nation. Därför blev ingen dansk minoritet kvarlämnad i Skåne som sedan kunde påstå att den blev tvungen att leva i förskingringen. Hade gränsen flyttats 1820, ett hundra år efter det sista kriget över sundet, skulle gränsen i Öresund troligen inte ha uppfattats som naturlig. Då hade nationsbegreppet uppkommit och gränsen skulle ha fortsatt att vara ett politiskt problem - som Danmarks gräns mot söder. Om människorna i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän blev "försvenskade" så skedde detta från och med 1800-talet och i samma takt som människor på andra platser i det svenska riket - i Stockholm, Närke eller Västergötland - upplevde förvandlingen till en nationalstat.

Med muren föll motståndet

De tekniska kunskaperna om hur man bygger en bro över Öresund har vi haft länge. Att bron ändå inte har kommit till förrän nu beror inte minst på att trafiken genom sundet länge uppfattades som viktigare än kontakten tvärs över. Konflikterna längs gränsen mellan Öst och Väst gjorde att Sovjetunionen satte sig emot en bro eftersom den kunde bli ett hinder för förbindelsen mellan baserna i Baltikum och världshaven, om konflikterna skärptes. Dessutom var det politiskt omöjligt för den danska nationalstaten att sammanbinda Köpenhamn med ett annat land innan man hade byggt broar mellan de egna öarna.

Men efter murens fall öppnades nya möjligheter. Ryssland var inte längre motståndare till bron, vare sig över Öresund eller Stora Bält. Och EU stöder regioner som binder samman delar av länder över gränserna. Det finns också grupper som tänker bort nationsgränserna helt. I stället för nationalstaterna föreställer de sig att ett nätverk av storstäder kommer att leda utvecklingen. Gruppen European Round Table, t ex, försökte vid mitten av 1980-talet att urskilja svaga punkter i ett storstadsnätverk. I Skandinavien föreslog gruppen bl a broar över Stora Bält, Öresund och Fehmarn Bält. Gränserna sågs inte längre som ett skydd mot utlandet, utan som ett hinder för utvecklingen av förbindelsen över vattnet.

Förändringar i och utanför regionen var alltså avgörande för beslutet att bygga en bro, och kommer också att vara avgörande för utvecklingen nu efter öppnandet av den fasta förbindelsen. Det har skapats en anarkistisk mångfald av projekt som ska underlätta utvecklingen av regionen och främja integrationen tvärs över vattnet (se artikeln Drömmen om en framtida metropol).

Framtiden får visa vilka av dessa projekt som kommer att prägla bilden av regionen och vilka som kommer att försvinna. Men alla projekten har det gemensamt att de, precis som Karl XI, menar att integration kan nås genom institutionalisering och upplysning. Karl XI kunde dock koncentrera sig på att bearbeta tre små politiskt definierade grupper i dåtidens samhälle medan dagens projekt syftar till att skapa kulturell resonans för en region som kanske kommer att etableras.

Bara ett utbildningsproblem

Det står redan klart att en sådan förändring inte är lätt att uppnå. När det uppstår problem med några av projekten framöver kommer det säkert att förklaras med att det finns naturliga skillnader mellan danskt och svenskt. Försök med att tänka bort gränsen kan, paradoxalt nog, sluta med att det hettar till kring den igen.

Det tog århundraden för de långsiktiga verkningarna av Karl XIs politik att få genomslag. Inte tänkte han sig Öresund som en naturlig skiljelinje mellan två nationalstater. Gränsens historia lär oss därför att resultaten av den politik som förs på lång sikt kan bli helt andra än vad som var tänkt. Om det verkligen kommer att skapas en region kring Öresund kan bara framtiden visa. Bron från vision till fysisk verklighet byggdes inte heller på en dag - första planen på en fast förbindelse offentliggjordes på 1880-talet.

Av Anders Linde-Laursen, fil Dr och projektledare vid Etnologiska institutionen, Lunds universitet och för närvarande gästforskare i internationella studier vid University of Richmond, USA. Hans forskning har finansierats av Riksbankens Jubileumsfond.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar