Annons

Imperium av Guds nåde

Idéerna om ett ryskt imperium kom med missionärer från det bysantinska riket. Att kristnandet kom därifrån och inte från Rom har haft en avgörande betydelse för att Ryssland är så annorlunda.

Rysslands, Ukrainas och Vitrysslands gemensamma föregångare - Kievriket - antog kristendomen år 988. Läran kom från Konstantinopel och inte från Rom, som var fallet vid kristnandet av Västeuropa. På så sätt skapades två kristna identiteter i Europa, vilket skulle få betydelse för hela den fortsatta europeiska historien fram till våra dagar. Kievriket, eller Gårdarike som det kallades av oss nordbor på den tiden, inlemmades i den bysantinska kultursfären och i en kyrka som vi numera kallar den ortodoxa. Landet fick därför en annorlunda kristen kultur än Västeuropa. Fyra viktiga särdrag i denna annorlunda kristna tradition - ikonerna, imperietanken, språket och förhållandet till det antika arvet - har djupt påverkat den ryska mentaliteten.

Bilden i centrum
I det gamla Ryssland var det inte familjebibeln utan ikonerna som gick i arv från generation till generation. Med en ikon välsignade familjefadern sonen eller dottern som skulle gifta sig. Ikonhörnan - "det vackra hörnet" som den kallades - var den viktigaste platsen i ett ryskt hem. När man kom in hälsade man först på ikonerna genom ett korstecken och först därefter på värdfamiljen.

I dag är ikonerna en viktig del av det nationella arvet och den nationella identiteten, en positiv identitet, något som den ryska kulturen har givit världskulturen. I synen på ikonerna finns också ett avståndstagande till väst. Den västerländska konsten är tekniskt fulländad men andligt primitiv, den ryska ikonkonsten är tekniskt primitiv men andligt fulländad, menar man.

När Kievriket antog kristendomen av munkar från Bysans, var den bysantinska synen på bilden redan utformad i alla sina delar. I den ortodoxa världen är bilden inte bara ett tillåtet komplement utan ett nödvändigt medel för att förmedla det kristna budskapet. Det gudomliga ska avbildas, menar den ortodoxa kyrkan och det är dessa avbildningar som är ikoner. Bilden visar att Gud blivit människa och därmed också möjlig att avbilda.

Ikonen än en jordisk avbild av en himmelsk urbild. Denna platonska formel används för att förklara att den bön som man ber inför ikonen inte innebär avgudadyrkan. Man vänder sig inte till ett beläte, som hedningarna, utan den bön den troende ber uppsänds till urbilden.

Genom kärlekens förmedling i bönen kan den bedjande, tack vare ikonen, närma sig urbilden. Denna syn på ikonen är central för förståelsen av den ryska kulturen: ikonen äger något av kraften hos det som den visar. Därför har symboler och ritualer en mycket starkare roll än i väst, de besitter en inneboende kraft.

Drömmen om imperiet
Munkarna från det bysantinska riket hade också med sig föreställningen om det kristna världsriket, och med det menade man det kristna romerska riket.

Romarriket uppfattades bokstavligen som ett världsrike. Det framgår tydligt i julevangeliet. Augustus påbud gällde hela världen som skulle skattskrivas - hela den bebodda världen, oikoumene. Utanför denna värld fanns egentligen bara kaos. Fortfarande bär patriarken av Konstantinopel titeln patriark av oikoumene, dvs i något avseende omfattar hans stift hela världen. I rysk översättning har denna titel blivit ännu mer storslagen, vselenskij patriarch, världsalltets patriark. Det visar något av den ryska imperietankens sakrala och kosmiska dimensioner.

Till och med det hedniska Romarriket sågs i detta sammanhang som en del av den kristna planen. Det framgår av en juldagshymn från 800-talet skriven av nunnan Kassia som fortfarande sjungs i den ortodoxa kyrkan:

När Augustus ensam styrde på jorden,
upphörde människornas mångstyre:
och när Du blev människa genom den
Allraheligaste,
försvann mångguderiet av avgudar.
Under ett världsrike var städerna,
i en gudomlig makt vann hedningarna
tro.
Människorna inskrevs genom kejsarens
befallning:
vi troende skrevs in i Guds namn,
hos Dig, vår Gud, bliven människa.
Stor är Din nåd, Herre, pris vare Dig.

Augustus och Kristus ses här inte som motsatser utan som två regenter med samma budskap om enighet och fred. I föreställningen om det bysantinska riket förenades begreppet pax romana, den romerska freden, med föreställningen om det kristna världsriket.

Den kristna kyrkans förhållande till Romarriket var inte enkelt. Å ena sidan var Romarriket det rike vars härskare förföljde de första kristna, och förhatligt bara därför att det var ett världsligt land. Det var kanske helt enkelt Antikrists välde, som förebådade den yttersta tiden. Å andra sidan sågs detta rike, särskilt i Bysans och när kristendomen hade blivit statsreligion, som garanten för kristendomens bevarande, ja som bålverket mot Antikrist.

Det var denna senare imperietanke som Kievriket ärvde år 988. Det betydde nu inte att Kievriket blev en vasallstat under Bysans - om det behövdes kunde den ryske storfursten till och med gå ut i krig mot kejsaren, vilket också hände vid några tillfällen. Däremot sågs Kievriket som en del av ett samvälde, där Konstantinopel ändå var huvudstaden och där kejsaren var den högste garanten både för världsordningen och kyrkan. Av den anledningen bad man också för honom i alla kyrkor under gudstjänsten. Genom kristnandet blev man en del av detta oikoumene, till vilket också väst i början hade hört på något abstrakt och diffust sätt.

Moskva blir tredje Rom
Inre splittring, nya handelsvägar och mongolernas erövring under 1100- och 1200-talen ledde till Kievrikets fall.
De lokala ryska furstarna hade dock fortsatt stor makt, och deras ekonomiska utveckling gynnades av mongolkontakterna. Gynnad av skattefrihet växte också kyrkan i rikedom.

När mongolriket snabbt upplöstes under 1400-talet, uppstod ett vakuum som storfursten i Moskva kunde fylla. Av Kievriket hade nu ett Ryssland med Moskva som centralort bildats.

Moskvafurstens styrka växte samtidigt som det bysantinska riket erövrades av turkarna. När Konstantinopel föll år 1453, började Ryssland se sig som arvtagare till det bysantinska världsriket. Inofficiellt kallades Moskva för det tredje Rom. Munken Filofej skrev till storfursten att Moskva är det tredje Rom och att det aldrig skulle bli något fjärde. Det första Rom hade varit den eviga staden, det andra - nya - Rom var Konstantinopel. Moskva var nu centrum för det kristna världsriket, det sista världsriket före världens undergång.

Denna överflyttning av imperiet bekräftades av att storfurst Ivan III år 1472 gifte sig med en släkting till den siste bysantinske kejsaren. Det fanns alltså också en dynastisk bindning till Bysans. Dubbelörnen övertogs från Bysans som statsvapen, och storfursten började allt oftare kalla sig för tsar, som är det ryska ordet för kejsare. Ivan IV, den förskräcklige, avslutade denna utveckling genom att officiellt låta kröna sig till tsar år 1547.

I fromhetstraditionen finns alltså en föreställning om det kristna världsriket, en föreställning om Moskva som skydd för de kristna värdena mot Antikrists krafter. Själva tanken om världsriket är en förutsättning för världens bestånd. Imperietanken, den sakrala tanken om världsriket, är kanske det allra starkaste och mest ödesdigra inslaget i den ryska historien. Den är ett begrepp som Rysslands övertog från Bysans.

Nedmonteringen av Sovjetunionen är det första verkliga avsteget från detta imperietänkande i en tusenårig rysk tradition. Föreställningen om att landet är arvtagare till Bysans innebar däremot aldrig några egentliga försök att erövra Konstantinopel eller det tidigare bysantinska området från turkarna. Det var först långt senare, under 1800-talet, som Ryssland på allvar blev aktör på Balkan.

Eget tungomål
Att Kievriket kristnades från Bysans hade stor betydelse för språksituationen i landet. Den östliga delen av den kristna kyrkan hade aldrig, likt Rom, hävdat trespråkstanken, dvs att kristendomens språk är hebreiska, latin och grekiska och inga andra. Östkyrkan ansåg att gudstjänsten skulle firas på varje folks eget tungomål och kallade trespråkstanken för det pilatiska kätteriet - efter de tre språken på den text som Pontius Pilatus lät sätta upp på Kristi kors.

Drygt hundra år före Kievrikets kristnande hade två grekiska bröder, Kyrillos och Methodios, skapat ett slaviskt skriftspråk. Bröderna kom från Saloniki, Thessaloniki i nuvarande Grekland. De grundade sitt skriftspråk på den sydslaviska dialekt som befolkningen i området talade. Bröderna skapade också en särskild skrift för sina översättningar av framför allt Bibeltexter och hymner. Det fanns under den första tiden till och med två alfabet: det glagolitiska och det kyrilliska. Mycken möda har ägnats frågan om vilket av dessa som egentligen uppfanns av de två bröderna. I vilket fall är det det senare som finns kvar i våra dagar och som sedan har förenklats och blivit vad vi i dagligt tal kallar ryska bokstäver.

Kyrillos och Methodios översättningar

Kyrillos och Methodios gjorde översättningarna för sitt missionsarbete bland slaverna i Mähren, i nuvarande Tjeckien. De hade fått välsignelse för detta arbete av både patriarken i Konstantinopel och påven i Rom. Deras stora projekt att inlemma slaverna i den kristna gemenskapen var alltså ett gemensamt företag för öst- och västkyrkan, en gemensam europeisk angelägenhet.

Missionsarbetet i Mähren kom emellertid att misslyckas. De tyska biskoparna i området ansåg detta som sitt revir och motarbetade brödernas verksamhet. Efter några år återgick också påvedömet till sin traditionella trespråkspolitik. Kyrillos och Methodios lärjungar kom däremot att ha stora framgångar i spridandet av kristendomen i Serbien och Bulgarien under andra hälften av 800-talet. Båda dessa riken antog kristendomen i dess östkyrkliga form.

De bysantinska missionärerna hade alltså med sig dels den lära som var på modet i Europa vid den tiden, kristendomen, dels ett fixt och färdigt skriftspråk, utvecklat och förbättrat under ett helt sekel. En rad texter hade hunnit översättas till detta slaviska språk, som har fått namnet kyrkoslaviska.

Den sydslaviska dialekt som språket grundar sig på skiljer sig inte alltför mycket från fornryskan, som liksom modern ryska är ett östslaviskt språk. Fornryskan skiljer sig i sin tur inte heller särskilt mycket från det västslaviska, forntjeckiska språk som talades i Mähren. Till västslaviska språk hör förutom tjeckiska också polska. De slaviska språken stod varandra mycket nära vid denna tid, och på olika sätt har den kyrillomethodiska traditionen influerat alla de gamla slaviska kulturerna - inte bara de ortodoxa länderna.

Vid sidan av latinet
Ett gudstjänstspråk som i huvudsak förstods av gemene man betydde naturligtvis mycket för att det kristna budskapet skulle spridas. Men samtidigt innebar det att Ryssland hamnade vid sidan av den latinskspråkiga kulturens blodomlopp. Kyrkoslaviskan ledde till att man gick miste om en del av den europeiska identiteten, där latinet är en så viktig del. Språket kom att fungera som en starkt isolerande faktor i den ryska historien.

När den nödvändiga grekiska litteraturen - Bibeltexter, texter för gudstjänsten liksom historiska arbeten - var översatt fanns inget egentligt behov av att upprätthålla kunskaperna i grekiska. Kunskaperna i grekiska föll snart i glömska i Kievriket, vilket ledde till att landet också fjärmades från den grekiska bildningstraditionen.

Kyrkoslaviskan är vid sidan av latinet och grekiskan ett av medeltidens tre stora skriftspråk. Det är ett språk som likt latinet i vår kulturtradition har varit av största vikt för den ryska kulturens gestaltning. Det förenar Ryssland med Ukraina, Vitryssland, Serbien och Bulgarien som också har haft och har kyrkoslaviska som gudstjänstspråk. Dessa bildar en särskild gemenskap i historien som kallas slavia ortodoxa. Det ryska stödet till serberna under konflikterna på Balkan under de senaste tio åren har denna gemenskap som sin historiska grund.

På 1700-talet började ett eget ryskt skriftspråk användas, och sedan dess har kyrkoslaviska fungerat enbart som gudstjänstsspråk. I dag är skillnaden mellan kyrkoslaviska och ryska stor, och det är svårt för en gudstjänstbesökare att förstå vad prästen läser eller kören sjunger.

Missat hedniskt arv
I den bysantinska kulturen fanns en betydande del antik hednisk tradition. Den levde kvar i Bysans ända fram till rikets undergång 1453. Detta antika arv kom dock inte att föras vidare till Kievriket och Ryssland.

Ett viktigt skäl till att Ryssland gick miste om det antika arvet var klosterväsendets olika utformning i öst och väst. I väst var klostren bildningscentrum i bred bemärkelse. Klostren bevarade många antika författare i sina bibliotek. I Bysans var klostren nästan enbart centra för andlighet och teologi; där fanns inget större intresse för världslig kunskap. Det antika världsliga arvet bevarades i Bysans framför allt av lärda utanför klostren, de s k bysantinska humanisterna. Inom den bysantinska kyrkan fanns till och med ett fast och konsekvent avståndstagande från denna tradition.

Denna motsägelse i den bysantinska synen på det antika arvet, som levde kvar sida vid sida med den kristna kyrkan och dess lära, överfördes inte till Ryssland. Missionärerna i Kievriket var munkar som inte accepterade denna världsliga del av sitt hemlands kultur, och de spred den därför inte vidare. Västkyrkans missionärer hade säkert inte heller mycket till övers för den antika hedniska kulturen, men de förmedlade latinet till de länder som de kristnade. Därmed överfördes en latent kraft som underlättade för de kristnade länderna att tillgodogöra sig den antika kulturen.

Ryssland övertog med andra ord den bysantinska kulturen minus det grekiska språket och minus den antika hedniska traditionen. Den grekiska och romerska antiken demoniserades rentav i det ryska medvetandet. Den antika gudavärlden, skönlitteraturen och filosofin sammankopplades med ondskans makter. Senare förknippades antiken med islam och katolicismen och kom att bli ett viktigt element i föreställningen om den ortodoxa lärans motpol. Antiken betyder sålunda någonting helt annat i ett ryskt perspektiv än i ett västeuropeiskt.

Det medeltida Kievriket saknade nästan helt en antik komponent med dess rationalism, antropocentrism (övertygelsen att människan är centrum i universum), logik och filosofi. Avsaknaden av detta antika arv innebar att Ryssland inte fick någon skriven teologi eller filosofi förrän det västerländska inflytandet kom. För att kunna utöva teologi och filosofi hade man behövt kunskaper i antik filosofi, vilke alltså saknades.

Ryssland och renässansen
Avsaknaden av antikt arv i den kristna traditionen och valet av kyrkoslaviska som skriftspråk innebar att landet inte heller fick del av renässansen under 1400- och 1500-talen. Den nya tiden kom till Ryssland egentligen först i och med Peter den stores tvångseuropeisering av landet i början av 1700-talet. Intresse för naturvetenskap och filosofi saknades tidigare nästan helt. Gud fortsatte att vara i centrum i föreställningsvärlden, inte människan.

När två italienska byggmästare kallades in för att bygga Kremlkatedralerna i Moskva i slutet på 1400- och början på 1500-talen förmåddes de att bygga i gammalrysk stil utan påverkan från italiensk renässansarkitektur. Kulturhistoriker har förgäves försökt finna renässansdrag i den ryska kulturen under denna tid. Flera greker kom till Ryssland på 1400-talet, men de lyckades inte mana fram någon renässans, utan kom snarare att konservera ett medeltida tänkesätt. Många greker flyttade också till Italien från Bysans vid samma tid. Där kom de tvärtom att innebära en kraft för utvecklingen av renässansidéerna. Det var alltså inte kontakterna som saknades, det var viljan och jordmånen.

Många ryska nationella tänkare har uppfattat avsaknaden av renässansen som en särskild gåva till den ryska kulturen. Till skillnad från väst har Ryssland bevarat medeltidens mystik och gudscentrerade världsbild; vi i väst uppfattas som bara intresserade av det logiska och rationella. I väst har man i stället velat se den ryska avsaknaden av antikt arv och renässans som ett tecken på att landets kulturhistoria på något sätt är sämre än den västeuropeiska. Västerländska forskare har myntat begrepp som "den intellektuella tystnaden" om Kievrikets och Rysslands kulturhistoria.

Den ryska kultur som hade skapats under dessa förutsättningar konfronterades på 1700-talet med Peter den stores europeisering. Denna genomfördes med våldsamma metoder och var av omvälvande betydelse. Under 1800-talet försökte den ryska idéhistorien hitta tillbaka till rötterna utan att för den skull förneka den västeuropeiska kulturen. 1800-talets stora litteratur med författare som Lev Tolstoj och Fjodor Dostojevskij, liksom också det tidiga ryska 1900-talets rika skapande inom nästan alla konstarter, är resultatet av ett fruktbart möte mellan de två skilda europeiska kulturtraditionerna.

Av Per-Arne Bodin, professor och prefekt vid Slaviska institutionen, Stockholms universitet.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

2

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Tack för välskrivna och nyttiga artiklar om Ryssland (i nr6/01). Jag skulle önska att FoF hade möjlighet att på liknande sätt djupare beskriva bakgrund m.m. till andra "problemområden" i vår närhet som t.ex. Nordirland, Jugoslavien/Balkan och Baskien. - Då jag för egen del inte är särskilt intresserad av svarta hål, kvarkar och andra "småting" gladde mig nr 6/01 särskilt - där fanns mycket för den mera allmänintresserade. Fortsätt så!

Roligt att du uppskattar vårt Rysslandstema. Vi ska försöka att fortsätta med denna typ av teman då och då. Vi har också tidigare haft en artikel om just Balkan (F&F 1/94). Och dessutom en om fredsavtal (en sammanfattning finns här). Och en om konflikter kring floder (sammanfattning här).Vi försöker blanda i tidningen så att det finns litet av varje i varje nummer – astronomi, historia, teknikvetenskap, psykologi, medicin, samhällsvetenskap, biologi och så vidare. Det finns mycket att skriva om och kunniga svenska forskare som kan bidra. Hör gärna av dig igen när du har synpunkter på vad vi tar upp.

Lägg till kommentar