Språkens ekologi

Språkens ”ekologi”AV ÖSTEN DAHLÖver hela världen försvinner språk i en takt som gör det befogat att tala om språkens ekologiska kris. Ändå finns det i dag antagligen ungefär lika många språk som för 10 000 år sedan. Hur språk växer upp, sprider sig eller dör är en spegel av hur samhället ser ut.Ungefär hälften av jordens mellan 5 000 och 8 000 språk har färre än 10 000 talare. Ett ganska typiskt exempel, som jag själv har haft personlig kontakt med, är sirionó som talas av ungefär 500 människor i byn Ibiato i nordöstra Bolivia.För två eller tre generationer sedan levde sirionófolket fortfarande som jägare och samlare. Sedan blev de ”civiliserade”, och i dag håller språket på att försvinna till förmån för spanska, som talas av kanske 250 miljoner människor. Ett litet språk slukas av ett stort – detta är en liten detalj i vad som brukar kallas globaliseringsprocessen.När vi talar om stora och små språk menar vi förstås inte själva språken – antalet ord, längden på meningarna eller den samlade litteraturen – utan de grupper av människor som talar dem, det vi kan kalla språkgemenskaper. Men vad är det som gör att några språk är stora och andra är små?För 10 000 år sedanFram till för ungefär 10 000 år sedan levde hela mänskligheten som jägare och samlare. Man odlade inte någonting och höll inte heller boskap, utan livnärde sig på att jaga, fiska och samla in föda. Det finns fortfarande små, spridda grupper som lever på detta sätt i olika delar av världen, t ex i södra Afrika, Australien, Indien och Amazonas, fast deras livsföring i högsta grad är hotad.Även om vi inte vet hur mycket dagens jägar- och samlarkulturer har gemensamt med dem som fanns före jordbrukets uppkomst, kan man nog utgå från att jägare och samlare i alla tider har levt i relativt små grupper utan någon utvecklad politisk organisation och utan någon social skiktning att tala om. De har också en väl utvecklad muntlig kultur och utmärkt kunskap om den miljö de lever i.I det ursprungliga jägar- och samlarsamhället var tillgången på föda antagligen god och födoanskaffningen inte alltför betungande, så det fanns gott om tid för gruppmedlemmarna att ägna sig åt samvaro och framför allt åt samtal. Det talade språket spelar således en viktig roll, vilket också visar sig genom att alla kända jägar- och samlarfolk har språk med stort ordförråd och en grammatik som kan få både tysk- och latinlärare att blekna.Jägare och samlare strövar ofta omkring i grupper om 15 till 40 personer, men dessa är tillfälliga grupperingar som lätt ombildas inom ramen för de större och mer stabila gemenskaper som består av några hundra eller ett halvt tusen personer. Det är de senare som utgör de egentliga språkgemenskaperna, eftersom de har ett eget språk som klart skiljer sig från övriga gruppers. En språkgemenskap i jägar- och samlarsamhället består alltså av mindre än tusen personer.Inte heller här finns det någon anledning att anta att förhållandena har varit radikalt annorlunda på den tid då hela mänskligheten levde på detta sätt. Även om det då inte fanns mer än några miljoner människor på jorden – en tusendel av i dag – var antalet språk alltså ungefär detsamma som nu!Resurserna bestämmer språketDe mest grundläggande skillnaderna mellan mänskliga samhällen ligger förmodligen i hur man producerar föda och annat som man anser sig behöva. Vilken politisk och social organisation ett samhälle har är i stor utsträckning beroende av just produktionssättet. Under mänsklighetens historia har en rad olika samhällstyper utvecklats i och med att människan efter hand har skaffat sig metoder för en allt intensivare resursanvändning.Varje ny samhällstyp tenderar därför att innebära en större befolkningstäthet och större koncentrationer av människor på en och samma plats. Samtidigt blir den politiska och sociala organisationen mer komplex med fler beslutsnivåer och större enheter och skillnader mellan olika grupper ifråga om arbetsuppgifter, inflytande och status. Allt detta återspeglas i språkgemenskapernas uppbyggnad.I jägar- och samlarsamhället händer det relativt ofta att en språkgemenskap splittras. Om en grupp delar på sig och de två nya grupperna går åt olika håll, kommer språken efter hand att ändras så att de skiljer sig åt.Så länge som en språkgemenskap håller ihop, kommer alla förändringar av språket att efter hand spridas till alla medlemmar, men om grupperna lever på olika håll och inte kommunicerar med varandra, äger, förr eller senare, vissa förändringar rum som inte sprids från den ena gruppen till den andra. Detta motsvarar vad som gäller för biologisk utveckling. Om medlemmarna av en art delar sig i två grupper som inte har kontakt med varandra kommer dessa grupper att utvecklas separat.Jordbrukare och boskapsskötareDe första spåren av att människor började odla säd för omkring 10 000 år sedan finns i Mellanöstern. Införandet av jordbruk medförde flera förändringar av betydelse för språkgemenskapernas karaktär: människorna blev mer bofasta, befolkningstätheten ökade kraftigt och det uppkom makthavare som skaffade sig kontroll över större områden. Allt detta leder till att språkgemenskaperna i ett jordbrukssamhälle i allmänhet är avsevärt större än i jägar- och samlarsamhället; de kan omfatta flera miljoner personer. En sådan språkgemenskap är dock sällan enhetlig.I en bofast jordbrukarbefolkning uppstår efter hand lokala språkliga variationer så att man kan höra tydlig skillnad på språket även mellan närliggande orter. Hur stora skillnaderna blir beror på en rad olika faktorer som delvis är av rent geografisk karaktär. För att illustrera detta kan vi föreställa oss två extremfall:I det ena bor människorna på gårdar som ligger jämnt utspridda över en stor slätt utan några naturliga gränser som hindrar kommunikationen. Alla umgås i princip med alla men mest med dem som bor närmast.I det andra extremfallet har vi ett antal byar som ligger i var sin dal mellan bergen i en bergskedja. Människorna i en by träffar nästan bara varandra; de måste kanske gå en hel dag för att komma till nästa by.Vilka språksituationer kan vi förvänta sig i de två fallen? I det första fallet uppstår förmodligen vad vi språkforskare kallar dialektkontinuum, dvs språket ändras nästan omärkligt när man rör sig från den ena platsen till den andra. Man kan resa ganska långt och ändå förstå vad folk säger även om de talar annorlunda än man är van vid.I det andra fallet kan vi vänta oss att varje by har sitt eget tydligt markerade språk och att man kanske inte ens förstår vad människorna säger i grannbyn. Det gäller i synnerhet om det är en trakt där befolkningen är bofast sedan många generationer, vilket ger lokalspråket möjlighet att utveckla sin särart.Stor språksplittringDet finns gott om exempel på områden med en i huvudsak jordbrukande befolkning där språksplittringen är nästan lika stor som i jägar- och samlarsamhället. Ett känt sådant område i Europa är Kaukasus, där man talar åtminstone ett fyrtiotal olika språk. Nya Guinea, är ett annat exempel. Även vissa trakter av Sverige, t ex Dalarna norr om Siljan, där språket skiftar från by till by och kan vara obegripligt mellan olika socknar, har en liknande situation.Det verkar som om vissa typer av bosättningar är gynnsammare än andra för uppkomsten av gemenskaper med språk som klart avviker från omgivningens. Framför allt gäller detta när man bor tillsammans i väl integrerade grupper av lagom storlek – från några hundra till tusen personer, dvs ungefär som en språkgemenskap hos jägare och samlare. I Sverige gäller detta förutom de stora oskiftade byarna i Dalarna också t ex fiskelägena på västkusten, som ofta har egna dialekter som är klart skilda från den omkringliggande landsbygdens.I trakter där människor bor mer isolerat på gårdar är det å andra sidan mindre chans att en språksplittring av den typ som man finner t ex i övre Dalarna ska uppträda. På Island har man relativt små dialektskillnader, vilket har förklarats på bl a detta sätt. Isolering leder alltså i sig inte till språksplittring.Umgänge trots skilda språkAtt befolkningen i ett område är splittrad i smågrupper, som var och en har sitt eget språk, behöver inte betyda att de olika grupperna inte har kontakt med varandra. I nutida områden med stark språksplittring, t ex Nya Guinea, är ekonomiska och andra förbindelser mellan olika grupper ofta så utvecklade att de flesta behärskar inte bara sin egen grupps språk utan även grannarnas. I förlängningen kan detta leda till en två- eller flerspråkig situation, där de olika språken har olika funktioner och används i olika sammanhang. Den egna gruppens språk används mest för kommunikation med familjen och andra närstående. Detta kan förstärka språkets funktion som symbol för gruppen.Fördelningen mellan odling och boskapsskötsel varierar mellan olika folk. De folk där boskapsskötseln dominerar tenderar att bli nomadiserande, dvs de rör sig över stora områden. Detta medverkar bl a till att språk sprids till ställen där de från början inte har talats. Många av historiens mer kända erövrarfolk har varit boskapsskötare, och i synnerhet den eurasiska kontinentens språkkarta är präglad av deras framfart.Språket och civilisationenI vardagsspråket används ordet ”civilisation” oftast som starkt positivt värderande – det förknippas med allt som är bra, välordnat och på en hög utvecklingsnivå. En något mer precis och i princip värderingsfri användning av ordet är snarare ”en relativt komplex typ av samhälle, politiskt organiserat inom en stat”. Definitionen är hämtad från Nationalencyklopedin, där bl a följande faktorer sägs karakterisera civilisationen: o hög nivå på födoproduktioneno urbanisering, dvs uppkomst av städero politisk och ekonomisk centraliseringo hög grad av arbetsfördelningo uppkomst av icke-födoproducerande yrkesgrupper och en härskande klasso användning av skriftspråk för religiösa, kommersiella och administrativa ändamål.Till detta kan vi lägga ytterligare en inte oväsentlig punkt:o uppkomsten av en utvecklad penningekonomi.”Civiliserade” samhällen uppstod i mänsklighetens historia första gången för mellan 5 000 och 6 000 år sedan. De första kom till i Mellanöstern (Mesopotamien, dvs nuvarande Irak, och Egypten) och Kina. Utan kontakt med dessa samhällen uppstod ett par årtusenden senare civilisationer också i Central- och Sydamerika (maya-, inka- och aztekkulturerna). Civilisationen grundar sig ytterst på införandet av ett mer intensivt och storskaligt jordbruk som bl a möjliggjorde en större befolkningstäthet än tidigare.De egenskaper som räknas upp ovan är så speciella att de utan tvivel berättigar oss till att se civilisationen som en egen samhällstyp. En av dem har direkt med språket att göra: införandet av skriftspråket. Det är säkert så att alla punkterna hänger samman och ömsesidigt betingar varandra. Förekomsten av ett skriftspråk är sålunda förmodligen ett villkor för att kunna administrera ett komplext samhälle. Samtidigt kan skriftspråket inte fungera om man inte har en relativt avancerad arbetsfördelning där vissa människor på heltid ägnar sig åt att skriva och att lära andra att skriva.Men civilisationens uppkomst påverkar också språkgemenskapernas uppbyggnad. Samhället delas tydligare in i olika grupper. Olika samhällsklasser talar olika, och bara eliten har till en början tillgång till skriftspråk. Det är också skillnad mellan stad och land, vilket gynnar språklig differentiering. För första gången uppstår statsbildningar som sträcker sig över stora områden, med behov av ett gemensamt språk. Vi får alltså en språksituation som mycket mer liknar vad vi är vana vid från moderna samhällen – differentierade språkgemenskaper och flerspråkiga samhällen.Städer skapar en speciell språksituation. I städer lever ett stort antal människor på en liten yta, samtidigt som uppdelningen mellan olika yrkesgrupper är stark. Befolkningen i en stad kan ha mer kontakt med befolkningen i andra städer än med dem som bor på den omgivande landsbygden.Städerna pratar med städernaDe första städerna i ett land grundades ofta som ”handelsstationer” av köpmän från andra länder. Även om detta inte alltid var fallet har utländska köpmän varit ett viktigt inslag i tidiga städer, och andra grupper, t ex hantverkare, brukade också visa stor rörlighet mellan olika länder. Så var tyska köpmän och hantverkare ett tidvis dominerande element i städerna i Sverige från medeltiden och framåt. Detta gör att städernas befolkning tenderar att få en annan och mer mångskiftande språklig sammansättning än landsbygdens. Dessutom fungerar städer som brohuvuden för språklig påverkan utifrån och som födelseplats för nya språk och språkvarianter, som sedan tenderar att spridas till andra delar av landet.En företeelse som tycks ha funnits i alla tidiga civilisationer är konstbevattning, som ofta omnämns bland omständigheter som tvingade fram en mer komplex samhällsorganisation. Konstbevattning möjliggör intensiv användning av den brukade jorden. Områden med konstbevattning är därför ofta mycket tätbefolkade. I våra dagar gäller detta framför allt länderna i Syd-, Sydöst- och Östasien, där riset ofta är det dominerande sädesslaget och befolkningstätheten kan uppgå till 1 000 personer per kvadratkilometer.Det verkar som om detta är en miljö som gynnar uppkomsten av stora språkgemenskaper. Ungefär två tredjedelar av de 20 största språken i världen talas i de nämnda delarna av Asien och de flesta av dessa i risproducerande områden. Exempel på utpräglade ”risodlarspråk” är bengali i Indien och Bangladesh (168 miljoner talare), telugu (69 miljoner) och tamil (59 miljoner) i Indien, javanesiska (75 miljoner) i Indonesien samt wu (77 miljoner) och kantonesiska eller yue (64 miljoner) i Kina.Skolan och massmediernaFör ungefär 200 år sedan började nästa omvälvning i mänsklighetens historia: den industriella revolutionen. På flera sätt innebar den en utveckling av det civiliserade samhället. Framför allt har stadsbefolkningen vuxit kraftigt under de två senaste århundradena.Ur språklig synvinkel är två saker av särskild vikt: införandet av allmän skolutbildning och tillkomsten av massmedier som tidningar, radio och TV. Tillsammans med den ökade rörligheten i samhället skapar dessa förutsättningar för att standardiserade eller åtminstone mer enhetliga språkvarianter sprids till stora delar av befolkningen. Detta är ett klart hot mot den språkliga mångfalden.Över hela världen försvinner i dag språk i en takt som gör det befogat att tala om ”språkens ekologiska kris”. Framför allt gäller det språk som talas av små grupper (ofta ursprungsbefolkningar) som nu håller på att integreras i storsamhället. I länder som Sverige hotas både minoritetsspråk som samiska och de traditionella dialekterna eller ”folkmålen”.Tendensen är att vi får språkgemenskaper som kan omfatta hundratals miljoner människor. Men i mötet mellan olika språk uppstår också nya språkvarianter eller helt nya språk. Utvecklingen är därför inte alldeles rätlinjig.Det är förmodligen för tidigt att avgöra om det är berättigat att tala om ett postindustriellt samhälle som en ny samhällstyp. Utvecklingen av datorer och annan informationsteknologi kan ses som den logiska fortsättningen på införandet av skriftspråk för 5 000 år sedan, men vilka följderna blir för språket återstår ännu att se, även om det är frestande att spekulera.Språken berättar om historienJag har redan hävdat att språkgemenskaperna begränsas uppåt av storleken på de största politiska enheterna. Man kan generalisera det till att om ett språk är dominerande över ett större område, är detta resultatet av en politiskt betingad expansion för inte alltför länge sedan.Två exempel på detta är latin i västra och södra Europa, som spreds med romarrikets expansion, och arabiska, som spreds över norra Afrika, Mellanöstern och delar av Europa med den arabiska expansionen efter Muhammed och nu är officiellt språk i ett tjugotal länder.Ett annat något mindre känt fall skulle kunna vara quechua i Sydamerika, som spreds med inkariket under århundradena före européernas ankomst och nu talas över ett mycket stort område från Ecuador i norr till Chile och Argentina i söder. I alla de här fallen har dock talspråken hunnit förändras så att t ex quechua-talare från olika länder knappast längre kan förstå varandra.Språk ärvs inte som generTraditionellt har man antagit att folk som talar besläktade språk också har en gemensam härstamning. ”Språkstammar” och ”folkstammar” har likställts. I äldre litteratur talas det inte bara om indoeuropeiska språk utan också om dess talare, indoeuropeiska folk.En invändning mot att sätta likhetstecken mellan språk och härstamning är att det inte alltför sällan inträffar att folk byter språk. Det är därför osannolikt att mer än en relativt liten del av de människor som i dag talar indoeuropeiska språk har fått något större bidrag till sina gener från den hypotetiska grupp som en gång i tiden talade urindoeuropeiska.Å andra sidan sker inte språkbyten hur som helst. Det går att ge en relativt precis beskrivning av de villkor som måste vara uppfyllda för att en bofast befolkning ska överge sitt tidigare modersmål. Ett sådant språkbyte kan bara äga rum om en tillräckligt stor grupp av talare av det nya språket har bosatt sig i området eller om det nya språket har kommit att användas som lingua franca, dvs som mellanfolkligt språk, i området. Det nya språket måste också ha tillräcklig status genom att dess talare är politiskt eller socialt överlägsna den tidigare befolkningen.Det finns alltså en betydande tröghet i spridningen av språk jämfört med de flesta andra kulturfenomen. Det beror på att språk antingen lärs som modersmål, vilket förutsätter att det är ett levande inslag i barns uppväxtmiljö, eller som andraspråk, vilket normalt förutsätter att det används i daglig kommunikation mellan vuxna.Det vanligaste resultatet av språkkontakt är emellertid inte språkbyte utan lån av ord och fraser och sättet som dessa sätts samman på. Språkliga lån har tidigare betraktats som något som nästan bara handlar om ordförrådet, men på senare år har det blivit allt klarare att även andra språkliga egenheter i stor utsträckning sprids över språkgränserna.Lånen berättarEn spridning av språkliga fenomen förutsätter kulturella kontakter, och genom att studera lånens karaktär kan vi få en uppfattning om kontakternas art. En av de vanligaste typerna av lån är ordlån för nya företeelser, t ex ”mejl” och ”rappa”. Men sådana lån säger inte så mycket eftersom de sker hela tiden och i alla språk, och dessutom i någon mening är nödvändiga – man måste ju kalla det nya någonting.Andra typer av lån tyder däremot på en mer eller mindre utbredd tvåspråkighet. I synnerhet gäller detta lån av centrala och högfrekventa ord, vilka tyder på att människor i sitt tal övergår från det egna språket till det andra.Ett exempel på detta är det svenska ordet ”men”, som kommer på 21 plats i en lista över svenskans vanligaste ord. Ordet ”men” antas vara ett lån från lågtyskan under medeltiden. Det är kanske oväntat att ett så vanligt och centralt ord över huvud taget lånas. Om man emellertid tittar på de inhemska språken i Latinamerika, dyker det spanska ordet ”pero” upp i förbluffande utsträckning som motsvarighet till vårt ”men”. De här språken är i allmänhet hårt pressade av spanskan: de flesta talare är tvåspråkiga, och i många situationer är de tvungna att använda spanska. Det händer inte sällan att en tvåspråkig person byter språk efter just ordet ”men”. En orsak kan vara att talaren just vid ordet ”men” är upptagen med att planera vad som ska komma efter och är mindre uppmärksam på vilket språk han eller hon just använder.Att ordet ”men” har kommit in i svenskan skulle därför kunna tyda på att språksituationen under medeltiden i de svenska städerna inte bara var tvåspråkig, utan att man ofta växlade mellan svenska och tyska och att svenskan befann sig i underläge gentemot tyskan. Detta i sin tur skulle kunna säga något om förhållandet mellan de olika etniska grupperna i svenska städer. Hur det egentligen låg till vet vi inte, men exemplet visar hur kunskap om språkens ekologi kan hjälpa oss att förstå samhället i stort. ÖSTEN DAHL ÄR PROFESSOR I LINGVISTIK VID STOCKHOLMS UNIVERSITET. HANS FORSKNING FINANSIERAS BL A AV riksbankens jubileumsfond. han har skrivit boken språkets enhet och mångfald, studentlitteratur, lund 2000.