Annons

Mästerimitatören

Världens enda djur som kan härma utseendet hos flera andra djur.

Författare: 

Publicerad:

2002-10-01
Det är vanligt att härmas i naturen. Vandrande pinnar skyddar sig genom att se ut som kvistar på en buske, och flugblomster säkrar sin befruktning genom att ha blommor som liknar flugor.Det finns också många djur som vid behov kan ändra sitt utseende och efterlikna omgivningen, t ex barken på ett träd eller en solbelyst sandig havsbotten. Kameleonter och bläckfiskar är exempel på sådana djur. Bläckfiskar har också setts imitera enskilda föremål, t ex stenar, koraller och kringflytande algklumpar. En enda art av bläckfisk - revbläckfisken - har hittills rapporterats härma ett annat djur, papegojfiskar. Men även i detta fall är det kanske mer lämpligt att tala om efterhärmning av omgivningen, eftersom revbläckfisken smyger sig in i och gömmer sig i ett stim av papegojfisk. Ingen bläckfisk har tills alldeles nyligen observerats härma flera olika djur eller ett djur i dess frånvaro, inte heller härmat giftiga eller illasmakande djur.Men nu har en sådan art upptäckts. Det började med att marinzoologen Mark Norman vid University of Melbourne, Australien, fick höra att några undervattensfotografer tagit stillbilder på en bläckfiskart i Indonesien som betedde sig underligt. Bläckfisken hade sökt efter mat på dagtid trots att det fanns gott om rovdjur i närheten, och den hade även ändrat form, färg och rörelsemönster på ett sätt som fotograferna inte kunde förstå.Mark Norman och ett forskarlag reste till platsen och fann en djurart med ett för vetenskapen helt okänt beteende. Bläckfisken, upp till 60 centimeter mellan armspetsarna och ännu utan namn, visade sig härma ett flertal olika djur i deras frånvaro. Men eftersom vissa betenden hos bläckfisken är svåra att kategorisera, vågar forskarna ännu inte säga hur många olika djur den kan härma. Men tre fall är man helt säker på: drakhuvudfisk (bild 1), en randig sjötunga (bild 2) och havsorm (bild 3).Det är dock inte främst den yttre likheten i form och färg som har övertygat Mark Norman och hans kolleger, utan än mer bläckfiskens rörelser. När den härmar dessa tre djur, blir dess rörelsemönster mycket lika de härmade djurens, något som tyvärr inte framgår av bilderna här.Och det som verkligen satte pricken över i var något annat. De tre efterliknade djuren är alla giftiga, och bläckfisken tillgriper sina efterapningar endast när det finns rovdjur i närheten som är farliga för den själv men vilka i sin tur hotas av de giftiga djuren.Exempelvis imiterar bläckfisken en havsorm bara när den angrips av clownfiskar. Den simmar då snabbt ner till bottnen, gömmer undan sex armar i exempelvis en håla, sträcker ut de två kvarvarande åt var sitt håll, byter samtidigt färg på dem så att de blir tvärrandiga samt viftar på dem i precis samma rörelsemönster som en simmande havsorms. Forskargruppen noterade detta beteende ett flertal gånger, hos olika bläckfiskindivider och varje gång med clownfiskar i den omedelbara närheten. Fiskarna flydde strax undan eftersom de är en av havsormens favoritfödoämnen.Icke-bläckfisklik- De mest dramatiska med den här bläckfisken är att den är flera storleksordningar mer föränderlig än vad vi har sett hos något annat djur, säger Tom Treganza vid brittiska University of Leeds, en av kollegerna i forskarlaget.Mark Norman instämmer:- När man följer efter en av de här bläckfiskarna, ser man den göra en massa icke-bläckfisklika saker. Och ju mer vi tittar, desto fler bisarra beteenden ser vi.Ett sådant är när bläckfisken sätter sig på en kulle på bottnen och sträcker upp alla åtta armarna i luften, böjda i sicksack. Kanske härmar den då en speciell art av stora, ensamlevande havsanemoner. Vid ett annat tillfälle simmade en hona upp till ytan och sjönk sedan långsamt medan armarna gick i vågor. Det kan ha föreställt de stora maneter som finns i närheten. Intressant nog är både havsanemonerna och maneterna giftiga i den meningen att de kan bränna angripare.Bläckfiskar är särskilt väl lämpade att utföra dessa mångfaldiga imitationer. De har varken inre eller yttre skelett, och deras allmänna förmåga att ändra form, mönster och färg är en idealisk förutsättning. I och med att efterapningarna dels kan varieras, dels bara sker när de behövs, är det sannolikt så att likheten med originalet kan vara mindre exakt än hos djur som har en fast förklädnad, t ex vandrande pinnar, men ändå fungera tillräckligt bra.- Den här mycket flexibla härmningsförmågan hänger säkert samman med bläckfiskens goda syn och intelligens. Den ser vilka hotande djur som finns i närheten och den väljer både utseende och beteende utifrån det, kommenterar Birgitta Tullberg upptäckten. Hon är professor i zoologisk ekologi vid Stockholms universitet och har forskat om djur som härmar andra djur.- Bläckfiskar har den i särklass mest utvecklade hjärnan bland ryggradslösa djur, och deras ögon är mycket lika våra, säger hon.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar