Annons

Korta växter snyltar på grannarna

På Öland och Gotland finns en unik variant av majvivor.

En av de första varma vårdagarna vaknar ett hungrigt bi och ger sig ut på jakt efter nektar eller pollen på det öländska alvaret. Biet upptäcker snart en långstjälkad och lysande rosa majviva i det vissna fjolårsgräset. De rosa blommorna är fulla av söt nektar. Och i grannskapet finns liknande men kortväxta plantor som biet upptäcker först nu. Här finns ju mängder med näring gömd under gräset!

Den kortstjälkade majvivan har en förmåga att hålla sig gömd tills man kommer helt nära. Den ligger och trycker vid marken med blommorna strax ovanför bladrosetten. Ofta växer den tillsammans med långstjälkade grannar - som den utnyttjar på ett slugt sätt.

Blomman är ett trumfkort

Vanliga långstjälkade majvivor skyltar med en flock av rosa blommor i toppen av en upp till 20 centimeter lång stjälk. Den är en flerårig ört som växer sparsamt på kalkrika fuktängar och betesmarker upp till Jämtland. Den kortstjälkade varianten finns bara på Öland och Gotland. Där är även långstjälkade majvivor vanliga.

Likt ett fyrtorn lockar den långstjälkade majvivan till sig pollinerande bin och fjärilar. Samtidigt riskerar den att skadas av betande får och fröätande fjärilslarver. Kortstjälkade majvivor, däremot, lyckas ofta gömma sig undan fiendernas käftar. Och arbetet med att locka pollinerande insekter till platsen överlåter de gärna åt sina långstjälkade släktingar.

Blomväxternas mångfald av färger, former och dofter är till stor del resultatet av en evolutionär utveckling präglad av djur - både fiender och samarbetspartners - i samspel med den omgivande miljön. Detta gäller i högsta grad majvivorna.

För växter är samspelet med andra slags organismer extra viktigt i samband med sexuell fortplantning. Insekter, fiskar, fåglar och andra djur kan förflytta sig långa sträckor för att finna en eller flera partners. Problemet för växterna är att de sitter fast där de en gång slagit rot. De kan inte lätt förändra sitt beteende för att öka framgången.

Men blomväxterna har en trumf på hand - blomman. En blomma är ett fantastiskt organ. Det innehåller som regel både hanliga ståndare med pollen och honliga pistiller med fröämnen. Dessutom har blommor ofta vackra kronblad. Och de kan utsöndra både lukt och nektar. Med hjälp av sina snillrika blommor har de flesta växtarter hittat effektiva sätt att klara av sin sexuella fortplantning.

Pollenbärare formar blommor

Många blomväxter utnyttjar insekter till att överföra pollen från planta till planta. Medhjälparen - en så kallad pollinatör - kan vara en fjäril eller någon av de nästan 300 arter av vilda bin som finns i landet.

Insekter dras till blommans vackra färger och förförande doft. De förväntar sig också att finna näring i form av pollen och nektar i blomman. Men när de flyger mellan blommorna på jakt efter godsaker transporterar de också pollen mellan plantor. Om de inte gillar de belöningar en viss växtart erbjuder, lär de sig snabbt att välja en annan.

Man kan förenklat säga att pollinatörernas tycke och smak avgör hur blommorna ser ut. En växt måste bli pollinerad för att kunna producera frön och överföra sina arvsanlag till kommande generationer. Ett sätt att locka till sig pollinatörer är att ståta med många och stora blommor. Om en sådan strategi hjälper individer inom en art att producera många frön, kan det leda till att växter med stora blommor blir allt vanligare.

Med tiden är det bara de växter som lyckas bli pollinerade som finns kvar. Och bland de kvarvarande växterna fortsätter den evolutionära karusellen med att nya mer eller mindre lyckade varianter uppstår. På så vis utövar pollinatörer ett naturligt urval som styr blommans färg, form, lukt, blomningstid och andra egenskaper.

Urval från två håll

Men blommorna lockar alltså inte bara till sig pollinatörer. Andra djur äter eller samlar hela växter, blommor, frön, pollen eller nektar utan att bidra till pollinationen. Sådana djur påverkar också det naturliga urvalet. Dessa fientliga djur lockas sannolikt av samma egenskaper hos blommorna som pollinatörerna. Det innebär att växterna är utsatta för naturligt urval från två motsatta håll. I det läget kan växternas evolution leda till en kompromiss.

Växter med stora blommor lockar visserligen till sig många pollinatörer, men det tjänar inte mycket till om de samtidigt lockar till sig fiender som äter upp dem innan de hunnit sätta frön. Växter med små blommor har å andra sidan goda utsikter att slippa bli uppätna. Samtidigt är risken stor att pollinatörerna aldrig hittar dem. Med sådan motverkande selektion kan växter med medelstora blommor bli mest framgångsrika.

Men ibland händer det att två eller fler lösningar på ett problem uppstår och existerar tillsammans. Stora blommor skulle till exempel kunna innebära fördelar när fienderna är få. Och en variant med små blommor kan vara framgångsrik när pollinatörerna är många. Båda varianterna kan ha en chans på grund av att det naturliga urvalet varierar i både tid och rum.

Antalet bin och andra pollinatörer skiftar mellan områden och år. Och blommorna kan vara mer eller mindre anpassade till både pollinatörer och fiender. Växterna anpassar sig till den lokala faunan. Det medför att de inte behöver se likadana ut överallt i sitt utbredningsområde. Livsbetingelserna kan också variera mycket mellan år på samma plats. Allt detta gör att olika varianter kan leva sida vid sida.

Skillnaden syns i högt gräs

På Öland och Gotland upptäcker pollinatörerna kortstjälkade majvivor ungefär lika lätt som långstjälkade på välbetade platser med kort vegetation. I hög vegetation förändras bilden. Där får pollinatörerna problem att hitta kortstjälkade plantor, vilket sänker plantornas produktion av frön. Men om det finns långstjälkade majvivor i närheten lyckas de kortstjälkade plantorna producera betydligt fler frön. Det visar undersökningar som jag och mina kolleger har genomfört av majvivornas sexliv vid Uppsala universitets ekologiska forskningsstation i Ölands Skogsby.

Fördelningen mellan olika varianter av en art inom ett område spelar stor roll i den här typen av samspel. Ett exempel på det är orkidén Adam och Eva, som förekommer i två olika färgvarianter. Enskilda plantor skyltar med antingen gula eller röda blommor. En populär förklaring till att dessa två varianter ofta förekommer tillsammans är att växten på så sätt lättare lurar nykläckta humlor att besöka dem. Orkidén ger nämligen ingen belöning till besökande insekter. Den förlitar sig helt på att oerfarna humlor lockas av den inbjudande blomställningen.

Ganska snart lär sig dock humlorna vilka växter som är värda ett besök och vilka man bör undvika. Men kanske är det svårare för humlan att lära sig läxan när både de gula och de röda blommorna är vilseledande, vilket då gynnar enskilda plantor. Framgången hos de två färgvarianterna tycks bero på hur vanliga de är lokalt i förhållande till varandra. Finns det få gula plantor på en plats med många röda grannar producerar de gula vanligtvis extra många frön.

Smygare undviker slagsmål

På liknande sätt tycks de kortstjälkade majvivornas framgång bero på hur vanliga de är lokalt. Om de dominerar inom ett område kan de få svårt att locka till sig pollinatörer. Om andelen långstjälkade majvivor i stället är hög får de kortstjälkade plantorna hjälp med att locka till sig pollinatörer. Långstjälkade plantor, däremot, lockar till sig både pollinatörer och fröätare oavsett om de är fåtaliga eller inte.

Ekologer som studerar djurs beteenden beskriver ibland "smygare" (sneakers på engelska) bland framför allt hanar av olika arter. Sådana individer undviker parningens normala kostnader som att försvara revir, slåss, kväka, sjunga, spela, dansa eller göra något annat för att locka till sig en partner. En smygare kan nå framgång genom att till exempel smyga runt attraktiva hanar och hoppas på att få para sig med någon av de honor som lockats dit.

Beteendet hos enskilda individer kan vara genetiskt förutbestämt eller beroende av en given situation. Ofta beror smygarens framgång på hur vanlig strategin är i förhållande till ett "normalt" beteende.

Ett välstuderat exempel kommer från amerikanska syrsor i släktet Gryllus. Hanarna spelar med bakbenen och lockar på så vis till sig parningsvilliga honor. Ett problem för hanarna är att musiken även lockar parasitflugor som lägger ägg i de vuxna syrsorna. Ur äggen kläcks efter sju till tio dagar fluglarver som dödar sin värd.

Men det finns hanar som använder en smygande strategi. Tysta sitter de likt satelliter kring spelande hanar. De slipper utsätta sig för parasitflugor och har samtidigt chansen att komma åt ditlockade honor. Ju färre smygare som samlar sig kring varje spelande syrsahane, desto mer framgångsrika är de få som finns.

Majvivor åker snålskjuts

De kortstjälkade majvivorna påminner om smygare. En kortstjälkad planta undviker risker kopplade till att ha lång stjälk, det vill säga skador från fröätare och betande djur. Samtidigt åker de snålskjuts på de långstjälkade plantornas ansträngningar att locka till sig pollinatörer.

De kortstjälkade plantornas framgång är avhängig av deras andel av alla majvivor på platsen. Den saken kan växten inte göra mycket åt. Till skillnad från en syrsa kan en majviva varken ändra sitt beteende eller hoppa till en annan plats. Växter får i stället förlita sig på att evolutionen under många generationer anpassar deras egenskaper så att de blir sexuellt framgångsrika.

Under de senaste 125 miljoner åren har blomväxterna utvecklat många sinnrika strategier för att klara umgänget med både vänner och fiender. Majvivor, bin och betande djur ingår alltså i en typ av samspel som har en mycket lång historia.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar