När vi fick lära oss ta av oss skorna

Att skapa det goda hemmet blev under tidigt 1900-tal ett projekt för hela samhället. Myndigheterna skulle lära kvinnorna – som ansågs vara hemmens härskarinnor – hur de borde bo. Till en början var upplysningen frivillig, men så småningom blev den en del av hälsovårdsnämndernas obligatoriska arbete.

Hembesöket blev ett sätt att undersöka inte bara hemmet utan också hur folk i gemen hade det. Kommunala organ som fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämnden och nykterhetsnämnden gjorde alla hembesök. Distriktsköterskor, provinsialläkare och hälsovårdsinspektörer klev över tröskeln till det privata. Rötterna fanns i 1800-talets hälsopoliser, som hade införts för att övervaka smittskyddet vid hotande koleraepidemier.

Bostaden i centrum

Under 1930-talet formulerades en särskild bostadspolitik, och 1936 skapades en bostadsinspektion under hälsovårdsnämnderna. Enligt 1936 års hälsovårdsstadga skulle inspektionen ägna sig åt att uppfostra de boende och övervaka ”beskaffenheten och skötseln” av bostäderna, i synnerhet där man hade anledning att tro att det kunde finnas missförhållanden.

Under 1940-talet infördes dessutom en särskild, länsbaserad hälsovårdskonsult som skulle undervisa hälsovårdsnämndernas personal och andra kommunala tjänstemän om hur de i sin tur skulle lära folk att bo.

Bort skulle finrummet, som borde användas. Bort skulle också inneboende, som bidrog till trängsel och hotade kärnfamiljen, och bort skulle trångboddheten, som i värsta fall ledde till sjukdomar, kriminalitet och till och med prostitution! De barn som växte upp i överbefolkade rum i trånga lägenheter gick inte bara miste om intellektuell stimulans, de tvingades dessutom höra sina föräldrars intimiteter och gräl. Det kunde leda till sexuell avtrubbning, med befolkningsbrist som yttersta följd.

In skulle vardagsrum, vädring, badrum, skafferier och dusch. Moderna lägenheter skulle ha garderober, där man kunde hänga av sig arbetskläderna och ställa smutsiga skor innan man klev in i det mer privata och intima hemmet. Moderna lägenhetsinnehavare tog av sig skorna när de kom inomhus, tvättade i tvättstugan och hade inte på radion för högt.

Föreläsningar, flygblad, radioföredrag, hälsovårdskurser och bostadsinspektörer blev medlet. Under en tid förekom regelrätta bo-kurser för dem som flyttade in i de nya moderna lägenheterna. I några hus fanns det värdinnor med ansvar för att hjälpa de boende till rätta.

Det var inte heller vem som helst som tilläts flytta in i de nya hyresrätterna. Bara de som ansågs klara av det moderna boendet fick tillträde, och viktigt var att de stora barnrika familjerna som det ofta gällde, var tillräckligt skötsamma. Avgörande för om man skulle få en lägenhet var inte sällan den bedömning som fattigvårdsstyrelsen gjorde då dess personal besökte de boende.

De värdinnor som skulle lära folk att bo skulle använda vänskapliga råd. När man anställde kvinnor på bostadsinspektionen var tanken densamma. Man förmodade att de som kvinnor lättare kunde hantera de problem som kunde uppstå då myndighetspersoner klev in i hemmen.

Men det förekom också rena uppmaningar. Från Stockholm berättar ett par flygblad om den ton som användes. Husmor borde exempelvis vädra flera gånger om dagen: minst 15 minuter varje morgon och varje kväll, plus några gånger om dagen. I kök och badrum borde spjäll eller liknande alltid vara öppna. Man borde elda varje dag, helst på förmiddagen. Stenväggar borde inte belamras med tavlor, utan hållas fria från möbler över huvud taget.

Bostadsinspektionen kunde dessutom ha åsikter om lägenhetens inredning, möblering och färgsättning. I inspektionens protokoll och promemorior kan man läsa uppmaningar om att väggar skulle målas i ljusa färger – man kunde till och med kräva ommålning om det var för mörkt. Också tapeterna skulle vara ljusa. Arbetsbord skulle placeras så att man kunde få dagsljus; växtlighet utanför fick inte skymma ljuset. Ingen skulle sova i köket.

Folk skulle få det bättre

Sedan 1800-talets senare del var statistiska undersökningar av de svenska hemmen vanliga. Anledningen var helt enkelt att man trodde att många sociala problem orsakades av de dåliga bostäderna. Om bostäderna kartlades och felen kunde rättas till så att folk bodde bättre, skulle många problem lösa sig av sig själva. Med bättre bostäder skulle män stanna hemma från krogen och kvinnor bli bättre mödrar.

Så kallade bovaneundersökningar av mindre bostäder gjordes i snart sagt alla större städer. Det undersöktes hur många rum varje familj förfogade över, hur många som delade lägenhet, vilka som bodde där och varför. I några svenska städer gjordes stora bostadsinventeringar där samtliga hem besöktes, gicks igenom och fördes upp på listor och i kortregister.

Sverige hade långt in på 1900-talet en bostadsstandard som tillhörde de sämsta i Europa. Bostäderna var mörka, fuktiga och dragiga, dyra och små. Det påverkade de boendes hälsa; sjukdomar och löss spreds. Ville man ha ett friskare folk, menade de allra flesta experter, måste man ordna fler och bättre bostäder.

I linje med detta fastställde myndigheterna också en rad minimimått: luftkub per boende, kvadratmeter per boende, minimidager och värmenormer. Utifrån detta regelverk skred sedan bostadsinspektörerna till verket. Dåliga bostäder skulle på sikt bort, och därmed skulle befolkningens hälsa och välfärd bli bättre.

När de boende lärt sig vad som gällde, började de själva vända sig till inspektörerna med klagomål på till exempel för kalla eller för mörka lägenheter. Hembesöket, själva inspektionen av bostaden, blev därmed lika dubbelt som de sociala ingenjörernas verksamhet var. Å ena sidan tog folk hjälp av experterna för att förbättra sin situation. Å andra sidan blev de då föremål för myndigheternas uppfostran av hur de skulle bo och bete sig. Men oavsett hur man ser det, blev bostäderna med tiden bättre i den meningen att standard och utrymme ökade.

Men dåliga bostäder var inte bara följden av ett undermåligt bostadsbestånd, menade exempelvis arkitekten Uno Åhrén och ekonomen Gunnar Myrdal, som utredde frågan under tidigt 1930-tal. Det var också frukten av lättja, snålhet och okunskap. Många visste faktiskt inte hur man skulle göra för att bo bra, andra struntade i det. Uno Åhrén och Gunnar Myrdal gick så långt att de ansåg att trångboddheten i många fall var självförvållad, eftersom folk i allmänhet hade dåliga bostadsvanor. Också därför var det viktigt att införa bostadsinspektion.

Inte bara i Sverige

Kanske kan man kalla detta typisk svensk folkhemsk socialpolitik. Nya sätt att bygga – exempelvis så kallade laboratoriekök som var så litet att det inte skulle gå att använda som sovrum – kombinerades med inspektionsverksamhet och uppfostran.

Bostadsfrågan var emellertid internationell. I flera europeiska länder bodde folk illa. Och i några länder hade man som i Sverige något slags bostadsinspektion som skulle lära folk att bo rätt. Svenska bostadsinspektörer reste bland annat till Storbritannien på studiebesök. Mycket där påminde om den svenska bostadspolitiken, men somligt var annnorlunda, och såväl ditresta bostadsinspektörer som andra kommentatorer tycktes eniga om att de svenska förhållandena var bättre.

I Storbritannien anställdes kvinnor med uppdrag att lära folk hemvett och bokunskap. Där var problemen särskilt stora eftersom ”slummentaliteten” ansågs utbredd. Med slummentalitet avsåg de svenska rapportörerna en grövre variant av de självförvållade bostadsovanor som Gunnar Myrdal och Uno Åhrén hade varnat för. I generationer hade människor i Storbritannien bott så uselt att de inte längre tycktes bry sig om huruvida de bodde människovärdigt eller inte, rapporterades det hem till Sverige.

Storbritannien hade å andra sidan en striktare syn på vad som skulle betraktas som trångboddhet. I Sverige räknade man länge med en viss luftvolym per boende, vilket gjorde att tvårummaren förblev den ideala bostaden för den lilla familjen med ett eller två barn. I Storbritannien räknade man i stället rum. Två rum och kök betraktades där som fullgod bostad på sin höjd för ett par, oavsett hur många kvadratmeter den var på. Man fick inte sova i köket. Även arbetare var i behov av ett vardagsrum – och fler än två personer per rum var heller inte att rekommendera oavsett hur unga eller gamla de inneboende var. Det fick konsekvenser för hur man byggde framför allt arbetarbostäder i Storbritannien eftersom tvårummare inte var ett tänkbart alternativ.

Även i Storbritannien föreställde man sig att människor som vanskötte sitt boende borde uppfostras att bo rätt. Där förekom till och med särskilda övningsbostäder där de mer ”asociala” under en månads tid kunde lära sig att bo rätt. De svenska inspektörerna var inte övertygade om att det var en bra lösning, bland annat eftersom dessa människor inte trodde att de skulle kunna lära sig grunderna i modernt boende på en månad.

Under övervakade former

Ännu tidigare, strax efter sekelskiftet 1900, fanns exempel på övningsbostäder i Amsterdam. I svenska skildringar av dem talas om bostäder för det mest förhärdade klientelet, de personer som inte kunde bo i vanliga bostäder, som aldrig betalade hyran och inte skötte sig. Här kunde de under övervakade former lära sig att bo rätt och sköta sig, exempelvis genom gemensamma bad.

De så kallade barnrikehusen är kanske det tydligaste svenska exemplet på hur man byggde bostäder för särskilt utsatta grupper. Där skulle obemedlade men skötsamma familjer med många barn bo i moderna lägenheter med garderober, tambur och ibland till och med badrum. Några av tidens främsta arkitekter sattes att rita bostäder för socialt utsatta – den sociala ingenjörskonstens framsida. Men i efterhand kan vi konstatera att många som växte upp i barnrikehusen kände sig utpekade och stigmatiserade. De var dessutom ofta kontrollerade innan de flyttade in, nogsamt synade om de verkligen skulle klara den moderna lägenhetens krav på skötsamhet. År 1948 slutade man att bygga barnrikehus i Sverige. Bostadspolitiken skulle inte längre omfatta så kallade kategoribostäder utan liksom annan socialpolitik vara generell.