Bild: Getty images

Stigarna leder oss till dem vi en gång var

Stigar fungerar som ett gemensamt minne av hur vi rört oss genom landskapet. Det är dags att vårda dem som en del av kulturarvet, menar tre forskare.

Många har en personlig relation till stigar. De förknippas med minnen från olika aktiviteter och åldrar. Inte sällan frammanar stigarna bilder från barndomen, när äventyret bara var några steg bort. Som stigen till kantarellstället bortanför åsen, dit morfar visade vägen under granarnas ständiga sus. Stigar genomsyrar också kulturen, de tar plats och inspirerar i konst, musik, litteratur och poesi. Poeten Lars Gustafssons Ballad om stigarna i Västmanland är ett av många exempel:

”… vi skriver stigarna, och stigarna blir kvar, och stigarna är klokare än vi, och vet allt det vi ville veta.”

Gustafssons dikt ger uttryck för att stigar kan fungera som ett slags kollektivt minne. De blir kvar, de minns fotstegen och vilka vägval som gjorts av andra som gått före. Samtidigt är det långt ifrån alla stigar som blir kvar. De försvinner för att ingen längre går där, eller för att marken tas i anspråk för andra ändamål. Skogsbruket, som en gång gav upphov till många stigar, har nu genom sin maskinella storskalighet svårare att ta hänsyn till gamla tiders rörelser. Exploatering för bostäder, industrier, vägar och gruvor förändrar landskapet och tränger undan stigarna. Trots deras betydelse har stigar länge haft ett svagt – några skulle säga obefintligt – skydd.

När vi talar om kulturarv har det historiskt sett främst handlat om det unika och märkvärdiga – som storslagna slott, kyrkor eller monument. Under 1900-talet har vanligt folks kulturella avtryck gradvis uppmärksammats allt oftare, med fäbodar, torp och fattighus som några exempel. Först under de senaste decennierna har även industrins gruvor, fabriker, kraftverksdammar och andra lämningar fått en tydlig plats inom kulturarvet. ”Kulturarv” rymmer numera på ett tydligare sätt än tidigare både det unika och det vanliga, det som anses typiskt. Men stigar kanske är bland det mest typiska som finns på våra skogsklädda bredd-grader. Vilken potential skulle stigarna kunna ha som kulturarv? Och vad händer med kulturarvsbegreppet om det öppnas för att även inkludera stigar och vandringsleder?

Stig i Ytterhogdal 1958.
Bild: Hilding Mickelsson / Hälsinglands museum

Landskapet har formats historiskt genom rörelser. Vi har vandrat, jagat, fiskat och bedrivit fångst. Men landskapet har också präglats av friluftsliv, turism och idrott, liksom genom konst och forskning i fält. Efterfrågan på miljöer för rörelse har fortsatt att växa och kommer sannolikt att fortsätta att göra det. Med utgångspunkt i stigarna har vandringleder skapats, tillrättalagda för ett friluftsliv i ett landskap fullt av tradition och minnen. Stigar och leder kan vara ett sätt att ta sig fram till andra kulturminnen, men kan även förstås som kulturarv i egen rätt. Stigarna kan öppna för nya frågor och förståelser kring hur människor har levt och rört sig genom tid och rum.

Se stigarna som ett kulturarv

Sedan 2017 har vi forskat kring stigar som kulturarv med utgångspunkten att de är viktiga för att förstå hur rörelsen till fots har präglat människors tillvaro. Vi har använt ordet rörelsearv som ett samlingsbegrepp för lämningar efter rörelse. Begreppet leder tanken till stigarnas dubbla natur, som både materiella och immateriella lämningar.

Den materiella dimensionen är uppenbar. Landskapet är fullt av sedan länge väl upptrampade stigar och leder, använda för att gå till skolan, sommarladugården eller älgpasset. Dessa stigar är spåren av många vandringar över lång tid. De utgör vad vi talar om som en ”diskret infrastruktur”, som människor har varit helt beroende av för att kunna ta sig fram i glesbefolkade områden. I dag, när vägnät och motortrafik byggts ut, är stigarna sällan den enda transportleden. Desto viktigare har de blivit som ryggrad i ett för folkhälsan angeläget friluftsliv och en för landsbygdens ekonomi betydelsefull besöksnäring.

Dan Andersson och en okänd pojke vid Brunnsviks folk­högskola utanför Ludvika 1917. Dan Anderssons dikter präglas av stigarna i Finnmarken i södra Dalarna.
Bild: Karl Lärka / TT-bild

Den immateriella dimensionen av stigarna är möjligen svårare att få grepp om. Det gör den inte mindre betydelsefull. Stigar kan leva i människors minnen och berättelser långt efter att de vandrats. I konsten, litteraturen, musiken och poesin är de ständigt närvarande. Dan Anderssons dikter vore omöjliga utan stigarna i Finnmarken. I Karin Boyes sökande poesi används ofta stigen som metafor. Det är svårt att tänka sig hur den nordiska kulturen – eller någon annan kultur för den delen – skulle se ut om stigar inte fanns.

Stigar är på en och samma gång natur och kultur, de är materiella och immateriella, historiska och samtida. I vår forskning har vi studerat ett antal exempel där denna mångtydighet blir särskilt tydlig. Ett sådant är Hindås utanför Göteborg. Motionsspår och idrottsanläggningar för längdskidor, fotboll och backhoppning samsas här med betydligt äldre stigar kopplade till bland annat skogsbruk och jordbruk. I landskapet knyts bygdens äldre historia samman med 1900-talets järnvägsetablering och framväxten av ett omfattande idrotts- och friluftsliv. Våra dagars motionsspår, konstsnöanläggningar och vandringsleder kompletterar bilden av ett landskap präglat av många lager av mer eller mindre organiserad rörelse. Stigarna rymmer dem alla.

Natur möter kultur

I Västergötland, några mil från Hindås, ligger Hyssna där lokala krafter har lagt ner mycket arbete på att etablera den 40 kilometer långa Hyssnaleden. Denna led utgör ett fint exempel på hur det vi kallar rörelsearvet kan användas för att förstå ett områdes kulturhistoria och vad rörelse har betytt för att forma landskap och identitet. Längs Hyssnaleden lyfts historia från många olika epoker. Leden och de stigar som den bygger på knyter samman enskilda platser och bidrar till en fördjupad förståelse av hur människor i bygden har levt och verkat. Hyssna gamla kyrka från 1100-talet är ett exempel. Kyrkan faller inom ramen för ett mer klassiskt kulturarvsbegrepp, men byggnaden hänger också samman med rörelse genom de stigar som lokalbefolkningen trampat för att ta sig till och från gudstjänsterna.

Folkskolebarn med lärare skidar längs en stig i Hindås i mars 1921.
Bild: TT-bild

Ett annat exempel är Finnskogen i Värmland och norska Hedmark. Här var stigarna den viktigaste förutsättningen för rörelse i väglöst land för de invandrare från nuvarande Finland som med början på 1500-talet bosatte sig i områdets skogsbygder. Stigar behövdes för svedjebruk, boskapsskötsel, jakt, och många andra delar av den skogsfinska vardagen. Det var stigarna som knöt samman de glest utspridda finngårdarna och de bar inte endast människor och djur, de bar också berättelser, seder och kunskaper. Många av stigarna i Finnskogen är fortfarande i bruk. En del används fortsatt för jakt, fiske, svamp- och bärplockning, medan andra har fått förnyad aktualitet inom turismen, friluftslivet och träningen.

Risk att vi förlorar delar av vår historia

Forskningen om stigar och leder visar att de kan spela en viktig roll för att förstå ett områdes historia. I några av de fall vi har studerat har stigarna blivit något för lokalsamhället att samlas kring, ett sätt att tillgängliggöra historien och bidra till lokal identitet. Vissa stigar och leder, som Kungsleden och Vasaloppsleden har en än större roll och uppmärksammas såväl nationellt som internationellt. Vasaloppet kallar leden och området runt den för Vasaloppsarenan: ”En arena skapad av naturen själv, tillgänglig och vacker, inramad av små fäbodbyar och glesvuxna tallskogar, korsad av grusvägar och upptrampade stigar där generationer av ortsbor har tagit sig fram mellan byarna.”

I dag lever många gamla stigar vidare i form av motionsspår.
Bild: Getty images

Under pandemin blev den fortsatta vikten av att ha tillgång till stigar för rörelse och rekreation uppenbar. Människor har ett behov av att röra sig och söker platser för både stillhet och samvaro. Stigarna är en manifestation av detta behov. De förenar oss på samma gång med dem som gått före och med dem som ska komma efter. I detta ligger även en hållbarhetsdimension. Stigar är ett exempel på hur landskap kan brukas varsamt under lång tid med endast mycket små fysiska avtryck. På det viset pekar stigarna bortom förenklade uppdelningar mellan natur och kultur, mot ett mer dynamiskt sätt att förhålla sig till vår livsmiljö.

Vad ska vi då göra med stigarnas kulturarv? Att stigar uppkommer och försvinner är en del av tidens gång. Ändrade levnadsmönster och sociala och teknologiska förutsättningar gör att vissa stigar inte längre trampas. Alla kan givetvis inte bevaras. Men utan stigarna som markör riskerar vi att tappa viktiga delar av vår historia. Fler stigar skulle behöva dokumenteras. Deras historia skulle kunna lyftas fram mer genom kartor och skyltning. Det skulle bidra till en ökad förståelse för att stigar är en viktig resurs som inte får glömmas bort i relation till andra intressen. Den stig vi nu trampar upp blir något som kommande generationer kan komma att följa.

Om författarna

  • Daniel Svensson är fil.dr. i historia och biträdande lektor i sport management inom Idrottsvetenskap (IDV) vid Malmö universitet.
  • Katarina Saltzman är docent i etnologi på Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet.
  • Sverker Sörlin är professor i miljöhistoria på Avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö vid KTH.

De tre är redaktörer för antologin Pathways: Exploring the routes of a movement heritage (White Horse Press 2022) med texter om stigar från länder som Israel, Indien, Belgien, Spanien, Storbritannien och Norge. Boken kan laddas ner på jstor.org

F&F i din mejlbox!

Håll dig uppdaterad med F&F:s nyhetsbrev!

Beställ nyhetsbrev

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 tidningsnummer om året och dagliga nyheter på fof.se med kunskap baserad på vetenskap.

Beställ idag

Samhälle & kultur

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor