Annons

Den trettonde månkameran

Tolv Hasselbladare har lämnats kvar på månen, men det finns en till.

Kanske är det fotohistoriens mest kända och återgivna bild. Den togs av astronauten Neil Armstrong och visar Edwin "Buzz" Aldrin på månens yta den 21 juli 1969. Det är en ödslig bild av en ensam människa i ett ogästvänligt landskap. Skuggan faller lång i motljuset. Aldrins ansikte syns inte genom hjälmvisiret, i stället reflekteras några utplacerade instrument, månlandaren - och fotografen själv.

Bilden är tagen med en Hasselblad EDC (Electric Data Camera), särskilt modifierad för användning på månen. Denna specialkamera kom redan i förväg att kallas "månkameran", och på månen blev den kvar sedan astronauterna återvänt till jorden. För att minimera farkostens vikt lämnades all umbärlig teknisk utrustning kvar. Bara de avtagbara filmmagasinen med de ovärderliga filmrullarna fick följa med tillbaka.

Ett inslag i kalla kriget

Apolloprojektet var en kombination av vetenskap, militärstrategisk styrkedemonstration och massmedialt spektakel - i tidigare oanad skala. Mer än 500 miljoner människor jorden runt följde de dramatiska direktsändningarna.

Den första månlandningen var den självklara kulmen på 1960-talets amerikanska rymdprogram, men också på en era fylld av framstegsoptimism och tekniska landvinningar, av politiska motsättningar, medborgarrättskamp, studentrevolt och Vietnamkrig.

Omätbar reklampotential

Från början hörde foto definitivt inte till de områden som prioriterades i rymdprogrammet. De första rymdfärderna medförde inte några kameror - kapslarna hade inte ens fönster så att astronauterna kunde se ut i rymden. När en av Mercuryuppskjutningarna 1962 skulle utrustas med kameror föll valet mer eller mindre slumpmässigt på en Hasselblad 500c. Bilderna blev spektakulära, och den amerikanska rymdstyrelsen Nasa började inse deras propagandavärde. Foto förändrades från bisak till nära nog huvudsak för rymdprogrammet.

Samarbetet mellan Nasa i Houston och Hasselblad i Göteborg tog under de följande åren allt fastare former. När den svenska kameratillverkaren, en av de minsta i världen, år 1967 fick ensamrätt på kameror för Apolloprojektet var det inte längre någon slump. Kontraktet var på 1,7 miljoner kronor - en struntsumma i sammanhanget, men då ingick en reklampotential som inte kunde mätas i pengar.

En föraning om propagandavärdet hade kameratillverkarna fått 1966, då astronauten Michael Collins vid en rymdpromenad råkade tappa sin kamera: "Jäklar! Jag tappade den. Jag tappade min Hasselblad!" Nyhetsutsändningar över hela världen spred repliken, och Hasselblad fick oslagbar publicitet. Företaget passade på att utlysa en hittelön på 10 000 dollar, och svenska tidningar skrev halvt på skämt, halvt på allvar om Sveriges första satellit.

I Göteborg inrättade Hasselblad nu en särskild enhet, Nasagruppen, som arbetade med att konstruera en månkamera i enlighet med Nasas detaljerade önskemål. Resultatet, Hasselblad EDC, byggde på en motordriven modell som använts vid tidigare rymdfärder. Den var utrustad med ett specialobjektiv med polarisationsfilter av det tyska märket Zeiss. Alla plastdetaljer var utbytta mot aluminium, och kamerakroppen var målad i silverfärg för att reflektera bort värmen från det starka solljuset på månen. Reglagen anpassades så att de skulle kunna hanteras med de otympliga rymddräkternas handskar.

Första månlandningen

Måndagen den 21 juli 1969 klättrade Neil Armstrong ner från Apollo 11:s månlandare Örnen på den plats som kallas Stillhetens hav. Därmed blev han den första människan på månen, en stund senare följd av Edwin Aldrin. En tredje astronaut, Michael Collins (han som tappade en Hasselbladskamera), väntade i moderskeppet Columbia i bana runt månen. Astronauterna hade två timmar och tjugo minuter på sig att samla in 22 kilo grus och stenar, placera ut mätinstrument samt, inte minst, fotografera. Neil Armstrong, som tog merparten av de 450 bilderna, bar kameran fästad i brösthöjd på rymddräkten. Kameran hade inte någon sökare, utan han fick helt enkelt vända kroppen i den riktning som han ville fotografera.

Expeditionen lämnade kvar en minnestavla med altruistiskt budskap: "Vi har kommit hit i fredliga syften, som ombud för mänskligheten." Detta budskap stod i viss kontrast till det amerikanska stjärnbaneret, utspänt med hjälp av ståltråd för att komma till sin rätt i månens avsaknad av atmosfär. Kamerahuset blev alltså kvar på månen, medan magasinen firades upp till månlandaren med en lina. Kamerahuset ligger där ännu, liksom ytterligare elva Hasselbladare som lämnats kvar fram till att Apolloprojektet lades ner 1972.

Den trettonde månkameran

Vad som är mindre känt är att det faktiskt finns ett trettonde exemplar av den ursprungliga månkameran Hasselblad EDC kvar här på jorden. Detta unika föremål ägs varken av Nasa eller av Hasselblad, utan av Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm (KTH). Kameran minner om ett svensk-amerikanskt teknikvetenskapligt samarbete som inte fått någon egentlig uppmärksamhet.

Bakgrunden är följande. Fotogrammetri, vetenskapen om fotografisk uppmätning och kartering, var på 1960-talet en forskningsgren på stark frammarsch tack vare ny teknik och ständigt nya tillämpningar. Inte minst var fotogrammetrin intressant för kartering i militära sammanhang. Världsledande på området var professor Bertil Hallert på KTH. Under ett flertal vistelser vid forskningsinstitut i USA i slutet av 1950-talet och början av 60-talet utvecklade han ett samarbete med amerikanska forskare och efter hand också med myndigheter. I samarbete med Nasa utredde han möjligheterna att använda fotogrammetri för kartering av månens yta - dels från ovan, dels i samband med en eventuell månlandning.

Samtidigt blev Bertil Hallert en vetenskaplig referensperson för Hasselblads utvecklingsavdelning i Göteborg. Kanske bidrog den internationellt välrenommerade forskaren till att den förhållandevis resurssvaga kameratillverkaren lyckades vidmakthålla det värdefulla samarbetet med rymdprogrammet. Det var en idé från Hallert som gjorde att månkameran på ett mer principiellt plan skilde sig från andra kameror. Han föreslog att kameran skulle förses med en så kallad reseauplatta av glas, placerad i kamerahusets bildöppning. Plattan hade ett antal tunna mätkors ingraverade, med exakt uppmätta inbördes avstånd. Dessa mätkors avtecknar sig på alla bilder som tagits med kameran. Med detta tillägg blev kameran inte längre "bara" ett verktyg för dokumentation, utan också ett vetenskapligt mätinstrument med vars hjälp avstånd och höjdskillnader kunde beräknas med stor säkerhet.

Vid tiden för den första månfärden skickades därför ett exemplar av månkameran till KTH för kalibrering och kontroll i stället för att sändas ut i rymden. Efter avslutade försök, och efter Bertil Hallerts hastiga bortgång 1971, blev kameran kvar på högskolan och användes genom åren i undervisning och forskning.

Bilden av vetenskap

De fina mätkryssen som syns på de välbekanta bilderna från månen utgör en ständig, diskret påminnelse om Apolloprojektets vetenskapliga karaktär. Oavsett hur bilderna används bär de med sig denna ytterligare information, de är vetenskap. Som teknikhistorikern Michael B. Smith har påpekat var rymdprogrammets främsta produkt inte så mycket vetenskap som bilden av vetenskap. Tydligare än med dessa bilder kan det knappast illustreras.

Det sista radiomeddelandet innan astronauterna lämnade månytan leder tankarna till sentida produktplacering: "Neil, detta är Houston, du fick väl upp Hasselbladsmagasinen?" Armstrong: "Ja, det är klart."

Att förknippas med det projekt som mer än något annat representerade högteknologisk forskning hade en kommersiell betydelse som knappast kan överskattas. Företagets produktinformation utgick från rymdkamerorna och framhöll att de förbättringar som gjordes på dem även kom standardkamerorna till del. Under de följande åren utarbetades dessutom en kommersiell mätkamera som mer direkt byggde på erfarenheterna från samarbetet med Nasa och KTH. Än viktigare var att namnet Hasselblad i allmänhetens ögon blev synonymt med Månkameran. Detta innebar en särställning - den som ägde en Hasselbladare var i någon mån del av det stora projektet.

För även i Sverige var förstås intresset för månlandningen enormt, och händelsen rapporterades i minsta detalj. Expressens specialbilaga, "Rymd-Expressen" inkluderade en grammofonskiva med den inspelade konversationen mellan astronauterna och rymdkontrollen i Houston, med ordagrann översättning till svenska i själva tidningen. Inte oväntat tog svenska massmedier fasta på att den första kameran på månen var svensk och att en av de två astronauterna, Edwin Aldrin, var svenskättling från Värmland. Därmed kunde en strimma av rymdäventyrets heroiska glans falla även på Sverige. I alla fall så länge som månlandningen kunde motiveras på ett allmänmänskligt plan.

Ifrågasatt projekt

Apolloprojektet var nämligen ifrågasatt såväl i USA som internationellt, både med tanke på de stora kostnaderna och med tanke på de bakomliggande motiven. Var det verkligen berättigat att satsa sådana summor på rymdforskning, när annan vetenskap skulle kunna åstadkomma betydligt mer för mänskligheten för samma pengar? Fanns det över huvud taget vetenskapliga motiv för att landsätta en människa på månen? Handlade det inte snarare om politik - att överträffa Sovjetunionen och att vända allmänhetens blick bort från Vietnamkriget och mot rymden? Genom rymdkameran hamnade det neutrala Sverige plötsligt i kalla krigets fokus. Detta blev tydligt när USA:s ambassadör Jerome Holland skulle åka till Göteborg 1970 för att överlämna en utmärkelse till Victor Hasselblad. Han möttes av äggkastning.

Kameran i dag

Våren 2006 firades hundraårsminnet av Victor Hasselblads födelse med bland annat utställningen Den yttre och den inre resan på Hasselblad Center i Göteborg. Där visades rymdfoton vid sidan av Lennart Nilssons välbekanta bilder från människokroppen. På Götaplatsen i Göteborg invigdes en staty av företagsgrundaren Victor Hasselblad med kamera i hand. På sockeln finns en avgjutning av Neil Armstrongs första fotsteg på månen, som en påminnelse om sambandet mellan kameran och månfärden.

Samtidigt låg den trettonde och sista månkameran ute till försäljning hos en kamerahandlare i Stockholm, i väntan på auktion. Vilket pris den skulle ha betingat i samlarkretsar får vi lyckligtvis aldrig veta, eftersom personer med kunskap om kamerans teknikhistoriska betydelse hann stoppa försäljningen i tid. I dag finns kameran deponerad på Tekniska museet i Stockholm, där den hösten 2007 kan beskådas i utställningen Ett rymdäventyr.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Jag undrar över vilket kameramärke Nasa använder idag?
Mvh/kjäll-åke

Lägg till kommentar