Annons
Gaias skapare åter på barrikaderna
Bild: 
Tim Cuff / Alamy

Gaias skapare åter på barrikaderna

Alltid redo att gå sina egna vägar tar nu 90-årige James Lovelock åter strid för Gaia, hans vetenskapliga jordgudinna, som står inför en katastrof. Många miljövänner känner sig dock svikna av sin profet, sedan Lovelock förklarat att kärnkraft och ingenjörskonst är det enda som kan mildra den globala miljökrisen.

Som att anlita en get som trädgårdsmästare. Ungefär så mycket förtroende har James Lovelock för människans förmåga att ta hand om sin hemmaplanet. Och vår vanmakt inför den globala uppvärmningen kommer att straffa sig, varnar han. Mot slutet av vårt århundrade blir vi kanske bara en miljard människor kvar på jorden av de nära sju miljarderna i dag. För vi har stört Gaia, det självreglerande system som upprätthåller livet på vår planet, så pass mycket att utvecklingen inte kan vändas tillbaka.

Vädjar om besinning

Det var Gaia som gjorde kemisten, uppfinnaren och medicine doktorn James Lovelock världskänd. Eller ökänd kanske, eftersom Gaia länge betraktades som goja, en kvasireligiös bild av vår planet som snarare gav näring åt new age-fanatiker än bidrog till vetenskapen. Fortfarande har forskarvärlden delade meningar om Gaia, samtidigt som den nu 90-årige Lovelock upplever en ny glansperiod.

Utmärkelserna haglar över honom. I våras reste han världen runt med sin nya bok, The vanishing face of Gaia, som ömsom är en skakande bild av vad människorna gjort med sin planet, ömsom en vädjan om besinning inför den annalkande förödelsen. Han hoppas övertyga om behovet av radikal medicinering för den sjuka planeten. För Gaia har uppenbarligen feber. Hennes hittills fungerande återkopplingsmekanismer håller på att sättas ur spel, och när som helst kan de i stället för att kontrollera balansen skena i väg mot en katastrof. Det var budskapet under Lovelocks världsturné.

Men att ta sig ut på turné från Lovelocks hem i den gamla kvarnen är sannerligen inte lätt. Den ligger nära havet nästan så långt västerut man kan komma från London på den brittiska ön. Dit flyttade familjen för drygt trettio år sedan. Jag var på väg dit för en månad sedan, hade skaffat biljetter till flyg och tåg, den sista biten – en timmes taxifärd – hade Lovelocks fru Sandy ordnat med. Men James Lovelock blev sjuk, och besöket fick ställas in i sista stund.

Men historien om Gaia har han berättat många gånger. Hypotesen föddes för fyrtio år sedan och har förvandlats en hel del sedan dess. Men huvudtanken är densamma: jorden fungerar som en enda stor organism, där betingelserna för liv upprätthålls och till och med förbättras genom att död och levande materia samverkar på ett omedvetet sätt. Tillsammans formar de ett komplext system som är självreglerande.

Allt är precis rätt för liv

Tanken föddes när Lovelock anlitades som expert vid Nasa i början av 1960-talet för att inför Vikingfärderna hitta på metoder att påvisa liv på Mars. Så började funderingarna över livets grunder. Hur kom det sig att det inte är för kallt eller för varmt här på jorden? Att allting här – temperaturen, atmosfärens kemiska innehåll, klimatet – är precis rätt för liv?

– Plötsligt, som i en uppenbarelse, såg jag jorden som en enda levande organism, berättar han i sin självbiografi, Hommage to Gaia: The life of an independent scientist. Något håller atmosfären stabil och reglerar dess kemiska innehåll och temperatur. Och eftersom de flesta gaserna i luften kommer från levande organismer, så bör det vara livsformerna på jordytan som reglerar denna balans.

En grekisk jordgudinna fick ge namn. Gaia döptes så på förslag av Lovelocks granne, William Golding, författaren till Flugornas herre.

Flummigt? Många tycker så, än i dag. Men tankarna om Gaia har påverkat synen på vår planet, och de har också försett den gröna rörelsen med argument. I dag ligger modeller av jord-atmosfärsystemet bakom den internationella klimatpanelens förutsägelser om den globala uppvärmningen.

Andligheten retar

Fast då, i början av 1970-talet, möttes Lovelock av rasande kritik. Särskilt evolutionsbiologerna hade svårt att se var Darwins tankar om anpassning för överlevnad skulle få plats i den till synes harmoniska värld där olika organismer – plankton, bakterier och amöbor – skulle göra gemensam sak. Den själviska genen var den evolutionära motorn, menade evolutionsbiologerna, inte någon superorganism som Gaia.

Detta störde dock inte den gröna miljörörelsen som entusiastiskt omfamnade Gaia och hennes skapare. Dit hörde både seriösa miljöaktivister och new age-anhängare med sin tro på Gaias vilja och kraft att se efter oss människor.

– Att göra religion av Gaia och tro på hennes beskydd är helt vilseledande, tycker Lovelock. Om något så ser hon till att överleva själv, människor klarar hon sig utan.

Det är just sådana glidningar mot teleologisk andlighet som retar Lovelocks kritiker. Själv tycker han självklart att vetenskap och religion är två motstridiga domäner. Men så är också vi människor motsägelsefulla stackare.

Men Lovelock försvarade Gaia mot att förbli en gudinna, eller i bästa fall bara en användbar metafor. Bataljerna inspirerade faktiskt honom till att utveckla sin Gaiahypotes till det som numera kallas Gaiateori. Så löste han till exempel gåtan om hur temperaturen i atmosfären har kunnat hålla sig konstant över årmiljarderna trots att den unga solen lyste med kanske en fjärdedel lägre styrka förr. Svaret är att det var mikroorganismerna på jordytan som såg till att jämvikten kunde upprätthållas.

Lovelock föreslog att gasen dimetylsulfid, DMS, som utsöndras av plankton i världshaven, skulle kunna fungera som en sådan termostat. Samtidigt löste han gåtan om hur moln bildas över oceanerna. I möte med atmosfären omvandlas DMS till fasta minipartiklar, kondensationskärnor för små molndroppar. Utan partiklarna kan inte molnen uppstå, eftersom stora vattendroppar ohjälpligt faller tillbaka i havet.

Ju varmare hav, desto mer plankton och mer DMS – det blir molnigare och solstrålarna skyms alltmer. På så sätt dämpas temperaturhöjningen. Genom en serie återkopplingar kontrolleras alltså balansen. Systemvetenskap skulle man kalla detta i dag, även om den exakta mekanismen fortfarande är under debatt, liksom frågan om hur världsomspännande den sortens processer är. Men nyligen har forskare i Australien kunnat bekräfta liknande kretslopp i sina studier av koraller.

Det är just så vetenskapen borde fungera i den bästa av världar, tycker Lovelock: nya tankar föds, genomlyses och kritiken leder till att de förfinas och utvecklas vidare. Delvis gick det till på det viset, men för trettio år sedan bemöttes han också med personliga angrepp som sårade, medan hans Gaia utropades till en ond religion. Så småningom bedarrade de värsta stormarna, och Lovelock blev god vän även med neodarwinisterna.

Uppfinningsrik bildstormare

En del av kritiken har sitt ursprung i att Lovelock år 1963, efter över tre decennier i den akademiska världen, lämnade den för att jobba som oberoende forskare och uppfinnare. Till hans mest kända uppfinningar hör en elektronfångare från 1957, så känslig att den kan följa minimala mängder gasutsläpp på andra sidan jordklotet. Den har använts för att mäta DDT, vilket gav upphov till Rachel Carsons bok Tyst vår, av många sedd som startskottet för miljörörelsen.

Lovelock använde också sin elektronfångare till att mäta mängden freoner i luften och kunde påvisa att gaser, som kylskåp och sprejflaskor fylldes med, inte förstördes utan stannade i atmosfären. På egen hand jagade han freonerna ända till Antarktis, och de mätningarna lade sedan grunden till "ozonkriget" som slutade med att freoner, som förstör ozonskiktet i övre atmosfären, blev förbjudna att användas.

Själv bosatte han sig med fru och fyra barn i det avlägsna och folktomma Devon, vid gränsen mot Cornwall. Coombe Mill, en ombyggd kvarn, fick bli deras boplats, och ett laboratorium byggdes bredvid. Det passade ensambarnet James, som alltid valt egna stigar.

Uppvuxen med mormor, kom han från knappa omständigheter. Hans världsvana släkting Hugo Leakey fick bli hans Pygmalion, berättar Lovelock. Av Leakey lärde han sig socialism och bohemisk livsstil. Leakey såg också till att slipa bort James arbetarklassdialekt som skulle kunna hindra honom från att gå i finare skolor i det klassmedvetna Storbritannien.

På Coombe Mill fortsatte James Lovelock sin verksamhet som uppfinnare, med bland annat ett instrument åt brittiska säkerhetstjänsten som kunde sniffa sig fram till KGB-agenter. Och så ägnade han krafterna åt att tillsammans med andra vidareutveckla Gaia.

Datormodellen av daisy world, tusenskönevärlden, innebar ett steg vidare för Gaiahypotesen. Den beskriver en planet lik vår men fylld med tusenskönor som kan kontrollera, förändra och anpassa sin omgivning till de yttre betingelserna. Är det varmare blir det fler vita blommor, så att de kan reflektera mer solljus och kyla omgivningen. Vid kallare klimat är det mörka tusenskönor som dominerar och som kan absorbera solens värme och stråla ut den, så att miljön värms upp.

Ett mål utan vilja

På så sätt kunde Lovelock även avvisa kritiken om att hans Gaia hade en religiös underton av målmedveten styrning. Det går att uppfylla ett mål utan en vilja bakom: genom anpassning till solens intensitet överlever blommorna utan att medvetet behöva sträva efter ett bättre liv.

Resonemanget har sin bäring på dagens debatter om växthuseffekten, och mycket riktigt fick Lovelock från första början störst stöd av atmosfärsforskarna med den svenske meteorologiprofessorn Bert Bolin i spetsen. Genom hans försorg publicerade den svenska tidskriften Tellus år 1973 den första vetenskapliga artikeln som Lovelock skrev tillsammans med den amerikanska biologen och vapendragaren under lång tid, Lynn Margulis.

Kunskapen om jordens tillstånd och växthuseffekten fick James Lovelock att trots sina dryga 80 år lämna det som skulle ha kunnat vara en bekväm pensionärstillvaro i Coombe Mill och resa sig till Gaias försvar. Nya böcker, artiklar och publika framträdanden har fyllt det senaste decenniet.

– Kanhända har vi hittat Gaias akilleshäl. Med utsläpp av växthusgaser, misskötsel av jorden och en överbefolkad värld har vi kanske passerat den tröskel där återkopplingsmekanismerna bara förstärker de destruktiva skeendena.

Det är inget nytt han säger, men desto mer alarmerande finner han förändringarna i jordens biosfär. Dessutom tror Lovelock att katastroferna kommer plötsligt: när tröskeln är överskriden rasar hela den intrikata biogeo-väven samman. Och han ser ingen återvändo.

Till sin besvikelse känner många ur miljörörelsen inte längre igen sin profet. Som så ofta förr hittar Lovelock sin egen väg och har åtskilliga beska mediciner i beredskap som många av miljövännerna har svårt att acceptera. Kärnkraft, ingenjörskonst och bioteknik är det enda som kan rädda mänskligheten undan förintelse, enligt honom. Att kärnkraft skulle vara farligt på något sätt förnekar Lovelock bestämt, den innebär inte större risker än någon annan energiproduktion, hävdar han. Och biotekniken kan förse oss med konstgjort kött och andra matprodukter.

Omfamna Gaia från rymden

Mycket av det som görs i dag är ovederhäftigt, hävdar han. Vindkraft dömer Lovelock ut, den kan aldrig klara av att fylla jordens energibehov. Att plantera ny skog inger också falska förhoppningar, själv har han gjort det hemma, men 20 000 nyplanterade träd blev ett av hans största misslyckanden.

– Såklart. Att bara sätta rader med träd i marken räcker inte för att skapa ett levande ekosystem med dess mångfald av växter, insekter, fåglar och andra djur. Vi kan inte anlägga ett helt ekologiskt system. Därför bör var och en snarast köpa en bit tropisk regnskog och skydda den mot förstörelse. På det sättet samverkar vi med Gaia mer produktivt.

Helt frisk lär hon inte bli, Gaia, men hon överlever, liksom mänskligheten. Det har vi gjort flera gånger under vår historia, då katastroferna utplånade nästan allt levande. Liv har alltid återvänt till jorden, måhända i en annan form. Så är det väl även nu, spår Lovelock. Gaia klarar sig, människan också. Men vår civilisation kommer att gå under.

Det är självbedrägeri att tro något annat, menar han. Vi är som passagerare på Titanic som vet om att det finns isberg därute, men tror att vårt skepp inte kan sjunka. Det kan det.

Själv tänker han sig snart borda ett annat skepp – ett Virgin Galactic rymdflygplan som kan lyfta honom högt upp över jordytan. Därifrån får han se Gaia i hela hennes blåa glans.

– Och om något går fel – vilket avsked!

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar