De okända hoten mot ålen

Ålen har en märklig livscykel vars detaljer till stor del är okända för oss. Den föds i Sargassohavet och korsar sedan Nordatlanten tills den når våra breddgrader. Här tillbringar den sedan nästan hela sitt liv i våra kustnära vatten och sjösystem. När ålen har hunnit bli 10–25 år så lämnar den våra vattendrag, vandrar ut till kusterna och påbörjar en simtur som med stor sannolikhet tar den tillbaka till Sargassohavet där den leker och sedan dör. Den europeiska ålen är akut hotad. På många håll är bestånden nere på några få procent av de antal som fanns under 1970-talet. Trots att fisket i dag är starkt reglerat så ökar bestånden inte nämnvärt. Ålens komplicerade livsmönster gör den svårstuderad, och hoten mot den varierar beroende på vilken livsfas den befinner sig i. – Forskarvärlden är delad i två läger: de som anser att minskningen beror på förändringar i haven, och de som anser att den beror på faktorer under den kontinentala fasen, säger Håkan Wickström som är ålexpert på Sveriges lantbruks­universitet. En ny studie från en expedition med ett danskt forskningsfartyg har studerat hur ålynglen lever under sin första tid i Sargassohavet. De visade sig finnas inom ett ganska litet område med ovanligt höga nivåer av det plankton som utgör deras föda. – Sargassohavet är på många sätt en ”marin öken”. Men planktonproduktionen är högre i vissa zoner där kallt och varmt vatten möts, och det är framför allt där som man hittar ålynglen, säger Kim Aarestrup, som är forskare vid Danmarks tekniska universitet och som deltog i expeditionen. Planktonproduktionen i Sargassohavet är känslig för temperaturförändringar, och ett varmare klimat kan rubba balansen. En fransk studie har konstaterat att det finns ett samband mellan ökande vattentemperaturer och minskande bestånd av ålyngel på den europeiska sidan av Atlanten. Men om det är en bidragande orsak till den kraftiga nedgången som vi ser nu är oklart. – Minskningarna kan också bero på att allt färre vuxna ålar lyckas ta sig till Sargassohavet för att leka, säger Håkan Wickström. De nyfödda ålarna har ett knep för att snabbare korsa Nordatlanten och nå våra breddgrader: de simmar först västerut och liftar sedan med Golfströmmen som ger dem draghjälp över havet. När ålynglen närmar sig kontinenten delar strömmen upp sig i flera grenar och ynglen sprider sig in i Medelhavet, Biscayabukten, Engelska kanalen och Nordsjön. En liten del av dem når även våra kuster. Nu utvecklas de till glasålar, trådsmala och genomskinliga små fiskar, som är ungefär sju centimeter långa. Glasålarnas plan är att vandra upp i floderna och nå sjöar där de kan växa till sig i lugn och ro tills det är dags att simma tillbaka till Sargassohavet för att leka. Men för glasålarna i svenska vatten innebär detta att de först måste ta sig förbi ett antal av våra 1 800 vattenkraftverk. Hur många som dör när de försöker passera kraftverken är okänt. Men deras envishet och förmåga att klättra är beryktad. Om det bara är lite fuktigt så kan de till och med åla sig upp för lodräta betongväggar. – Förr ansåg man att små ålar alltid tar sig fram, men varje enskilt hinder tar energi och ökar dödligheten, säger Håkan Wickström. Kraftbolagen i Sverige är skyldiga att minska dödligheten hos de vandrande ålarna. En vanlig metod är att bygga ålfällor där ålarna samlas in. Sedan kan de transporteras förbi kraftverken med lastbil. Oavsett om glasålarna tar sig förbi kraftverken för egen maskin eller om de får lift med en tankbil, så börjar nu en lång fas i deras livscykel. De kommer nu att spendera 10–25 år i våra sjösystem och sakta utvecklas till gulålar. Vi kan därför lämna dem ett tag och presentera en annan grupp ålar som är vanligt förekommande i våra vatten, nämligen deras utländska vänner. Det naturliga beståndet av glasål i våra sötvatten har minskat med 95 procent på ungefär 40 år. Därför har vi sedan länge importerat små ålar från länder som fortfarande har ett överskott, och placerat ut dem i våra vatten. Förr gjordes utsättningarna främst för att främja fisket. Men nu när ålen är akut hotad har det blivit mycket viktigt att de inplanterade ålarna klarar av att vandra till Sargassohavet och leka, så att bestånden kan börja öka på ett naturligt sätt igen. Fiskeriverket har studerat inplanterade ålar i Mälaren. Där har man kunnat konstatera att när det var dags att påbörja lekvandringen, så hittade bara ett fåtal av ålarna ut ur sjön. Det här har visat sig vara ett utbrett problem bland de importerade bestånden. En förklaring till deras bristande orienteringsförmåga kan vara att de fraktades till utsättningsplatserna i stället för att simma dit. Det finns nämligen studier som visar att ålar orienterar sig efter de magnetiska fält som finns i jordskorpan, och man tror att de skapar ett slags inre karta under sina vandringar, som hjälper dem att hitta tillbaka samma väg som de kom. Men det är även sannolikt att ålarnas förmåga att hitta påverkas av var de placeras ut. – Det är antagligen så att ju mer komplicerade förbindelserna mellan sötvatten och haven är, desto svårare får ålarna att hitta rätt väg ut, säger Håkan Wickström. Innan ålarna börjar den långa simturen till Sargassohavet genomgår de en sista förvandling. De ändrar färg och deras ögon växer. Samtidigt tillbakabildas deras matsmältningsorgan; de kan aldrig äta mer utan kommer att göra den cirka 700 mil långa vandringen med hjälp av sina fettreserver. De är nu blankålar, och vandringen nedströms och mot havet kan börja. Eftersom fisket numera är starkt reglerat, utgör antagligen vattenkraftverken det största hotet mot de vuxna blankålarna i vårt land. Fiskeriverket har beräknat att de har ungefär 30 procents chans att överleva en passage genom ett vattenkraftverk. Ålarna sugs fast mot gallren som skyddar turbinerna, eller så passerar de gallren och skivas av turbinbladen. Ofta måste de ta sig förbi flera kraftstationer för att nå havet; sannolikheten att komma fram levande ut till kusten beräknas var fyra procent i genomsnitt. För de blankålar som ändå lyckas nå ner till våra kustvatten återstår nu den långa simningen tillbaka till Sargassohavet där de ska leka och sedan dö. Frågan är bara om de är i tillräckligt bra kondition för att klara av det. Det finns en ny svensk studie som har undersökt skicket hos de ålar som lämnar Östersjön vid Öresund. Man har tidigare varit av den uppfattningen att Östersjö­ålarna är ovanligt stora, feta och kan producera stor avkomma. Men det visade sig att det här kanske inte stämmer. Ålarna vid Öresund var mindre än förväntat och många hade parasiter i sina simblåsor. Totalt 74 procent av ålarna bedömdes ha så låga fettreserver att det var osäkert om de hade tillräckligt med energi för att klara av att ta sig till Sargassohavet och genomföra leken där. Att följa ålarna när de korsar Nordatlanten på sin lekvandring har tidigare varit nästan omöjligt. Men forskare inom ett EU-finansierat projekt har använt små digitala sändare för att följa ålarna på deras resa. Sändarna, som har opererats in i ålarnas buk, registrerar också djup, vattentemperatur och ljus. Man kan alltså få reda på var de är, hur deras simbeteende förändras under dygnet samt hur snabbt de simmar. Den här forskningen har bidragit med spännande detaljer om ålarnas vandringsbeteende. Det har visat sig att ålarna som lämnar Östersjön inte tar den närmaste vägen till Sargassohavet. Vid Öresund svänger de norrut och följer den svenska västkusten. De simmar ända upp till Bergen i Norge. Där viker de av västerut, rundar Shetlandsöarna och simmar sedan till slut söderut. Det är oklart varför de gör så här. Det kan vara så att de hittar mera gynnsamma havsströmmar på det sättet. Och det verkar behövas, för forskarna har kunnat konstatera att ålarnas simhastighet inte är så hög som man tidigare antagit. Ålar på våra breddgrader påbörjar havsvandringarna på hösten. Eftersom ynglen börjar visa sig i Sargassohavet under vårvintern, har man antagit att resan tar ungefär sex månader. Men med den simhastighet som har mätts med sändare, verkar det osannolikt att ålarna klarar av simturen på den tiden. Dessutom har det visat sig att ålarna ofta simmar ner till botten under dagtid. På nätterna däremot, simmar de närmare ytan. Det här är också ett mysterium, men det är kanske ett sätt att undvika fiender som är aktiva på dagen. När ett par hundra mil återstår till lekplatserna upphör alla spår av ålarna. Sändarna har inte kunnat ge någon information om den sista biten. Själva leken i Sargassohavet har aldrig kunnat studeras, och ingen har någonsin lyckats fånga en fullt könsmogen ål. Hotbilden mot ålen är lika komplicerad som dess livscykel. Det är därför svårt att peka ut någon enskild faktor som bär ansvaret för dagens akuta situation. Sannolikt är det helt enkelt summan av alla hot som har blivit övermäktig för det europeiska ålbeståndet. – Till slut når man en kritisk nivå där saker och ting börjar rasa och den nivån har passerats nu, säger Håkan Wickström.