Annons
Det luktar sjukdom
Bild: 
Louise Billgert

Det luktar sjukdom

Under tidigare sekler tog läkare ofta hjälp av näsan för att ställa diagnos. Nu visar noggranna experiment att luktsinnet uppfattar mycket tidiga tecken på en sjukdom.

Författare: 

Publicerad:

2012-05-09

I botten på den bruna glasburken ligger en vit trasa, en tygbit utklippt från ena armhålan på en t-shirt. Jag lyfter burken mot näsan och sniffar.

På andra sidan bordet i en källare på Karolinska institutet sitter psykologistudenten Tara Soltani och knappar in mina omdömen om dofterna från olika människors armhålor i en bärbar dator. På en femgradig äckelskala blir detta en fyra. Den kraftiga svettlukten är både unken och stickande.

Jag är försöksperson i ett experiment som ska mäta människans förmåga att skilja mellan friska och sjuka kroppars lukter. Hela testet innehåller över femtio burkar med svettiga tröjbitar att provlukta.

Den här typen av experiment – tillsammans med den tekniska utvecklingen av så kallade elektroniska näsor – väcker förhoppningar om effektivare diagnosmetoder och djupare kunskaper om hur sjukdomar påverkar ämnesomsättningen.

Att näsan är viktig för läkekonsten stod klart redan för den grekiske läkaren Hippokrates omkring 400 år före vår tideräknings början. Långt senare, mot slutet av 1800-talet, fick den medicinska luktläran en renässans – under en tid då intresset var stort för att klassificera människor utifrån deras kroppsliga egenskaper.

Idéhistorikern Karin Johannisson beskriver i boken Tecknen hur läkare utvecklade rutiner för att systematiskt studera lukter från alla delar av patientens kropp. Fransmannen Ernest Monin hävdade i en uppsats år 1885 att om läkaren bara har välsnutna näsborrar så kan luktsinnet urskilja lika fina nyanser som känseln och hörseln.

Ett problem var att beskriva intrycken. Jämfört med andra sinnesintryck är dofter svåra att fånga i ord. En lösning blev att referera till kända dofter, ofta kopplade till mat.

Avslaget öl fick stå för lukten från ett barn med tidig tuberkulos. Gula febern ansågs lukta charkuteri. Sådana beskrivningar placerade den medicinska luktläran en bra bit från idealet om en mätbar och objektiv vetenskap.

Ett annat bekymmer var att många läkare upplevde sniffandet som ett hot mot deras professionella värdighet. Så luktsinnet hamnade med tiden i skuggan av mer tekniskt avancerade diagnos­metoder och laboratorieanalyser.

Näsan är i första hand inriktad på att hålla reda på vad i omgivningen man bör närma sig, och vad man ska hålla sig undan. Några få av armhålorna i dagens experiment luktar förvånansvärt gott. Resten är mer eller mindre frånstötande.

Två trappor upp från källarens svettlukter sitter psykologiprofessor Mats Olsson i en korridor med väldoft av färsk frukt och kaffe. Han leder det pågående försöket.

– En person som börjar känna sig sjuk kan få en annan kroppslukt redan efter några timmar, säger han.

Tröjorna som jag just har sniffat mig igenom har burits under fyra timmar av män och kvinnor som fått noggranna instruktioner om att undvika parfymer, starka kryddor och annat som kan påverka kroppslukten. I början av experimentet fick de var sin spruta med antingen saltvatten (placebo) eller en lösning med ett så kallat endotoxin, ett ämne som finns i cellväggen hos många bakterier.

Endotoxinet aktiverar det snabba medfödda immunförsvaret mot smittämnen av vitt skilda slag. Inflammationen i sin tur ger symtom som huvudvärk, ökad kroppstemperatur och en allmän känsla av att må risigt. De nya resultaten visar att förändringarna snabbt också påverkar kroppslukten.

– Mycket tyder på att känslan av äckel har utvecklats just för att skydda oss mot sjukdomar, säger Mats Olsson.

Forskare i Ryssland har nyligen gjort ett liknande försök med könssjukdomen gonorré. Unga kvinnor fick lukta på tygbitar med armsvett från friska män, och från patienter med gonorré. Kvinnorna använde ofta ordet ”rutten” om de sjuka männens lukt och gav dem låga luktbetyg. Intressant var att män som blivit friska efter en lyckad behandling mot gonorré fick samma omdömen som de som aldrig varit smittade.

I den svenska studien har forskarna även låtit göra kemiska analyser av ångorna från olika armhålor. Resultaten visar att de som känner sig sjuka inte bara luktar mer. Deras svett har också en annorlunda kemisk sammansättning.

Samma sak gäller slem från människor med tuberkulos. Två olika forskargrupper har nyligen rapporterat att elektroniska näsor kan uppfatta vissa flyktiga kemikalier från både tuberkelbakterier och upphostat slem från tuberkulospatienter.

Den här sortens resultat skulle kunna göra det möjligt att upptäcka människor som bär på en smitta med hjälp av en elektronisk näsa, till exempel på en flygplats under en pandemi.

Andra forskare tar hjälp av hundar för att spåra sjukdomar. Det finns gott om historier om hundägare som menar att hunden upptäckte deras cancer. Den första vetenskapliga studien av saken presenterades i medicintidskriften British Medical Journal år 2004. En grupp brittiska forskare tränade sex hundar på att skilja mellan urinprover från människor med och utan cancer i urinblåsan. Efter ett drygt halvår klarade de uppgiften betydligt bättre än slumpen. Märkligt nog klassade hundarna gång på gång ett urinprov från en av de friska kontrollpersonerna som ett cancerfall. Efter en noggrann undersökning visade det sig att den som lämnat urinen hade njurcancer.

Sedan dess har hundar använts i försök att upptäcka bland annat bröst-, prostata- och äggstockscancer. I Sverige pågår ett försök med att lära hundar att hitta tidiga tecken på lungcancer i ämnen från utandningsluften.

– En fördel jämfört med datortomografi är att personer som undersöks slipper bli utsatta för strålning, säger Hirsh Koyi, överläkare på lungenheten vid Gävle sjukhus.

Han är mitt uppe i en studie där hundar på företaget Hundcampus i Hällefors ska lukta på utandningsprover från sammanlagt 200 personer med och utan lungcancer. Om hundarna klarar att skilja dem åt med tillräcklig noggrannhet så kan screening av riskgrupper komma i gång inom tre år, enligt Hirsh Koyi.

En annan möjlighet är att använda någon form av elektronisk näsa, men än så länge är hundens väderkorn oöverträffat.

Min egen näsa för sjukdomar verkar vara ganska genomsnittlig. Några dagar efter testet mejlar Mats Olsson en sammanställning som visar att jag gav genomgående höga poäng på äckelskalan åt tröjor från personer som fått sprutor med endotoxin. I en kolumn för beskrivande ord förekommer ”spyig” flera gånger, medan de friska tröjornas kolumn innehåller ord som ”mjölk”, ”syrlig” och ”nötig”.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Hej
En intressant sida detta.
Jag undrar vad det är, om man plötsligt luktar ättika om kläderna.
Har undrat i många år varför jag ibland luktade ost? Typ gamle ole.
Det fick jag plötsligt en lösning på. Jag har en envis innebrännare som jag fått trycka ut med stor kraft, med ca 2 månaders mellanrum. Liknar till på köpet ost. Jag har aldrig tidigare luktat, på det som kom ut, men där var det träff. Jag duschar lätt 5 minuter på morgonen, samt en riktig dusch innan jag lägger mig. Givetvis byter jag strumpor och underkläder dagligen. Tror gamle ole , kom till på så sätt att det var en som tryckte innebrännare och sen gick till ostmassan och arbetade med den utan att tvätta sig. Bakterierna överfördes till osten, helt enkelt. Lite skoj, men man vet aldrig.
MVH Östen

Lägg till kommentar